...All oro började äta upp mig mer och mer. Jag mådde sämre och sämre inombords men det var inget jag berättade för någon. Jag grät varje dag. Det gick inte en dag utan att tårarna rann nerför mina kinder. Jag sov allt sämre och jag åt allt sämre. Det påverkade allt i min vardag. Skolan gick sämre och sämre. Jag stötte ifrån mig dem flesta förutom mina närmaste. Jag brydde mig egentligen bara om mamma. Jag ville att hon skulle må bra. Då skulle jag må bra, trodde jag..

Jag tog en dusch innan jag åkte ner till mamma. Jag var alldeles tom i huvudet. Trött och sliten. Jag åt ingen frukost, jag mådde illa. 

Vi for ner till mamma. Det var jobbigt att se hon ligga där i sjukhussängen med sjalen runt huvudet. Hon såg så sjuk ut. Inom mig skrek hela jag. Jag ville bara nypa mig i armen och vakna upp ur denna hemska mardröm. Men det var verklighet.

Mamma var alltid på bra humör när vi kom förbi, men det syntes på henne att hon bara ville hem och att allt skulle vara som vanligt.

Jag var hos mamma mest hela dagen. Jag ville inte att hon skulle vara ensam. Hon hade ont i halsen och hennes naglar såg förfärliga ut. Det såg ut som att hon hade klämt varenda nagel i en dörr. Det var hemskt. 

Mamma fick naturligtvis inte komma hem. Dem visste fortfarande inte vad det var för fel på henne, vilket var oroväckande. 

På kvällen for jag hem och jag visste att natten skulle bli likadan som den som varit. Jag satt uppe länge, blickade ner mot sjukhuset då och då ifrån fönstret uppe i tv-rummet. Jag visste att jag behövde sova för att orka med skolan dagen efter. Men hur skulle jag orka vara på skolan när mamma låg på sjukhuset och dem inte visste vad hon hade för fel? 

Jag fick några timmars sömn, jag drömde ingenting. Men det kändes som jag vaknade tusen gånger. Jag drog på första bästa byxorna på morgonen, ett par mjukbyxor. Frukost fick jag inte i mig. Jag gjorde i ordning mig lite grann,jag hade påsar under ögonen att försöka dölja. Jag ville inte att någon skulle märka att det var något. Men det var personer på skolan som såg att något var på tok ändå. Det var så himla jobbigt att få frågor den dagen.  

Jag ringde mamma på rasten, pencillinet hjälpte fortfarande inte. Hon hade hög feber precis som dem andra dagarna. Dem bytte pencillin dropp, till ett starkare.

Jag visste att jag måste vara stark och möta motgångarna för att sedan ta itu med dem. Men det gick inte att vara på skolan.

Jag packade några böcker och for till mamma istället. Jag satt hos henne resten av dagen. Jag försökte plugga där, vilket gick bättre än att vara på skolan. När jag var på skolan tänkte jag ju bara på vad mamma gjorde och hur hon mådde. Så när jag var hos henne kändes det bättre. 

Jag for hem och försökte få i mig någon mat, jag hade inte ätit på hela dagen och jag var inte ens hungrig. Efter det fick jag åka och handla. Sedan for jag ner till mamma igen. Vi behövde inte prata så mycket med varandra när jag var där. Men bara att veta att jag hade mamma nära mig var guld värt. 

Den kvällen blev detsamma som dem andra. Jag satt uppe länge och jag fick lite sömn. Jag vaknade upp alldeles kallsvettig den natten utan att jag visste varför, jag visste inte vad jag drömt.

Det var nu tisdag den 10/11 och klockan ringde kl 07.00 Jag satt mig på sängkanten. Jag började gråta. Men tårkade snabbt bort dem och tänkte att jag måste vara stark. Jag måste vara stark för mammas skull. Jag hade sovit så himla dåligt och ätit dåligt. Det var inte så konstigt att jag var extra känslig. 

Hur var det med mamma idag? Snälla säg att det är bättre, snälla snälla snälla.

Jag tog upp telefonen och ringde henne. Jag hörde att hon var trött och en aning less. Det var ingen förändring. Fortfarande hög feber. Hon hade nu varit inlagd och fått två olika pencillin dropp sedan i lördags. Hon hade varit där i tre dagar utan någon som helst förändring och dem visste fortfarande inte vad det var för fel. Jag blev arg en kort stund. Jag var för svag och känslig för att bli riktigt arg, det slutade i tårar. Vad fan var det för fel? Varför vet ingen? det är ju för fan ett sjukhus, borde inte dem veta? Nej tydligen inte.

Jag for på skolan den dagen. Jag gick en lektion sedan orkade jag inge mer.

Min frånvaro bara växte och växte i skolan. Men mammas frånvaro var mycket större för mig. Det saknades verkligen något hemma. Det var mamma. Min älskade mamma. När skulle det bra och när kunde hon komma hem igen(?) ingen visste. INGEN VISSTE!...

Måndag, ny vecka. Jag känner mig helt slut i kroppen idag, vet inte varför. Jag tog mig knappt ur sängen. Jag orkade inte skjutsa Joel på jobbet så han fick ta bilen. Vilket inte var så smart eftersom jag är utan bil nu. Men jag kanske kan ta mamma och papaas. Jag ska ju trots allt bara upp på komvux en timme. Jag missade första lektionen, jag orkade verkligen inte. Nu är jag dock lite piggare då jag väl tagit mig upp men det var kämpigt.

Och inte har jag gjort engelska läxan tills idag, nu måste jag rycka upp mig. Suck, vad allt känns jobbigt idag. Helgerna går för fort, alldeles för fort. 

Sitter iaf i soffan nu och myser i min nya tröja som jag (HÖR OCH HÄPNA) köpte på marknaden. haha inte likt mig, men den var så mysig och så fint mönster så jag kunde inte låta bli. :) Riktigt såhär gammeldags på något vis.

Phh, dags att dra mig upp på komvux. Jag skulle bara vilja ligga i soffan eller sängen hela dagen och kolla på film. Men men, plikten kallar. Sedan ska jag nog ta och beställa en pälsmössa som jag tittat på :) Kul.