...Sommaren 2009 var ganska jobbig efter allt som hänt. Men allt det jobbiga stannade inom mig och jag försökte leva på som vanligt. Mamma har alltid varit den jag delat mina problem med, hon har alltid varit rätt person att prata med. Det är ju oftast mammor. Men det kändes inte rätt att ta upp alla mina tankar och funderingar kring hennes cancer då hon själv mådde dåligt över det. Hon hade säkert så många tankar själv kring det. Så alla mina problem över huvudtaget la jag på hög inne i mig själv. Då drabbade det ju inte henne. Så borde jag inte gjort men det var så jag gjorde. Då visste jag inte att det skulle få följder..

Den 1/7 hade mamma fått kallelse till sjukhuset igen. Hon var nog ganske orolig fast att hon inte sagt något.

Hon fick träffa en läkare. Hon började med att säga att det inte spridit sig till körtlarna. Phh.. vilken lättnad. Läkaren berättade att det var hormonell caner vilket betyder att man måste äta medicin för att sänka hormonerna. Det var samma sorts cancer som mormor haft, det var alltså ärftligt. Sedan fortsatte hon och sa att hennes tumör var så pass stor och hon var så ung att hon ville att mamma skulle träffa en onkolog i Sundsvall.(En onkolog är en specialst på cancer) Ja visst tänkte väl mamma och när hon berätta för oss var väl inte det någon big deal. Dem hade ju sagt tidigare att ingen behandling behövdes eftersom det inte spridit sig och för att dem fått bort allt.

Just då tänkte inte jag så mycket på att mamma skulle åka till Sundsvall och träffa en onkolog. Min mamma var ju frisk nu. Nu var allt över. Jag ville ju bara ta nästa steg och gå vidare. Men aja tänkte jag, det är väl sånt man måste göra när man opererat bort cancer. 

Den 15/7 for jag, mamma, pappa och lillebror Fredrik till sundsvall.

Jag och Fredrik var ute på birsta och fördrev tiden i alla affärer medans mamma och pappa for till sjukhuset för att träffa onkologen. 

Det tog lång tid tyckte jag, jag började bli less på att vänta. Tillslut ringde mamma och frågade vart vi var. Dem mötte upp oss så att vi kunde gå och äta någonstan. Jag kände på mig att det var något hon skulle säga, som jag inte ville att hon skulle säga.

Hon berättade att hon skulle få cellgifter. Jag tror mitt hjärta stannade upp någon sekund. Jag blev irriterad. "Va?" sa jag. "Allt var ju bra, du behövde ju ingen behandling?". "Det är i förebyggande syfte" menade både mamma och pappa på.

"Kommer du att tappa håret?" sa lillebror i en ledsen röst. "Tycker du att håret är viktigare än att jag ska överleva" svarade mamma. Ingen sa något på en liten stund.

"Min mamma fick aldrig chansen att få sådan behandling, det är klart att hon ska få all behandling som krävs för att det ska bli bra och för att förhoppningsvis slippa cancer i framtiden" sa pappa. Ja visst tyckte jag, så var det ju naturligtvis. Tankarna började snurra runt i mitt huvud igen. Jag kommer ihåg att jag blev så arg på något vis. Cellgifter, gifter. Det kan ju aldrig vara bra. Min mamma skulle alltså tappa sitt hår och vara flintis?. Usch, hemska tanke försvinn!

Jag sa inte ett ord under resan hem. Det fanns så mycket blandade känslor.

Mamma fick åka tillbaka till Sundsvall den 24/8 och sätta in en piccline i armen, för att kunna spruta in cellgifterna. Den skulle sitta där i armen tills allt var över. Dagen efter fick hon åka tillbaka för att få första behandlingen. Sedan skulle hon fortsätta att få behandling var tredje vecka men det skulle hon få hemma på Sollefteå sjukhus. Tre behandlingar skulle hon få av en sort och sedan tre behandlingar av en annan sort som var mycket starkare. Hon skulle vara färdig behandlad till jul om allt gick som det skulle. 

Efter första behandlingen mådde mamma ungefär som om hon hade varit på en brakfest hela natten. Huvudet var tungt. Benen var tung. Hela kroppen var tung. Humöret växlade.

Det var egentligen här allt det allra värsta började.

Jag började sova allt sämre. Jag vaknade flera gånger om natten. Jag började drömma allt konstigare drömmar och det började påverka min vardag rejält, allt blev jobbigare.

Att behöva se sin mamma må dåligt pga cancer och cellgifter är något ingen borde få vara med om.

Trots att min mamma alltid varit positiv och sagt "positivt tänkande och gott humör är halva medicinen" så hade jag svårt att vara det. Jag var positiv och glad då hon var i närheten men inuti mig själv var jag inte alls glad. Inuti skrek jag...