...Jag tog dagen som den kom, jag var stressad över skolan men det kändes bättre nu än det gjort tidigare. Nu visste fler om min hemlighet och jag skulle få hjälp med att klara av skolan. Viljan att få ordning på allt växte. Viljan att klara mig själv fanns där igen. Jag kunde äntligen se mycket mer ljus i vardagen än jag gjort på mycket länge.

Jag pratade med mamma att jag fick ont i magen så fort jag åt och att det kunde komma uppstötningar efteråt. Hennes svar var kort, jag hade magkatarr. Det innebär att det finns en inflammation i magens slemmhinna. Det beror oftast på stress, alkohol, att man ätit något olämpligt eller att man helt enkelt inte tar hand om sig själv som man borde.

Mamma for ner på apoteket samt hälsokost och köpte "medicin" för min mage.

Vissa måltider reagerade min mage starkare på. Som till exempel stark mat eller grillat.

Magen var ändå en litet problem tyckte jag, jag hade ändå skolan som var bra mycket viktigare att hinna med.

Efter ungefär en vecka efter att min lärare pratat med mig bad hon om att få prata med mig igen.

Hon berättade att hon nu pratat med alla mina lärare för respektive kurs. För vissa hade hon berättat lite mer och för andra nästan ingenting alls utan bara kortfattat. Dem hon berättat lite mer ingående för var för dem lärare i kurserna där jag låg efter mest i. En lärares reaktion blev "Men herregud, hon skulle ha berättat det tidigare. Hon kan komma till mig när som helst om hon undrar eller om hon vill vad som helst. Hon får all tid i världen till sina arbeten som hon har missat och har kvar". Det var skönt att det togs på allvar, att dem förstod att jag hade det tungt. Helst av allt hade jag ju velat att ingen skulle veta hur jag mådde och vad som hänt, men då skulle jag inte klara mig. Jag kunde inte klara av skolan helt själv, jag behövde någon som "höll koll" på mig. Jag behövde någon som peppade mig till att fixa allt innan studenten. Jag behövde också ha allt på papper, allt det jag hade kvar.

Min lärare hade fixat just det, hon hade kollat upp det jag missat och skrivit ner allt. Hon hade sammanställt allt på ett papper så att jag kunde bocka av när jag var klar med till exempel en uppgift eller ett prov.

I mitt huvud hade jag föreställt mig en lång lista på vad jag hade kvar. Men när det stod där på ett papper kände jag att det här fixar jag! Min lärare var helt övertygad om att jag skulle fixa det. Men det fanns dock en sak till som jag inte ens börjat med. Projektarbetet. Det kändes tungt. Jag visste inte ens vad jag skulle göra, alla andra var antingen klar eller så höll dem på med det. 

Dessutom skulle man lägga ner hundra timmar på det. Det kändes en aning hopplöst men ett projektarbete behövdes för att få ett slutbetyg.

Jag satt ner med dem två bästa lärare jag visste och funderade. Dem kom med många ideér om vad mitt projektarbete kunde handla om. Till slut kom den bästa ideén. Jag skulle säga någonting som jag tycker om. Gymnastik blev mitt svar och där hade vi det. Det var snart dags för gymnastiken att ta sommarlov och jag skulle anordna en avslutning. Det kändes enkelt. Gymnastik kunde jag, jag tyckte det var skönt att vara där med alla underbara barn och ungdomar. Så fick det bli. När jag kom hem skulle jag sätta mig ner och planera hur jag skulle gå till väga, vad vi skulle göra och hur jag skulle presentera det för lärarna. Sedan skulle jag berätta det för mina lärare. Dem var ett stort stöd.

När jag kom hem den dagen berättade jag allting för mamma, hon var självklart också ett stort stöd. Hon tyckte det var bra att jag fått allt på papper. Hon tyckte också det lät bra att ha gymnastiken som projektarbete.

Gud vilket lättnad, nu såg jag bara framåt. Jag hade en lång bit kvar och visste att ibland skulle jag kanske ta två steg fram och ett tillbaka, men jag hade verkligen en start, jag hade en bra början. Jag visste att jag var tvungen att lägga ner mycket tid i skolan nu, men det hade jag ställt till med själv och det var bara att bita ihop om jag ville ta studenten med ett slutbetyg. Skulle jag skita i allt nu, visste jag att jag skulle ångra mig senare. Jag måste hålla hakan högt.

Dagen kom då jag skulle till kuratorn, och jag hade bestämt mig för att det skulle bli den sista gången. Jag funderade egentligen inte så mycket på det, utan jag kände det direkt. Jag kände direkt att jag inte behövde gå dit mer, inte just nu i alla fall. Jag visste vart jag hade mig själv nu. Hon hade hjälpt mig med så mycket och nu var det upp till mig själv. Hon kunde inte göra mer för mig nu, hon hade gjort tillräckligt för att hjälpa mig.

Den gången hos Kuratorn pratade vi mest om det som varit och hur jag utvecklats. Min syn på allting nu jämfört med förut. Vi pratade också om mig framtid, vad jag ville göra med mitt liv och hur jag kände för studenten.

Det var många skratt vi delade för en gångs skull. Det var skönt att kunna göra det för tidigare var det bara tårar. Innan jag gick fick jag verkligen en bamsekram. Hon önskade mig all lycka till med allt och var det något var jag välkommen när som helst. "Glöm aldrig att du kan bara du vill!"

...det här skulle gå bra, allt skulle äntligen ordna sig. Tack vare alla underbara människor som hjälpte mig. Jag hade aldrig klarat det här själv. Hade jag inte tagit kontakt med kuratorn från första början så vill jag inte ens tänka på hur det hade varit nu. Jag hade med all sannolikhet varit ett vrak. Ett vrak med problem. Man ska aldrig vara rädd för att få hjälp av någon utifrån, det kan kännas läskigt och man kan vara tveksam. Men tänk då att det kan bara bli till det bättre...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Dra åt helvete vad dålig jag varit. Det där önskar jag inte ens min värsta fiende. (som Joel alltid säger så fort han är lite förkyld;))   Ne men helt ärligt så är det nog bland det vidrigaste jag varit med om. Efter att jag tjatat på Joel ...

     Jag ser ut som en surpuppa, men det är jag verkligen inte :) FÖÖR idag är det fredag, och idag kommer syster och Halle hem från sundsvall och imorn är det gympa, Angelica fyller år och det är vinterfesten. SOOM jag längtar!!!   Nu ska ja...

  Imorn är det fredag, snart lördag! vilket betyder att min kära vän Angelica fyller år :) + att det är vinterfesten. Jag längtar..   Det var meningen att jag skulle till Sundsvall på lördag med familjen + Joel och äta mat hos min farfars syste...

  Engelska provet är över... Jag tror och hoppas att jag grejjade det. Tänkte ju åka och träna efter men kom på att jag ska ju på behandling med Madde kl 4. Så nu har jag ätit soppa och snart ska jag hämta upp Madde så ska vi åka. Får åka hem och...

  Idag har jag träningsvärk, yes! ;) Dock inte så mycket men det känns i benen, skönt.   I lördags for jag och Joel till Ramsele och bossehuset. Där har vi myst, ätiti gott, farit runt och fikat, promenerat, spelat monopol och uno hos ki, kolla...