Sista tiden i skolan var jobbig och stressig men jag hade viljan att klara det. Jag ville ta studenten med ett godkänt slutbetyg och jag ville känna, att jag hade gjort allt jag kunnat göra. Jag ville inte ångra någonting senare.

Jag satt uppe länge på nätterna för att klara av vissa uppgifter och lämna in dem innan betygen skulle sättas. Jag satt på min mammas jobb och skrev på datorn så fingrarna glöd och ögonen sved.

Vissa uppgifter fick jag göra muntligt för att jag inte skulle stressa ihjäl mig.

Projektarbetet hade inte kunnat blivit bättre, trots att jag först inte hade en aning om vad jag skulle göra till ett jätte bra arbete.

Vissa studer var det tungt men som så många gånger tidigare fick jag bita i det sura äpplet och tänka på vad jag skulle få ut av allt sllit.

Jag tog studenten, och jag hade ett fullt ut godkänt slutbetyg. Jag lyckades få ihop riktigt bra betyg trots allt som hänt mig. Jag var stolt, allt var en lättnad.

Sömnen blev till det bättre hela tiden. Istället för att brottas med mina problem i drömmarna så tog jag itu med dem på dagen istället och pratade om dem.

Magen tog jag inte hand om som jag skulle, jag var slarvig med maten. Det var faktiskt så att jag glömde bort att äta ibland. Jag hade så mycket tankar i mitt huvud om allt så det kunde gå en hel dag tills jag märkte att jag inte ätit något.

Jag och Joel var och hälsade på min syster och hennes kille i sundsvall när det vart näst intill outhärdligt. Jag hade så himla ont i magen och så fort jag svalde något så kom det upp i munnen igen. Jag kunde inte ha bh på mig för det tryckte på det stället där jag hade ont. Jag och Joel for hemåt och jag ringde mamma då och berättade läget. Hon skulle ringa på sjukhuset direkt. Det visade sig att jag började få magsår och att jag hade alldeles för mycket magsyra i magen. Jag fick medicin och jag skulle börja äta regelbundet, det var inte all mat jag fick äta och jag fick inte dricka alkohol.

Jag åt min medicin och skötte mig så gott det gick. Det blev bättre, det blev det men jag hade fortfarande ont mer eller mindre. I somras fick jag åka in två gånger på akuten pga att jag kissade blod och hade ont i magen. Det blev pencillin och annan medicin båda gångerna samt medicin för min mage.

Magen fortsatte att göra ont trots all medicin jag fått för alla besvär. Men det skulle komma en lösning för det också.

En dag for jag hem till Madde min kära vän. Hennes mamma frågade hur jag mådde och jag svarade att jag mådde bra. Men hon såg i mina ögon att det var någonting som inte riktigt stämde. Hon ville att jag skulle komma till henne på hennes jobb så hon fick kolla mig i ögonen, hon kunde då se vad jag hade för fel. Jag var väldigt skeptisk till det men självklart gick jag med på det.

Dagen efter for jag till henne (Mariannes zonterapi). Hon kollade mig i ögonen med en liten lampa och sa sedan att jag hade för lite syra i magen. (Sjukhuset sa ju att jag hade för mycket) Hon sa att det är samma symtom på om man har för lite och för mycket. Jag fick ett pulver av henne som jag skulle blanda ner i fil varje morgon och äta. Då skulle det blir bätte. Jag hade haft ont i magen så pass länge så jag var fortfarande lite skeptisk men jag litade på henne. Jag skulle också komma tillbaka då hon skulle behandla mig.

Jag åt pulvret och jag var på behandling. Tro det eller ej, men jag har inte haft problem med magen sedan dess! Man ska inte alltid lita på vad sjukhuset har att säga, det finns andra lösningar än att proppa i sig en massa piller som är skadlig för kroppen. Så fort jag har ont någonstan eller har något annat besvär ska jag alltid vända mig till henne och inte till sjukhuset. (om det inte är något akut så klart)

MEN, det absolut viktigaste av allt. Min mamma, min älskade mamma besegrade cancer och mår bra idag. Hon äter dock medicin i 5 år och efter det är hon helt friskförklarad.

Tack alla som läst, kommenterat och sagt så fina saker. Det värmer verkligen!
Jag är glad över att jag skrivit allt det här så att alla som undrat och snackat skit förstår vad det är som egentligen har hänt.
Jag vet att många av mina vänner inte heller vetat hela sanningen. Jag är ledsen för att ni kanske inte har fått varit dem vännerna ni vill för mig. Men det finaste med det, det är att dem sanna vännerna stannar kvar ändå och jag älskar er för det!

Jag hade aldrig klarat den här resan utan min familj, Joel och mina vänner <3

Jag lyssnade väldigt mycket på Melissa Horn under den här tiden, "kvar i nått jag lämnat" kändes som min låt. Jag var verkligen kvar i något jag lämnat..

Och jag följde dig längs vägen den natten, så vuxen I din hand
Men om en vän kan viska och ett löfte brista, går jag hellre hem
Kvar I nått jag lämnat, för länge sen

Imorgon ska jag skriva den sista delen om allt de jag varit med om. Jag ska försöka att skriva och ta med så mycket som möjligt om det jag varit med om.

Är det några frågor om någonting som jag kanske inte varit tydlig med så får ni jätte gärna fråga, och jag lovar att jag ska svara.

Det känns skönt att jag i stort sätt berättat allt nu, och jag hoppas att alla dem som pratat bakom ryggen på mig och hittat på något idiotiskt rykte känner sig riktigt riktigt dum och skamsen!

Jag har inte tagit mig upp på komvux ÄN. Det känns jobbigt att ta mig dit men imorn MÅSTE jag. Jag måste skärpa mig nu! Matten vet jag dock inte om jag ska fortsätta med eftersom jag inte kommer att behöva den nu. Jag har ändrat mig angående utbildning ju. Engelskan måste jag dock fixa tror jag. BLÄ, känns jobbigt men det är så lite kvar nu av den så jag kan inte ge upp då kommer jag att ångra mig.

Nu var det några dagar sedan jag skrev en ny del också, och som vanligt har jag anledning. Jag har verkligen haft några dåliga dagar och varit allmänt deppig. Då har jag ingen lust att skriva om deppiga saker som hänt heller. Men nu är jag på benen igen och imorn ska jag skriva tänkte jag. Jag hoppas jag hinner det!

Imorgon ska jag som sagt ge komvux ett nytt försök. Förutom det så ska jag faktiskt klippa mig, det är nämligen så att mitt hår är längre på ena sidan(?!) och det är nog en aning slitet också. Ska bli skönt att klippa igenom det, sedan ska jag vänta minst ett år till nästa gång. Haha, hatar att klippa mig!

Efter det blir det en fika med Madde tror jag innan vi ska på en "behandling" :)

Sedan måste jag fixa och dona lite med gymnastiken inför morgondagens träning också. Så jag har lite grann att hinna med.

Nu ska jag titta på tv och bara ta det lugnt. Ska hämta Joel senare på hallen när han kommer hem efter borta matchen. Jag saknar honom ikväll, jag är kramsjuk!

Jag vill åka utomlands NU, jag vill ha sol och värme. Jag vill bli brun!

...Jag tog dagen som den kom, jag var stressad över skolan men det kändes bättre nu än det gjort tidigare. Nu visste fler om min hemlighet och jag skulle få hjälp med att klara av skolan. Viljan att få ordning på allt växte. Viljan att klara mig själv fanns där igen. Jag kunde äntligen se mycket mer ljus i vardagen än jag gjort på mycket länge.

Jag pratade med mamma att jag fick ont i magen så fort jag åt och att det kunde komma uppstötningar efteråt. Hennes svar var kort, jag hade magkatarr. Det innebär att det finns en inflammation i magens slemmhinna. Det beror oftast på stress, alkohol, att man ätit något olämpligt eller att man helt enkelt inte tar hand om sig själv som man borde.

Mamma for ner på apoteket samt hälsokost och köpte "medicin" för min mage.

Vissa måltider reagerade min mage starkare på. Som till exempel stark mat eller grillat.

Magen var ändå en litet problem tyckte jag, jag hade ändå skolan som var bra mycket viktigare att hinna med.

Efter ungefär en vecka efter att min lärare pratat med mig bad hon om att få prata med mig igen.

Hon berättade att hon nu pratat med alla mina lärare för respektive kurs. För vissa hade hon berättat lite mer och för andra nästan ingenting alls utan bara kortfattat. Dem hon berättat lite mer ingående för var för dem lärare i kurserna där jag låg efter mest i. En lärares reaktion blev "Men herregud, hon skulle ha berättat det tidigare. Hon kan komma till mig när som helst om hon undrar eller om hon vill vad som helst. Hon får all tid i världen till sina arbeten som hon har missat och har kvar". Det var skönt att det togs på allvar, att dem förstod att jag hade det tungt. Helst av allt hade jag ju velat att ingen skulle veta hur jag mådde och vad som hänt, men då skulle jag inte klara mig. Jag kunde inte klara av skolan helt själv, jag behövde någon som "höll koll" på mig. Jag behövde någon som peppade mig till att fixa allt innan studenten. Jag behövde också ha allt på papper, allt det jag hade kvar.

Min lärare hade fixat just det, hon hade kollat upp det jag missat och skrivit ner allt. Hon hade sammanställt allt på ett papper så att jag kunde bocka av när jag var klar med till exempel en uppgift eller ett prov.

I mitt huvud hade jag föreställt mig en lång lista på vad jag hade kvar. Men när det stod där på ett papper kände jag att det här fixar jag! Min lärare var helt övertygad om att jag skulle fixa det. Men det fanns dock en sak till som jag inte ens börjat med. Projektarbetet. Det kändes tungt. Jag visste inte ens vad jag skulle göra, alla andra var antingen klar eller så höll dem på med det. 

Dessutom skulle man lägga ner hundra timmar på det. Det kändes en aning hopplöst men ett projektarbete behövdes för att få ett slutbetyg.

Jag satt ner med dem två bästa lärare jag visste och funderade. Dem kom med många ideér om vad mitt projektarbete kunde handla om. Till slut kom den bästa ideén. Jag skulle säga någonting som jag tycker om. Gymnastik blev mitt svar och där hade vi det. Det var snart dags för gymnastiken att ta sommarlov och jag skulle anordna en avslutning. Det kändes enkelt. Gymnastik kunde jag, jag tyckte det var skönt att vara där med alla underbara barn och ungdomar. Så fick det bli. När jag kom hem skulle jag sätta mig ner och planera hur jag skulle gå till väga, vad vi skulle göra och hur jag skulle presentera det för lärarna. Sedan skulle jag berätta det för mina lärare. Dem var ett stort stöd.

När jag kom hem den dagen berättade jag allting för mamma, hon var självklart också ett stort stöd. Hon tyckte det var bra att jag fått allt på papper. Hon tyckte också det lät bra att ha gymnastiken som projektarbete.

Gud vilket lättnad, nu såg jag bara framåt. Jag hade en lång bit kvar och visste att ibland skulle jag kanske ta två steg fram och ett tillbaka, men jag hade verkligen en start, jag hade en bra början. Jag visste att jag var tvungen att lägga ner mycket tid i skolan nu, men det hade jag ställt till med själv och det var bara att bita ihop om jag ville ta studenten med ett slutbetyg. Skulle jag skita i allt nu, visste jag att jag skulle ångra mig senare. Jag måste hålla hakan högt.

Dagen kom då jag skulle till kuratorn, och jag hade bestämt mig för att det skulle bli den sista gången. Jag funderade egentligen inte så mycket på det, utan jag kände det direkt. Jag kände direkt att jag inte behövde gå dit mer, inte just nu i alla fall. Jag visste vart jag hade mig själv nu. Hon hade hjälpt mig med så mycket och nu var det upp till mig själv. Hon kunde inte göra mer för mig nu, hon hade gjort tillräckligt för att hjälpa mig.

Den gången hos Kuratorn pratade vi mest om det som varit och hur jag utvecklats. Min syn på allting nu jämfört med förut. Vi pratade också om mig framtid, vad jag ville göra med mitt liv och hur jag kände för studenten.

Det var många skratt vi delade för en gångs skull. Det var skönt att kunna göra det för tidigare var det bara tårar. Innan jag gick fick jag verkligen en bamsekram. Hon önskade mig all lycka till med allt och var det något var jag välkommen när som helst. "Glöm aldrig att du kan bara du vill!"

...det här skulle gå bra, allt skulle äntligen ordna sig. Tack vare alla underbara människor som hjälpte mig. Jag hade aldrig klarat det här själv. Hade jag inte tagit kontakt med kuratorn från första början så vill jag inte ens tänka på hur det hade varit nu. Jag hade med all sannolikhet varit ett vrak. Ett vrak med problem. Man ska aldrig vara rädd för att få hjälp av någon utifrån, det kan kännas läskigt och man kan vara tveksam. Men tänk då att det kan bara bli till det bättre...

...Jag var lite rädd, rädd för vad läraren skulle säga och tycka när kuratorn pratade med henne. Jag visste att jag valde rätt lärare, en lärare jag alltid tyckt om från första stund. En favorit, en person jag alltid kunde lita på. Men ändå var det jobbigt att fler skulle få veta. Få veta att bakom mitt skal var jag ledsen, stressad och deprimerad. Det var bara att bita i det sura äpplet och kämpa på!

Varje lektion jag hade med läraren jag valt ut var jag nervös över att hon skulle be mig stanna kvar efter lektionen. Då visste jag ju vad det handlade om.

Jag vet egentligen inte vad det var som jag var rädd för, eller varför jag var så nervös. Kanske var jag rädd att visa den sårbara sidan av mig. Den läraren var alltid van att jag alltid vad glad och sprallig, jag var alltid den hon hörde skratta och leva om ute i korridoren. Men nu, nu skulle hon få veta att jag inte mådde så bra. Hon skulle få veta min hemlighet som jag haft inom mig så länge.

Två dagar innan jag skulle till kuratorn igen bad läraren mig att stanna kvar efter lektion. Hjärtat slog. Vad skulle hon säga(?) vad skulle jag säga och skulle jag börja gråta(?)

Vi satt oss ner tillsammans och jag kände hur någon tår ville komma fram men jag höll tillbaka. "Kuratorn har pratat med mig" sa hon. "Ja jag vet" sa jag bara. Jag hade en klump i halsen och jag svettades men frös samtidigt. Hon fortsatte och sa att hon inte hade en aning om detta. Hon hade inte hört någonting om det och inte märkt någonting på mig förutom att vissa dagar såg jag lite trött ut, men det kan man ju vara menade hon på. Och att dentgick tungt i skolan för mig hade hon heller inte märkt av. Men det berodde på att hennes kurser gillade jag, där hängde jag med för det tyckte jag var roligt. Hon menade också på att man får vara ledsen ibland, man behöver inte alltid vara glad för det är ingen. Hon tyckte jag varit stark som orkat med allt och hon skulle göra allt vad som krävdes för att hjälpa mig genom skolan.

Vi bestämde att hon skulle prata med mina lärare för respektive kurs och förklara hur läget var. Hon skulle inte berätta ingående alls utan bara lite kortfattat att jag hade det tungt nu. Sedan skulle hon ta reda på vad jag hade kvar och vad jag hade missat så att jag kunde ta igen det. Hon skulle lägga upp en "plan" fram till studenten.

Efter samtalet med henne kändes det skönt, jag fick den där lättande känslan inom mig igen. Det kändes som jag tagit ännu ett steg i rätt riktning.

Två dagar senare hade jag som sagt tid hos kuratorn igen. Jag gick dit i mina omvägar och var faktiskt inte nervös och jag kände heller inget obehag trots att jag skulle träffa skolsköterskan också. Jag kunde knappast tappat något kilo, jag trodde att jag minst gått upp 5 kilo, vilket då kanske inte kändes så bra. Jag kände mig uppsvälld, lite som en köttbulle.

När jag klev in hos kuratorn vandrade vi genast till skolsköterskan. Först satt vi ner och pratade lite om hur det varit med maten sedan jag var där sist.

Jag sa att jag tyckte det gått bättre, men vissa dagar var det detsamma.

Jag ställde mig på vågen och jag ville knappt se, tänk jag gått upp hur mycket som helst. Men det hade ju egentligen bara varit bra, men jag tyckte inte det då.

"Ja du har ju inte gått ner något iaf" sa skolsköterskan.

Jag hade gått upp nästan 2 kg. Dem hade nog hoppats på mer, och jag trodde att det skulle vara mer. Men men, det gick ju åt rätt riktning i alla fall.

Hon tyckte att som jag att det gick åt rätt håll men att jag måste verkligen försöka äta, och att jag skulle försöka äta regelbundet. Jag lovade att försöka.

Efter lite prat bara allmänt så gick vi tillbaka till kuratorns rum, bara hon och jag.

Vi pratade inte så mycket, det blev inget långt besök den här gången. Hon frågade bara om min lärare pratat med mig och så. Sedan sa hon att hon tyckte vi skulle träffas i alla fall en gång till veckan därpå. Sedan fick jag avgöra själv om jag ville komma fler gånger eller om jag bara skulle komma dit om jag behövde det. Jag skulle fundera på det bestämde vi. Sedan gick jag därifrån.

...Dagarna gick och allting började få klarhet i dimman. Jag sov fortfarande väldigt dåligt men vissa nätter fick jag faktiskt sova ordentligt. Jag fick aldrig sova en hel natt utan jag vaknade alltid minst två gånger, men det gjorde ingenting. Bara jag slapp alla mardrömmar. Att slippa vakna upp och känna mig rädd och vara kallsvettig var guld värt. Slapp jag det gick dagen därpå på skolan mycket bättre. Jag försökte äta, men nu började jag få uppstötningar och magen gjorde allt mer ont...

Idag hade jag tänkt skriva del 25, och jag har haft all tid i världen till det också men jag har inte känt lusten riktigt. Istället har jag faktiskt exekt hela dagen bara varit med mamma. Jag klev upp och gick bort till henne på jobbet där vi satt på hennes kontor hela dagen. Jag tycker inte om att sitta hemma ensam, jag är för sällskapssjuk för det. Jag vill alltid ha röster och rörelser omkring mig.

Så där har jag suttit hela dagen och funderat över vad fan det ska bli av mig egentligen(?) har ju hela tiden varit inne på civilekonom men nu känns det jätte långt borta. Jag har för dåliga betyg och bara för att man läser på komvux hamnar man i en "annan" grupp av människor ungefär. Låter helt sjukt men så är det. Man har svårare att komma in på det man vill om man inte är något jävla snille som jag verkligen inte är.. Dem (regeringen) anser att det är bättre att ta dem direkt ifrån gymnasiet för att man bör fixa ihop alla sina betyg och behörigheten där till det man eventuellt vill läsa vidare till senare. Så sjukt!

Så jaoo.. jag vet inte riktigt vad jag ska göra eller sträva efter nu, men tro mig jag har faktiskt en liten plan som jag funderar på. Som faktiskt mamma också tycker :) men jag får se, måste fundera.

Just nu önskar jag bara att ett jobb kunde komma i brevlådan imorn..

Madde kom förbi en sväng idag också, innan middagen och visade upp håret (hon hade varit hos frissan) Jätte fräscht och fint blev det. :)

Jag är så sugen själv på att gå till frissan. Jag är nyfiken på en volympermanent, förstår inte riktigt hur det går till eller hur resultatet blir men jag är vääldigt nyfiken på det. Jag vill verkligen ha volym i mitt hår, ser ut som att jag varit ute i regnet om jag inte använder volymtång. ÄR DET NÅGON SOM TESTAT ELLER VET NÅGON SOM GJORT DET? skriv isofall!!!!

Ikväll har jag varit på första riktigt gymnastikträningen sedan innan jul :) Det var kul att träffa alla och träna igen, dessutom så är angelica tillbaka som tränare tillsammans med mig. Det är som vanligt nu skulle man kunna säga! :)

NÅÅÅ, planer inför morgondagen då.... skaffa mig ett liv? nej nu får jag ge mig, måste tänka positivt. Jag ska försöka ta mig ner till arbetsförmedlingen vilket känns jobbigt men jag måste. Sedan ska jag till min kusin Erika, äntligen ska jag få träffa henne och hennes nästan nykläckta bebis :D Det är säkert många som sett hon, Mattias(pappan) och Emilio som lilla prinsen heter i tidning(?) Han föddes 00.15 1/1 2011 :) Jag har inte sett den lille än så det blir spännande. Jag ska knäppa kort och lägga upp sedan. Det blir morgondagens höjdpunkt!

Sedan ska jag träffa Madde också som alla andra dagar, haha! ;)

Och eventullet angelica imornkväll. Hmm.. har ju lite planer inför morgondagen ändå, skönt. + att jag SKA skriva del 25. Kanske får ta mig ner på stan och kolla närmare på volympermanenten också..?! får se vad som hinns med, om det finns någon lucka på schemat, he he...  

Även fast allt kan kännas tungt och meningslöst ibland

så finns det alltid någonting att glädjas åt.

Äckliga tandvärk. Jag är så fruktansvärt lätt irriterad när jag har ont, och speciellt när jag har ont i munnen. Det är väl egentligen inte tanden som gör ont heller, utan tandköttet runt ikring en visdomstand (som nästan har kommit upp) är så svullet. tandköttet har lagt sig över halva tanden, jag kan vicka på det med tungan. Det lät ju verkligen skit äckligt det där :P haha! Jag hade likadant på andra sidan i somras och trodde jag skulle få slippa det igen, men icke.... Gäller till att hålla rent nu så det går över.

Inte nog med att jag har ont i käften så tror jag att jag måste amputera bort benet snart. För precis en vecka sedan spelade jag Terassen Cup (fotboll) som vi för övrigt vann ;) då skrapade jag upp båda knäna. Ena knät är bra nu men det andra håller på att dö. Såret sitter precis så att när jag ska böja benet så spricker det upp igen, och när jag då har leggings eller vilka byxor som helst så fastnar det i såret som jag sedan måste dra lös :s haha usch vad äckligt men sant! Aja, det blir väl bättre det med...

Nå, helgen. Fredag blev det fika på stan med dem allra bästa :) Evelina, Sofia, Madde, Becka och Kattis. Sedan blev det bara hemmamys på kvällen med familjen och Joel. Lördagen blev det en sväng på stan med min käraste och därefter blev det hockey. Tro det eller ej, men på kvällen blev det årets första grillade middag ;) Pappa stod ute i -27 med en pannlampa och en termos full med irish coffe och grillade. HAHA! Pappa är bra grym. ;)

Idag då, då har jag slappat med Joel fram till kl 4 då det blev hockey igen. Efter det lämnade han mig för hemfärd, alltid tråkigt men vi ses snart igen :)

Kvällens höjdpunkt har såklart varit Solsidan, äntligen är det tillbaka!

Det här blev ett långt och ganska äckligt inlägg, haha. Nu ska jag nog gå och borsta tänderna och krypa ner i sängen, ska försöka ta mig upp till komvux imorn! :)

God natt!

Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor.

Joel

Pappa igår när han grillade ;) haha

Det var skönt att vara hemma en hel dag för mig själv. Även fast att jag varit hemma en hel del den sista tiden men då hade jag inte haft sådana tankar som jag hade nu. Nu hade jag fått mig en tankeställare, jag visste att JAG måste göra jobbet. Jag kan bara få en hjälpande hand, råd om hur jag kunde gå vidare sedan vad det upp till mig...

Jag tänkte på allt kuratorn hade sagt om och om igen. Allt hon sa tyckte jag fortfarande var så rätt. Nu var det bara att jag skulle jobba utefter det.

Skolan var ångestframkallande, det var så mycket nu som jag låg efter i. Massvis med prov hade jag missat, inlämningsuppgifter som skulle vara inlämnade men som jag inte ens börjat med. vart hade jag ens alla papper och böcker(?) Det var kaos i mitt huvud. Jag visste att det skulle ta lång tid innan jag rett upp allt, men ju längre jag väntade destu mer skulle det ju bli att ta itu med. Jag kunde inte gå omkring och tycka synd om mig själv nå mer. Det var dags att ta tag i mina problem och försöka lösa dem. Det kändes såklart tungt men det var precis som kuratorn sa "vill du, så går det". Man måste lita på sig själv.

Resten av veckan var jag i skolan. Jag hade ont i magen varje dag. Jag hade mycket att göra, hur i hela friden skulle jag bli klar med allt till studenten(?) dessutom hade jag inte ens börjat med projektarbetet, som det skulle ligga hela 100 timmar bakom. Herregud, hur skulle det här gå..

Det var ofta jag hamnade tillbaka i mina negativa tankar men jag tog mig lättare ur dem än förut. Jag visste ju att med negativt tänkande kommer man ingen vart. Det mår man bara sämre av. Men när allting känns tungt är det lättare att tänka negativt än positivt. Tyvärr.

Dagarna gick och jag skrev mycket i min dagbok. Vissa dagar var det bättre än andra naturligtvis. En dag skrev jag så här: "Idag har jag verkligen skrattat, på riktigt. Det var inget fejkskratt som kom ut ur mig utan det var äkta. Det kändes så skönt, det kändes nästan som att jag glömt bort hur det känns i magen när man riktigt skrattar. Ett glädjerus genom kroppen. Det var verkligen härligt!"

Och dagen efter kunde det låta så här: "Usch usch usch... jag är så less, allt känns så hopplöst, allt jag gör blir fel än hur mycket jag försöker. Skolan går åt h*lvete och min mage gör ont. Nu kommer tårarna..."

Det var bara att ta sig igenom dem tuffa dagarna, jag visste att det inte skulle bli bra från ena dagen till den andra även fast att jag ville det. Jag kunde få mina "återfall" även om det varit bra i en vecka eller en månad i sträck. Det är lätt att hamna där igen när man varit där så länge.

Dagen innan jag skulle till kuratorn igen mådde jag piss, jag kände ett stort behov av att gå dit just då. Och jag tänkte, varför inte(?) Mår jag dåligt ska jag ju gå dit så det gjorde jag. Jag gick mina omvägar fram till kuratorns dörr och knackade på. Snälla snälla snälla tänkte jag, säg inte att hon är upptagen.. Det var hon inte. Hon öppnade dörren: "Nämen hej Pernilla" sa hon med ett leende på läpparna. "hej" sa jag "får jag komma in(?)" "ja men herregud, kom in kom in" sa hon.

Bara genom att kliva in där så kändes det bättre inom mig på något sätt. Jag kände mig bekväm, jag kunde andas ut och bara vara.

"Var det något speciellt eftersom du kom hit nu(?)" sa hon. "Jaa, jag har det verkligen jobbigt idag, det är så mycket tankar och skolan får mig att må dåligt. Jag ligger efter i så mycket.." "Jag har förstått att du tycker det är jobbigt med skolan och jag har funderat mycket kring det vad vi kan göra eftersom du känner att du ligger efter och inte hinner med dig, vilket jag förstår nu när det närmar sig studenten och allt. Jag hade tänkt att vi ska prata mycket kring det imorgon. Jag ska kolla upp litegrann hur långt ifrån mätning du ligger och vad vi kan göra åt det. Är det ok?"

(Mätning hamnar man på när man är borta för mycket ifrån skolan, hamnar man på mätning och inte sköter sig får man inget studiebidrag.)

Jag sa att det var okej. Det kändes som att jag bara kunde dyka upp där inne och hon visste precis vad jag hade för bekymmer.

Jag längtade nästan efter att få gå dit dagen efter, det kändes som att det skulle börja hända grejer nu. Bra grejer, det kändes som en helt ny start var på väg. Att jag skulle börja få ordning sakta men säkert. Speciellt i skolan som var en stoor börda för mig.

Alarmet gick igång på telefonen. Jag skulle först gå hela dagen i skolan sedan skulle jag till kuratorn, jag hade en sen tid där. Skoldagen gick bra, jag var på alla lektioner och försökte hänga med på dem. Lunchen gick sådär att få i mig, det var fortfarande oftast en sallad och en macka som gick i, samt ett glas vatten. Jag fick ont i magen när jag åt, men det tänkte jag inte så mycket på eller jag brydde mig inte.

Väl efter alla lektioner var det dags. Dags att gå till kuratorn.

Vi började direkt att prata om skolan, hon berättade att hon pratat med rektorn om mig, att jag har mycket med mig själv just nu efter allt som hänt. Rektorn hade varit fullt förstålig. Därför var inte mätning något alternativ för mig även om jag inte var på skolan, orkade jag inte vara på skolan så behövde jag inte. Det var ett fritt val för mig. Det kändes skönt, då kunde jag lika gärna jobba hemma någon dag om jag inte orkade vara på skolan utan att få frånvaro.

Sedan sa hon att hon hade tänkt på en annan sak: "eftersom du känner sig stressad över att inte hinna med, föreslår jag att vi ska göra en sammanfattning/plan. Alltså om jag till exempel pratar med en utav dina lärare, vem som helst och det är du som bestämmer vem. Då berättar jag för den läraren att du inte har det så lätt just nu osv. Sedan får den läraren och kanske jag eller någon annan sammnfatta och gå igenom varje kurs du har nu och se vad du missat så att du kan ta igen det. Det kräver förstås att jag måste berätta för dina lärare hur det står till osv. Vad känner du om det?"

Jag svarade att jag tyckte det lät bra, jag litade på kuratorn. Hon kunde och hon ville hjälpa mig och jag lät hon mer än gärna göra det. Trodde hon på det, trodde jag på det. Hon skulle ta kontakt med mig när hon pratat med den läraren jag valde ut, eller så skulle den läraren ta kontakt med mig.

Sedan tog hon min dagbok och kollade igenom papperen. Hon sa inte så mycket, förutom att hon såg ett litet ljus i dagboken på vissa sidor. Det var kul att höra. Vi pratade kring sömnen och maten som varje gång. Jag tyckte att det blivit lite bättre vissa dagar på båda delarna. Vissa dagar åt jag och sov jag bättre än andra och det hade hon förstått också.

Hon ville att jag skulle tillbaka till skolsköterskan nästa vecka och kolla hur jag låg till med vikten, bmi osv.. det var bara att nicka och hålla med även fast att jag helst velat sluppit det. Det var bara att bita i det sura äpplet och ta mig igenom det.

Det kändes som att jag gjorde framsteg. Jag vågade och ville äntligen att det skulle bli bättre. Jag började öppna mitt skal sakta men säkert, men minsta lilla kunde göra att jag stängde in mig igen. Jag behövde god energi runt omkring mig för att fixa detta. Man får aldrig glömma att man inte är ensam, man har så många runt omkring som vill hjälpa till och finnas där, och dem får man inte stänga ute men det ska vara på sina egna villkor. För nu var det jag som skulle må bättre, det var jag som skulle ta mig upp på mina egna ben...