...Allt började bli en mardröm, natt som dag. Jag började krypa längre och längre in i mig själv. Sakta men säkert. Jag märkte det knappt. Allt kretsade kring min mamma. Min älskade mamma. Allt för henne. Jag ville bara att hon skulle må bra och slippa allt. Jag ville att hon skulle slippa det helvetet hon gick igenom. Mår hon bra, mår jag bra.

Jag hade börjat trean på gymnasiet. Och att behöva hålla masken varje dag var en utmaning. Jag ville inte att någon skulle veta. Det var inte många i klassen som visste och jag ville att det skulle förbli så. Jag skulle aldrig orka med om jag fick en massa frågor. Visst var det så att jag fick någon fråga som "hur går det?" eller "Hur är det?" ibland. Då svarade jag. Men sedan gick jag in på toaletten och grät. Det var så tungt. Otroligt tungt att prata om det.

Varje dag tänkte jag på om mamma skulle tappa håret eller inte, det var inte säkert att hon skulle göra det för alla gör inte det av cellgifterna. Det var jätte jobbigt att ha dem tankarna. Min mamma har ju alltid varit så mån om just håret. Snälla låt i alla fall det stanna kvar. Något positivt vore bra.

Två veckor efter första behandlingen klev jag upp på morgonen för att göra i ordning mig inför skolan. Jag gick ner till hallen och där kan man se in till toaletten genom en spegelvägg som sitter där inne. Jag ser hur mamma står där inne, hon ser inte mig. Hon börjar ta på håret. Med tummen och pekfingret tog hon tag i en liten "tuss". Den följde med ner i handen. Redan? skulle allt hår lossna redan. Jag blev chockad. Mina ögon spärrades upp. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag sa ingenting. Jag låtsades som ingenting. Tårarna började kränga fram men jag höll tillbaka. Gråt inte, gråt inte, gråt inte tänkte jag.

Dagen på skolan var tung. Jag gick inte på alla lektioner. Jag orkade inte. 

När jag kom hem var ingen hemma, jag la mig framför tvn. Mamma kom hem. Hon berättade att hon snart skulle till frissan och raka bort allt hår innan hon fick kala fläckar på huvudet. Hon skulle få peruk. 

När mamma gått började jag gråta. Det var inget som gick att hålla tillbaka. Mamma brukar alltid säga att det är bra att gråta ibland, då känns det lättare sedan. Men jag grät varje dag och det blev aldrig bättre. Jag grät i omgångar. Utan att det kändes bättre. 

Det tog lång tid hos frisören. Alla hann komma hem. När mamma väl kom in genom dörren blev jag lite chockad. Vid första anblick ute i hallen såg inte peruken så tokig ut. Men när hon hängt av sig jackan och kom in i ljuset fick jag rysningar över hela kroppen. Hon såg ut som en liten tant tyckte jag. Men jag sa naturligtvis ingenting. Jag hade inte velat att någon sagt så om mig och jag tvingats ha peruk. Mamma sa det själv efter en stund. Jag såg hennes missnöje i blicken. "Jag ser ut som min mamma, en gammal tant" sa hon. "Nej nej nej, inte alls. Det är fint, du måste bara vänja dig" sa vi. 

Jag ville inte att någon skulle märka att hon hade peruk, det ville inte mamma heller. Hon sprang hos frisören fram och tillbaka några gånger innan hon blev någorlunda nöjd. 

Det tog emot att fara ner på stan och affären för mamma. Det tog till och med emot att gå bort på jobbet. Hon var rädd att den satt fel eller att någon skulle se. 

När hon väl vågade ta sig till affären och träffade någon hon kände sa dem bara "Nämen, var snygg du är i håret. Har du klippt dig?" "Nja, jao, ja det har jag" Blev mammas svar till en början. Ingen såg, ingen förstod. Det var skönt för mamma. Hon lärde sig med tiden.

Nu var håret borta. Nu fick det väl ändå vara nog, både för mamma och oss andra. Jag orkade inge mer. Det kunde väl inte bli värre(?) Jo det kunde bli värre, och det blev det...

 

elin

5 oktober 2010 00:33

Asså jag vill bara läsa mer och mer, sitter och gråter varje gång...du är så stark!!

http://lyckopillerelin.bloggplatsen.se

pernilla sjödin

5 oktober 2010 09:57

tack elin. det kommer mer och mer så det är bara att läsa!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Dra åt helvete vad dålig jag varit. Det där önskar jag inte ens min värsta fiende. (som Joel alltid säger så fort han är lite förkyld;))   Ne men helt ärligt så är det nog bland det vidrigaste jag varit med om. Efter att jag tjatat på Joel ...

     Jag ser ut som en surpuppa, men det är jag verkligen inte :) FÖÖR idag är det fredag, och idag kommer syster och Halle hem från sundsvall och imorn är det gympa, Angelica fyller år och det är vinterfesten. SOOM jag längtar!!!   Nu ska ja...

  Imorn är det fredag, snart lördag! vilket betyder att min kära vän Angelica fyller år :) + att det är vinterfesten. Jag längtar..   Det var meningen att jag skulle till Sundsvall på lördag med familjen + Joel och äta mat hos min farfars syste...

  Engelska provet är över... Jag tror och hoppas att jag grejjade det. Tänkte ju åka och träna efter men kom på att jag ska ju på behandling med Madde kl 4. Så nu har jag ätit soppa och snart ska jag hämta upp Madde så ska vi åka. Får åka hem och...

  Idag har jag träningsvärk, yes! ;) Dock inte så mycket men det känns i benen, skönt.   I lördags for jag och Joel till Ramsele och bossehuset. Där har vi myst, ätiti gott, farit runt och fikat, promenerat, spelat monopol och uno hos ki, kolla...