Guud vad folk det varit på Nipoptik idag. Det har varit så kul och jag är helt slut i hela kroppen. Sådana dagar gillar jag- FULL FART!

Jag orkar inte skriva fortsättningen ikväll, så ni får vänta tills imorgon. 

Nu ska jag lägga mig i soffan tillsammans med Joel innan läggdags.

Sov så gott!

/Pernilla

Idag är det ingen vanlig dag för idag är det Maddes födelsedag, HURRA HURRA HURRA! :) 

Ja som sagt så fyller min vän Madde år idag, jag ska åka och gratta henne senare ikväll tänkte jag. 

I morse klev jag upp med Joel typ 07.50 Jag var så trött men jag skulle skjutsa han på jobbet och han börjar kl 08.00 så det blev lite panik. (Jag hatar att stressa på morgonen, då blir jag lätt på dåligt humör) Jag slet på mig första bästa byxor och tröja. Sedan tog jag på mig fjällräven jackan och uggsen för att gå ut och skrapa rutorna på bilen. Ingen bra början på dagen, men jag vakande till ordentligt iaf. :p 

När jag skjutsat Joel så tog jag ut hundarna på gården, båda två stack till skogs, ännu bättre. jag missade min enda lektion på komvux.

När dem väl kom tillbaka så gick jag in och duscha och gjorde i ordning mig.

Nu ska jag snart åka och köpa matlåda innan jag ska jobba :). Love it! Dagarna går fortare när man ständigt har något att göra.

Som jag förstått det så är det kvällsöppet på stan, så därför ska vi ha öppet till kl 20.00 :). Kul! hoppas det kommer mycket folk. 

Nej nu måste jag slita mig. Ha en bra dag!

/Pernilla

...Vi bestämde att vi skulle åka ner till mamma hela familjen då vi ätit middag, så att hon fick vakna upp ordentligt och evetuellt äta något. Hon hade ju trots allt inte ätit på hela dagen. 

När vi ätit satt vi oss i bilen och for ner till mamma. Jag blev nervös. 

Vi gick in i entrén. Klev in i hissen och tryckte på våning 14, det var där hon låg. 14 är egentligen bara för barn, men på sommaren slår dem ihop vissa våningar. Annars skulle hon ha legat på våning 15.

Hiss dörrarna öppnades. Vi gick fram till expedition och frågade vart Anna-Karin låg. "Hon ligger i rummet längst ner i korridoren" fick vi till svar.

Med oroande steg gick vi dit. Där låg mamma, med åksjukeband på sig för att inte må illa efter operationen. Hon var glad. Det gjorde att alla vi andra blev glad. Alla kramade om henne. Hon berättade att hon ätit hela två portioner med skinka och potatis. "Jag har ätit som ett svin" sa hon. Vi skrattade.

Operationen hade gått bra, dessutom fick dem bort allt. Det var inte kvar någonting av tumören. Tumören och tre lymfkörtlar skulle skickas iväg för att få veta vad det var för cancer och för att se så att det inte spritit sig.

Vi satt hos mamma en lång stund och pratade. Hon berättade att morgonen därpå skulle hon iväg på lung- och bukröntgen för att se så att det inte hade spridit sig dit. Det var vi självklart orolig för. Men just då kändes det så skönt att allt var borta ifrån bröstet och att hon mådde bra. Som vi väntat på att få den där dagen överstökad. Nu var den över.

Vi sa god natt till mamma och for hem. När vi åkte därifrån räknade jag våningarna för att hitta nr 14 och mammas fönster. Där uppe låg hon. Allra helst ville jag bara ha med henne hem men det visste jag ju att det inte gick. 

Jag satt vaken länge den natten.

Mamma brukar alltid vara vaken längst och titta på tv. Jag brukar alltid höra ljudet ifrån tvn då jag ska sova. Det har alltid varit en trygghet på något vis. Jag var van det. 

Men den här natten var lite annorlunda. Nu skulle ju mamma sova på sjukhuset. Pappa går alltid och lägger sig tidigt eftersom han kliver upp kring 5 på morgonen. Lillebror är som jag, han är van att det är ljud ute i tv rummet när man ska sova, så han passade på att hoppa i säng innan jag skulle bli trött.

Jag satt uppe länge själv framför tvn. Jag vände många blickar ut genom fönstret och ner till sjukhuset. Det var ju inte så att jag kunde se mammas rum därifrån men ändå. Jag funderade på om allting verkligen var över nu(?) var det verkligen så(?). 

Kl blev fram emot 1 då john blund kom förbi och jag började gäspa. Jag kollade en sista gång ner mot sjukhuset innan jag stängde av tvn och gick till sängen. 

Jag hoppades på lite bättre sömn den här natten, utan en massa mardrömmar.

Efter att jag vridit mig ett antal varv i sängen somnade jag tillslut som en stock.

Jag drömde ingenting den natten vad jag kan komma ihåg, jag sov som en stock hela natten. Det var nog så att all oro lagt sig en aning och jag kunde slappna av mer. 

Jag klev i varje fall upp och åt frukost. Efter det for jag och Lillebror ner till mamma. Samma visa som dagen innan. Igenom entrén och upp till våning 14. Mamma låg i sin säng och tittade på tv. Hon var glad att se oss. 

Det är väl aldrig trevligt att sova på ett sjukhus men natten hade gått bra. 

Dem hade dragit iväg henne på röntgen tidigt på morgonen. Bukröntgen såg bra ut. Lungröntgen hade hon inte fått reda på än. En läkare skulle komma och berätta det. Men då kom det in en sköterska och sa "nu ska jag ralla lite, det är egentligen läkaren som ska tala om det men han tar sådan tid och jag vill inte att du ska vara orolig. Lungröntgen var bra". Det var en sådan lättnad för oss alla. Jag blev så glad. Då sköterskan såg att jag och lillebror var där så sprang hon iväg och hämtade glass åt oss. Hon var så snäll :). 

Efter ett tag for vi hem. Den här gången med en ännu större lättnad. Och med ett leende på läpparna. 

Lite senare den dagen var jag och Joel ute och åkte bil en sväng. Kl var kring 14.00 och när vi svängde upp på gården efter en liten tur så såg jag att mamma stod där ute på gården. ÅÅÅÅÅ jag blev så glad. Var hon redan hemma(?). Ja, det var hon :), Hon hade precis kommit hem. Hon var gladare än på mycket länge. Min lycka var total den stunden.

Det var den bästa dagen på myyyycket, mycket länge.

Nu var det bara att vänta på svaret om tumören och lymfkörtlarna.

"Varför skulle det spridit sig dit om det inte spridit sig till lungorna eller buken(?)"

Det dagen då hon kom hem ifrån sjukhuset trodde jag att allt var över, jag trodde hon var frisk och att operationen räckte...

Jag hann inte skriva fortsättningen i söndags och igår fungerade inte mitt internet men nu ska jag fortsätta..

Jag gick inte på skolan något mer efter beskedet om mammas cancer.

Men nu var det Fredag den 12/6. Det var skolavslutning och Linda skulle ta studenten, självklart ville jag på skolan då och vara med. 

Klockan ringde 07.00, dags att kliva upp. Jag hade svårt att välja kläder den morgonen. Men jag valde en corall röd tubklänning kommer jag ihåg. 

Efter att jag gjort i ordning mig skjutsade mamma mig till skolan. 

Mathilda mötte upp mig så gick vi till gymnastiksalen tillsammans för att se då alla glada studenter marscherade in. Däribland min storasyster Linda. 

Det var en bra dag tyckte jag, jag var glad. Glad att jag var på skolan för att sedan få sommarlov. Då behövde jag inte ha ångest över att jag inte var där och missade en massa.

Efter avslutningen bar det av ner på stan till parken för att invänta alla studenter.

Jag mötte upp familjen och en del av släkten som skulle gratta Linda. 

I efter hand har mamma berättat för mig att när hon stod där i parken, och såg Linda så glad över att ta studenten så tänkte hon "undra om jag får stå här nästa år då det är Pernillas tur". Det är hemskt att få höra tankarna hon hade, det liksom knyter sig i magen. Men det var så hon tänkte.

Hela dagen och kvällen var jätte bra. Vi firade Linda hela dagen och på kvällen gick vi ut tillsammans. Det var den bästa dagen efter allt som hade hänt.

Lördagen gjorde vi inget speciellt, jag kände att jag var "tillbaka till verkligheten". Lindas student fick mig att tänka på något annat för en stund, men då jag vaknade upp på lördagen kändes det som alla andra dagar- En mardröm.

Mamma pysslade på med blommorna och trädgården. Hon ville ha allt klart innan operationen på måndagen. Helgen bestod nog allra mest av oro inom oss alla.

Söndag. Dagen innan operationen ville mamma komma bort från alla tankar och göra något hon tycker om. Att titta på fotboll. Linda skulle spela match på hemmaplan, Remslevallen. Jag, mamma och pappa for dit. Det var skönt att komma iväg och umgås med dem. Och att komma ifrån huset och tvn där jag för det mesta tillbringat mina dagar den sista tiden. Det regnade, så för ovanlighetens skull satt vi oss under läktaren. Där brukade vi aldrig sitta. Vi brukade sitta borta vid caféterian på en bänk. Men inte idag, och det ångrar vi.

Vi for ju dit för att slippa alla hemska tankar och bara titta på Ruif när dem spelade men ändå kom det någon och påminde om allt. Vilket gjorde det väldigt jobbigt för mamma, och även för mig och pappa. Mamma ville bara börja gråta. Alla som inte står oss nära, eller dem som inte bryr sig annars ska väl inte säga ett ord(?). Ett lycka till är ju naturligtvis aldrig fel men det var inte bara ett lycka till den här gången. Jag menar, varför kommer man fram på en fotbollsmatch och börjar snacka om operation och cancer hit och dit(?). Då måste man tänka en gång till tycker jag.

Hade mamma velat pratat om det så hade ju hon tagit upp det. Andra ska ju inte komma och ta upp det ansåg jag. Det ansåg mamma med. Mamma blev bara mer ledsen och orolig av det där. Det blev vi alla.

Efter en misslyckad tid tillsammans uppe på fotbollen for vi hem. Vi beställde hem pizza och hela familjen tillbringade kvällen tillsammans hemma i huset.

Efter kvällen väntade en lång och jobbig natt. Mamma skulle iväg tidigt morgonen därpå och jag skulle inte få träffa henne förrän efter operationen. 

Jag kommer ihåg så väl vad jag drömde den natten. Jag drömde att mamma inte skulle överleva operationen. Att jag aldrig skulle få en kram av henne igen, att jag aldrig skulle få höra hennes röst och att jag aldrig skulle få höra henne skratta. Jag vaknade upp i tårar och var alldeles svettig. Jag gick på toaletten även fast att jag inte behövde, men bara för att få se på mamma där hon sov.

07.00 hämtade pappas syster upp mamma här hemma. Hon skulle följa med mamma tills hon skulle sövas. Det första mamma sa när hon satt sig i bilen var "åå fy fan" och pappas syster sa "ja fy fan"...

Nu var dagen verkligen här. Mamma skulle operera bort tumören. Dem där ca. 2 veckorna från att vi fick beskedet till operations dagen kändes som ett helt år. 

När jag vaknade satt jag mig i fönstret på övervåning så att jag kunde se ner till sjukhuset. Jag ville bara att dem skulle ringa så att jag fick åka dit och ge mamma en kram och säga hur mycket jag älskade henne. Men jag visste att det skulle dröja innan någon ringde...

Dagen gick sakta. Jag gick runt runt här hemma och bara väntade. 

Klockan slog 15.00 och då ringde pappa från jobbet. Mamma var vaken.

Jag visste inte hur fort jag skulle ta mig dit.

Hur hade operationen gått(?) Hur mådde hon nu(?)...

Nu befinner jag mig i ramsele (8 mil från Sollefteå). Det är ju "lastbildträffen" här idag/ikväll. Haha och självklart är jag och Joel här då. :P

Vi har ätiti god mat dirket från grillen som bosse grillat. Det var suuper gott.

Nu sitter jag och Joel i köket i bossehuset ;) fast inte helt ensam, det sitter en gubbe här också som jag inte fattar ett ord om vad han säger. (haha) även att han sitter bredvid mig nu och märker inte vad jag skriver. ojojoj! Det kanske är så att han inte talar svenska så han fattar inte vad jag skriver(?) Hahaha, hemsk jag är..

I varje fall så väntar vi på att koffe och MATILDA ska komma, wiiie! :) jag och matilda kör all in ikväll här i ramsele. Jag har inte druckit alkohol på mycket länge nu så vi får se hur min mage tar emot det.

Jag kommer alltså som ni kanske förstår inte skriva fortsättningen (Del 5) ikväll.

Jag tar en ledig kväll ifrån det och roar mig istället :), så jag fortsätter imorgon.

Ha en trevlig kväll. Det ska verkligen jag ha :)

/Pernilla

Innan jag fortsätter så måste jag tacka för alla komentarer och omtankar. Ni behöver inte vara "rädd" för att komentera eller ställa frågor, Jag svarar på alla frågor om det dyker upp några.

...Klockan vad 07.00 och alarmet drog igång. Jag fick knappt upp ögonen, det kändes som jag varit vaken en vecka i sträck. Jag drog en suck och la mig på sidan, Joel låg där halv vaken. Han kramade om mig. Jag orkade verkligen inte kliva upp, jag var helt utmattad. Hur skulle jag orka med skolan?

Den där natten var den längsta och värsta jag varit med om ändå kände jag ingen lust med att kliva upp. 

(Mamma väcker alltid Fredrik på morgonen och för att komma till hans rum måste hon gå igenom mitt.) 

07.20 öppnar mamma min dörr för att gå in till Fredrik. Jag visste att nu kan jag inte ligga kvar längre. Jag var tvungen att kliva upp.

Jag gick in på toaletten och tittade mig i spegeln, jag har aldrig varit så svullen runt ögonen tidigare och mina ögon var röd sprängda. Jag satt mig ner på golvet inne i badrummet. Jag drog benen in till kroppen. Gömde mitt ansikte mellan knäna och började gråta. Det här var verklighet, det var ingen dröm. Jag kände då att jag verkligen inte kunde åka på skolan. Skulle någon fråga hur det var eller om det hade hänt något skulle jag bryta ihop. Bara tanken fick mig att börja gråta.

Jag visste inte om jag skulle orka fara dit dagen därpå heller, jag visste inte när jag skulle orka fara dit överhuvudtaget..

Fredrik sa till mamma "jag orkar inte fara på skolan". Men mamma övertalade honom om att fara dit. Han skulle ju få träffa sin nya klass och lärare inför högstadiet. Lilla lillebror hade blivit så stor att han skulle börja högstadiet efter sommaren.

Efter att jag tagit en dusch och blivit lite piggare så bestämde jag mig för att åka på skolan för att berätta det som händ för en lärare. Han jag valde att berätta det för har jag stort förtroende för. Jag kände att jag ville det så att jag inte bara sjukanmälde mig hela tiden och dem skulle undra vad jag hade för fel.

Så Joel skjutsade mig bort på skolan. Jag satt tyst hela vägen dit. Jag kommer ihåg att Joel försökte göra allt för att få mig på bra humör men hur stor var chansen(?). Ju närmare skolan vi kom, ju fortare slog mitt hjärta.

Jag skrev till Mathilda om hon kunde möta mig vid ingången. (Det var hon jag ringde till då jag var ute och gick med Inka, så hon visste att mamma hade cancer.)

Mathilda mötte mig och jag började gråta så fort jag såg henne. Hon kramade om mig och kände hur mitt hjärta slog "men lilla gumman, vad ditt hjärta slår" sa hon. Jag kommer inte ihåg vad vi sa till varandra, jag var så nervös för att berätta för min lärare. Vi gick korridoren bort nere på handel. Jag visste att han hade lektion med min klass i ett utav klassrummen så jag knackade på. Han öppnade. "Kan jag få prata med dig lite?" "Absoult" sa han. Han sa till klassen att skulle komma snart. Jag sa till honom att jag ville gå in i något rum. Han förstod då att det var något allvarligare. Han var ju van att jag alltid var glad och att det var full fart hela tiden. Man hör alltid dig ute i korridorerna brukade han säga.

Vi gick in i "glas rummet" som vi brukade säga på handel, sedan in till ett soffrum. Vi satt oss ner. Jag fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna hela tiden och då hade jag inte ens sagt ett ord till honom än.

Hur det än var så kunde jag ju inte hålla tillbaka tårarna. Jag grät och berättade för honom att min mamma hade cancer och att det var därför jag inte orkade vara på skolan. Han var så förstående och snäll. Han tröstade mig. Han sa att jag absolut inte behövde vara där. Jag fick komma om jag kände för det men behövde inte känna något måste. Han behövde naturligtvis berätta för mina lärare så inte dem trodde att jag bara sket i allt. Men det kändes okej, jag slapp ta det med alla. Det räckte att jag tog det med honom så tog han det med resten.

Joel hämtade mig på skolan igen. Jag var helt slut efter samtalet jag just haft. En lättnad endå på något vis för att jag gjort det. Istället för att alla skulle undra..

När vi gått ut genom dörren på morgonen och mamma var ensam hemma ringde hon på sjukhuset. Doktorn som hade undersökt henne dagen innan sa att tumören inte alls växt fast i skelettet, den var lös. Tur i oturen? Nej det kändes ungefär som "jaha". Hade dem inte kunna sagt att dem sett fel istället. Att det inte var någon tumör. Nej det var för bra för att vara sant. Ett önsketänkade.

Hon fick operationstid. Den 15/6. Hon skulle kunna vara med på Lindas student, det var hon glad över.

Men nu skulle man istället gå och vänta och vara orolig över den dagen i nästan två veckor. Hur skulle jag orka med det här. Hur skulle vi alla orka med det här. 

Varje dag var full med oroande tankar. Varje dag var tung. Varje dag kändes som en evighet. Jag visste aldrig hur jag skulle få dagarna att gå. Jag ville bara att hon skulle opereras så det var gjort. Vad skulle hända efter operation(?).

Det fanns många obesvarade frågor som vi inte ens kunde få svar på förrän efter operation... 

Min älskade mamma. Vad har du gjort för att förtjäna det här.

INGENTING. Så varför. Det är frågor jag aldrig kommer att få svar på.

Jag älskar dig av hela mitt hjärta, jag klarar mig inte utan dig!

Regnig fredag, tist men skönt med helg. 

Om en liten stund måste jag upp på komvux, jag skippade matten till morgonen för jag behövde göra engelska läxan. Alltså fyyy säger jag bara för engelska b. 

Jag är verkligen ingen språk människa, jag har börjat tvivla om jag ens kommer klara kursen. Men jag måste ju för att komma in på civilekonom. 

Matten C kan jag förstå att jag behöver till den linjen, det har jag inga problem med men ENGELSKA B? what...

Jag tycker det borde räcka med Engelska A, den kursen hade jag tillräckliga problem med, haha. Kanske pga av äckel kotten till lärare jag hade då också, ooops nu var jag en aning ful i munnen. Ledsen!

Aja dags att åka, Sedan ska jag jobba :) Nipoptik. Som jag saknat att vara där.

Fick ett sms igår kväll "Välkommen till galningarna på Nipoptik imorgon. :) Kram"

Haha, världens bästa gäng! :)

Ha en bra dag allesammans, det ska jag ha!

/Pernilla 

Den 1/6 2009

Dagen då hela min värld vändes upp och ner.

...Innan Fredrik kom hem ifrån skolan pratade jag och mamma en massa medans tårarna rann på oss båda. Mamma berättade för mig att tumören hade suttit där i ungefär ett år, och att den växt väldigt mycket under den tiden.

Hon hade känt den under en längre tid men tänkte som hon alltid gör "det blir bättre, det försvinner" men det skulle hon inte ha gjort, hon skulle ringt på sjukhuset mycket tidigare. Hon berättade aldrig för någon. 

Mamma berättade att hon gråtit sig till sömn många nätter. Hon drömde drömmar om att inte få se oss växa upp, och att hon aldrig skulle få träffa sina framtida barnbarn.

Hur kunde ingen ana något? Hur kunde jag inte märka att hon inte mådde bra? 

På utsidan syntes ingenting men inom henne fanns en ständig oro om vad det kunde vara, innerst inne visste hon nog vad det var.

Nu kom Fredrik hem, han cyklade till och från skolan den dagen.

Han öppnade dörren och kom in. Han gick in i köket och han var på bra humör tills han såg att jag satt där med tårar runt ögonen. "Vad är det?" sa han.

Jag och mamma var tyst i några sekunder. Jag kollade på mamma och brast ut i gråt igen. Mamma kramade om Fredrik och berättade att hon hade cancer.

Jag kommer ihåg Fredriks blick så väl. Hans ögon blev stora och alldeles blanka. Han började gråta. Lilla Fredrik. Han skrek FAAAAN FAN FAAN! Han bara skrek och skrek. Han var förbannad, chockad. Han var helt förstörd. 

Mamma kramade om honom ännu hårdare. Men det hjälpte inte.

Efter en stund kom Linda in genom dörren.

Jag och mamma var inne i köket och Fredrik satt i en fotölj inne i tvrummet.

Linda kände på sig så fort hon öppnade dörren att det var något. 

Hon kom in i köket. "vad är det ?" sa hon. Fredrik kom in i köket med ögonen fulla av tårar. 

Mamma berättade att hon hade cancer. Linda blev först så chockad. Jag såg att tårarna var påväg fram på hon så jag sa "man får gråta", och då kom tårarna.

Jag och Fredrik grät som om vi aldrig hade gjort något annat. Linda var mer sansad. Till slut blev Linda arg, "Va fan så fort man hör ordet cancer så kopplar ju alla det med döden!!!"..

Klockan vad fem och nu slutade pappa jobbet. Han kom med tunga steg över gården och in genom dörren. Han visste redan vad det handlade om, han visste att det var allvarligt. Pappa tog om mamma och hennes tårar kom. Han sa "Det här ska vi klara".

Vi satt oss till bords hela familjen och skulle äta. Det var korv och makaroner. Maten har aldrig smakat så illa som då. Ingen av oss i familjen åt så många tuggor. Linda började gråta. Jag började gråta och sa "Vafaaan skulle du få den där skiiiten för? vafaan kan det inte drabba dem där jävla alkolisterna och pundarna på stan för". Jag var så arg och ledsen. Efter en lång stund sa mamma "Jag vill att allt ska vara som vanligt här hemma".

Efter maten på kvällen skulle Joel komma. Han hade bara träffat mina föräldrar få gånger, och hur skulle jag förklara för han att min mamma hade cancer?. Först tänkte jag säga till honom att jag inte kunde ses men jag tänkte efter en gång till och jag ville faktiskt att han skulle komma. Jag tyckte ju om honom så mycket. Men tänk om jag skrämde iväg honom? jag kunde ju låtsas som ingenting hade hänt direkt, det skulle han ju märka på en gång. Jag skickade ett sms till honom att det hade hänt en grej, men att jag ville att han skulle komma ändå. Jag skrev att jag skulle berätta då han kom, och det gjorde jag. Det blev en svår situation för han naturligtvis med tanke på att vi nästan just träffats och han hade ju knappt prata med mina föräldrar. Men allt gick bra, han har varit ett stort stöd enda sedan dess. 

Dagen efter skulle mamma få reda på operationstiden, hennes största oro över det var att hon skulle missa Lindas student. Ungefär som att den var viktigare än henne just då. 

Den natten blev sömnlös för hela familjen. Jag låg bara och grät.

Skulle jag orka gå på skolan dagen efter och låtsas som ingenting hade hänt? och när skulle mamma få opereras?...

Jag älskar min mamma!