...All oro började äta upp mig mer och mer. Jag mådde sämre och sämre inombords men det var inget jag berättade för någon. Jag grät varje dag. Det gick inte en dag utan att tårarna rann nerför mina kinder. Jag sov allt sämre och jag åt allt sämre. Det påverkade allt i min vardag. Skolan gick sämre och sämre. Jag stötte ifrån mig dem flesta förutom mina närmaste. Jag brydde mig egentligen bara om mamma. Jag ville att hon skulle må bra. Då skulle jag må bra, trodde jag..

Jag tog en dusch innan jag åkte ner till mamma. Jag var alldeles tom i huvudet. Trött och sliten. Jag åt ingen frukost, jag mådde illa. 

Vi for ner till mamma. Det var jobbigt att se hon ligga där i sjukhussängen med sjalen runt huvudet. Hon såg så sjuk ut. Inom mig skrek hela jag. Jag ville bara nypa mig i armen och vakna upp ur denna hemska mardröm. Men det var verklighet.

Mamma var alltid på bra humör när vi kom förbi, men det syntes på henne att hon bara ville hem och att allt skulle vara som vanligt.

Jag var hos mamma mest hela dagen. Jag ville inte att hon skulle vara ensam. Hon hade ont i halsen och hennes naglar såg förfärliga ut. Det såg ut som att hon hade klämt varenda nagel i en dörr. Det var hemskt. 

Mamma fick naturligtvis inte komma hem. Dem visste fortfarande inte vad det var för fel på henne, vilket var oroväckande. 

På kvällen for jag hem och jag visste att natten skulle bli likadan som den som varit. Jag satt uppe länge, blickade ner mot sjukhuset då och då ifrån fönstret uppe i tv-rummet. Jag visste att jag behövde sova för att orka med skolan dagen efter. Men hur skulle jag orka vara på skolan när mamma låg på sjukhuset och dem inte visste vad hon hade för fel? 

Jag fick några timmars sömn, jag drömde ingenting. Men det kändes som jag vaknade tusen gånger. Jag drog på första bästa byxorna på morgonen, ett par mjukbyxor. Frukost fick jag inte i mig. Jag gjorde i ordning mig lite grann,jag hade påsar under ögonen att försöka dölja. Jag ville inte att någon skulle märka att det var något. Men det var personer på skolan som såg att något var på tok ändå. Det var så himla jobbigt att få frågor den dagen.  

Jag ringde mamma på rasten, pencillinet hjälpte fortfarande inte. Hon hade hög feber precis som dem andra dagarna. Dem bytte pencillin dropp, till ett starkare.

Jag visste att jag måste vara stark och möta motgångarna för att sedan ta itu med dem. Men det gick inte att vara på skolan.

Jag packade några böcker och for till mamma istället. Jag satt hos henne resten av dagen. Jag försökte plugga där, vilket gick bättre än att vara på skolan. När jag var på skolan tänkte jag ju bara på vad mamma gjorde och hur hon mådde. Så när jag var hos henne kändes det bättre. 

Jag for hem och försökte få i mig någon mat, jag hade inte ätit på hela dagen och jag var inte ens hungrig. Efter det fick jag åka och handla. Sedan for jag ner till mamma igen. Vi behövde inte prata så mycket med varandra när jag var där. Men bara att veta att jag hade mamma nära mig var guld värt. 

Den kvällen blev detsamma som dem andra. Jag satt uppe länge och jag fick lite sömn. Jag vaknade upp alldeles kallsvettig den natten utan att jag visste varför, jag visste inte vad jag drömt.

Det var nu tisdag den 10/11 och klockan ringde kl 07.00 Jag satt mig på sängkanten. Jag började gråta. Men tårkade snabbt bort dem och tänkte att jag måste vara stark. Jag måste vara stark för mammas skull. Jag hade sovit så himla dåligt och ätit dåligt. Det var inte så konstigt att jag var extra känslig. 

Hur var det med mamma idag? Snälla säg att det är bättre, snälla snälla snälla.

Jag tog upp telefonen och ringde henne. Jag hörde att hon var trött och en aning less. Det var ingen förändring. Fortfarande hög feber. Hon hade nu varit inlagd och fått två olika pencillin dropp sedan i lördags. Hon hade varit där i tre dagar utan någon som helst förändring och dem visste fortfarande inte vad det var för fel. Jag blev arg en kort stund. Jag var för svag och känslig för att bli riktigt arg, det slutade i tårar. Vad fan var det för fel? Varför vet ingen? det är ju för fan ett sjukhus, borde inte dem veta? Nej tydligen inte.

Jag for på skolan den dagen. Jag gick en lektion sedan orkade jag inge mer.

Min frånvaro bara växte och växte i skolan. Men mammas frånvaro var mycket större för mig. Det saknades verkligen något hemma. Det var mamma. Min älskade mamma. När skulle det bra och när kunde hon komma hem igen(?) ingen visste. INGEN VISSTE!...

 

Ayam

11 oktober 2010 22:42

Jag tycker att det är otroligt modigt och starkt gjort av dig att du orkar skriva om det.
Hade ingen aning om detta, råkade komma in på din blogg via FB. Och jag brast ut i tårar och rös allt mer och mer efter att jag hade börjat läsa alla delar. Jag kan inte och vill inte föreställa mig hur jobbigt det har varit för er.
Många tankar till dig och familjen!
Du är en grym skrivar Pernilla och jag ser framemot att få läsa fortsättningen.
Många kramar från Stockholm! :)

pernilla sjödin

12 oktober 2010 12:05

Tack Ayam. Det värmde :) Bra att du ser framemot fortsättningen. Tack igen för all omtanke.
Kramar

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Dra åt helvete vad dålig jag varit. Det där önskar jag inte ens min värsta fiende. (som Joel alltid säger så fort han är lite förkyld;))   Ne men helt ärligt så är det nog bland det vidrigaste jag varit med om. Efter att jag tjatat på Joel ...

     Jag ser ut som en surpuppa, men det är jag verkligen inte :) FÖÖR idag är det fredag, och idag kommer syster och Halle hem från sundsvall och imorn är det gympa, Angelica fyller år och det är vinterfesten. SOOM jag längtar!!!   Nu ska ja...

  Imorn är det fredag, snart lördag! vilket betyder att min kära vän Angelica fyller år :) + att det är vinterfesten. Jag längtar..   Det var meningen att jag skulle till Sundsvall på lördag med familjen + Joel och äta mat hos min farfars syste...

  Engelska provet är över... Jag tror och hoppas att jag grejjade det. Tänkte ju åka och träna efter men kom på att jag ska ju på behandling med Madde kl 4. Så nu har jag ätit soppa och snart ska jag hämta upp Madde så ska vi åka. Får åka hem och...

  Idag har jag träningsvärk, yes! ;) Dock inte så mycket men det känns i benen, skönt.   I lördags for jag och Joel till Ramsele och bossehuset. Där har vi myst, ätiti gott, farit runt och fikat, promenerat, spelat monopol och uno hos ki, kolla...