Jag trodde att det skulle vara lättare att berätta om det här än vad det är.

Det är inte lätt hålla tillbaka tårarna när jag skriver. Här kommer fortsättningen.

Den 1/6 2009

Det var den dagen då hela min värld vändes upp och ner.

...Det hann inte ens gå en hel signal innan jag svarade.

jag: "hallå?!"

mamma: "Hej! ville du att jag skulle hämta dig?"

jag: "Nej pappa hämtade mig, vaa... hu.. hur är det?"

Hon hörde att jag var ledsen. Mammas röst började darra, hon visste ju inte att jag visste, att hon var där.

Jag började gråta, mamma började gråta.

mamma darrade fram: "det är inge bra, jag kommer hem så pratar vi då"

Vi la på.

Jag blev alldeles knäsvag, föll ner på golvet i köket och började stor gråta, jag skrek NEJ NEJ NEJ! Inka blev orolig som hon alltid blir då någon gråter. Hon slickade mig i ansiktet men jag puttade iväg henne. Jag bara grät och grät och grät, det fanns inget stopp. Och jag skrek bara NEJ NEJ NEJ. Det var det enda jag kunde säga.

Jag började må otroligt illa så jag sprang in till toaletten.

Känslan jag hade i kroppen då går inte att beskriva. Jag kände mig så otroligt liten och maktlös. Den lilla stund som det tar att åka ifrån sjukhuset och hem kändes som en hel evighet. Jag sprang mellan köket och toaletten, tårarna bara forsade nerför mina kinder. Än hur mycket jag ville stoppa det så gick det inte.

Nu rullade bilen in på gården och ut kliver mamma. Jag ser hur ledsen hon är, och det gjorde att jag började gråta än mer. Hon klev upp på bron, och in genom dörren.

Jag stod till vänster om dörren inne i köket och tittade på henne när hon kom in. Jag höll händerna på kinderna och grät, och nu började mamma gråta.

Hon gick till mig. Jag kramade om henne och sa med darrande röst:

"vad är det som händer?"

mamma: "dem har sett förändringar på höger bröst, jag måste tillbaka dit halv tre." Hon gjorde ett uppehåll och fortsatte sedan. "Då får jag veta vad det är".

Klockan var strax innan två då.

Vi torkade tårarna. Jag kände mig alldeles yr. Jag visste inte vad jag skulle säga, vad säger man i sådana situationer? "det går bra" "det är nog ingen fara". Nej jag stod bara tyst, jag fann inga ord. Det var bara en massa tankar som flög runt i mitt huvud som jag inte ville dela med mig av.

Vi drog inga slutsatser. Vi visste att hon skulle tillbaka om en liten stund. Det behövde ju inte vara något allvarligt bara för att dem såg förändringar. Men ändå så hade man ju andra tankar i huvudet.

Nu var mamma tvungen att åka ner på sjukhuset igen, jag visste inte vad jag skulle göra för att få tiden att gå.

Jag satt ute på altanen en stund, ett block och en penna låg där. Jag skrev ner hur mycket jag älskade mamma och att jag ville att det skulle gå bra. Tårarna började rulla neför kinderna igen. Jag torkade bort dem och bestämde mig för att gå en promenad med Inka. 

Jag gick längs Brudbergsvägen, där brukade jag gå ofta men ändå kände jag mig så vilsen. 

Jag tog upp telefonen och ringde en kompis. När hon svarade började jag stor gråta igen, hon trodde först att jag skrattade med förstod ganska fort att det var allvarligare än så. Jag fick först inte fram några ord. När jag samlat mig lite så berättade jag lite kort om att mamma inte mådde bra och att dem hittat förändringar i bröstet. 

Jag kommer inte riktigt ihåg vad vi sa, den biten är suddig. Men jag kommer ihåg att jag skulle höra av mig senare då jag visste..

Tiden gick så sakta, den stod nästan still. 

Jag vände efter en bit och gick sakta hemåt. Jag hade ingen aning om när mamma skulle komma hem igen, men jag ville vara hemma då hon kom.

När vi kom hem satt jag mig ute på altanen och bara stirrade. Jag bet mig i läppen kommer jag ihåg, jag bet tills jag kände blodsmak. 

Väntan på mamma blev allt längre och längre, och att jag var ensam hemma gjorde inte saken bättre. 

Klockan närmade sig fyra då jag såg våran bil i korsningen som hade kommit nerifrån sjukhuset. Då stod jag i köket igen. Mitt hjärta började slå allt fortare och hårdare. Vad skulle hon säga? vad var det för förändring dem sett? dem svaren skulle jag snart få..

Bilen parkerade utanför huset och mamma såg likadan ut som sist hon kom tillbaka ifrån sjukhuset. Mamma kom in och tårarna på oss båda kom i samma tur. Dem hade hittat en stor tumör. En ond tumör. Läkaren på ultraljudet sa att den hade vuxit fast i skelettet. Mamma behövde operera bort den så fort som möjligt.

Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Farmor dog i bröstcancer, mormor hade det i båda brösen och nu mamma, min älskade mamma.

Vad skulle Linda säga? Och lilla Fredrik som bara var 13 år? Och pappa, som redan varit med detta med sin mamma?

Jag nöp mig i armen den stunden och trodde att jag skulle vakna upp ur denna fruktansvärda mardröm, men det gjorde jag inte. Det hände verkligen, det var verklighet.

Snart skulle Linda, Fredrik och pappa komma hem. Hur skulle dem ta det...

En "fin" familj är vanligtvis en familj

som har sett bättre dagar

 

Angelina

23 september 2010 17:55

Gud vad du är modig som skrivier detta! Jag gråter varje gång jag läser dina inlägg!

http://amc.bloggplatsen.se

 

emma laaksonen

7 oktober 2010 21:34

hur klarar du av det?! jag börja grina direkt!

pernilla sjödin

8 oktober 2010 13:38

man måste vara stark :) då fixar man det mesta!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Dra åt helvete vad dålig jag varit. Det där önskar jag inte ens min värsta fiende. (som Joel alltid säger så fort han är lite förkyld;))   Ne men helt ärligt så är det nog bland det vidrigaste jag varit med om. Efter att jag tjatat på Joel ...

     Jag ser ut som en surpuppa, men det är jag verkligen inte :) FÖÖR idag är det fredag, och idag kommer syster och Halle hem från sundsvall och imorn är det gympa, Angelica fyller år och det är vinterfesten. SOOM jag längtar!!!   Nu ska ja...

  Imorn är det fredag, snart lördag! vilket betyder att min kära vän Angelica fyller år :) + att det är vinterfesten. Jag längtar..   Det var meningen att jag skulle till Sundsvall på lördag med familjen + Joel och äta mat hos min farfars syste...

  Engelska provet är över... Jag tror och hoppas att jag grejjade det. Tänkte ju åka och träna efter men kom på att jag ska ju på behandling med Madde kl 4. Så nu har jag ätit soppa och snart ska jag hämta upp Madde så ska vi åka. Får åka hem och...

  Idag har jag träningsvärk, yes! ;) Dock inte så mycket men det känns i benen, skönt.   I lördags for jag och Joel till Ramsele och bossehuset. Där har vi myst, ätiti gott, farit runt och fikat, promenerat, spelat monopol och uno hos ki, kolla...