...Jag tillbringade varenda minut jag kunde hos mamma på sjukhuset. Mina negativa tankar började ta över dem positiva. Jag fick ångest om jag inte var hos mamma. Tänk om allt plötsligt skulle bli än värre och att hon inte skulle överleva(?) ingen visste ju vad som var fel så vad som helst kunde ju hända, kändes det som..

Hela tisdagen var jag hos mamma, på dagen och på kvällen till kl 20.00 då ingen besökare fick vara kvar där. Jag tyckte så synd om henne. Jag önskade att jag kunde göra något men det kunde jag inte. Jag kunde bara vara där och stötta henne. Vilket var svårt eftersom jag själv mådde så dåligt. Men jag gjorde mitt bästa för att det inte skulle synas. Nu vad det skulle vara bra för. Det är ju aldrig bra att gå och hålla något jobbigt inom sig. Men det är lätt att vara efterklok.

Jag gick och la mig tidigt den kvällen tillskillnad ifrån dem som varit tidigare. Jag var så trött att jag inte kunde hålla ögonen öppna. Jag vaknade många gånger, och hade mycket blandade drömmar. 

Alarmet på telefonen ringde 07.00, jag stängde av den. Drog en lång suck och drog täcket över huvudet. Hela min vardag var en mardröm. Varje dag var en mardröm. Jag ville bara ligga i sängen och vänta på allt skulle bra. Skulle det ens bli bra(?) jag tänkte bara negativt. 

Jag sket i skolan. Jag brydde mig inte ett dugg om den. Jag somnade om en liten stund, vaknade kring 08.00 Jag var ännu tröttare då. Men jag var tvungen att ta mig upp. Jag tog en dusch för att vakna till liv. Sedan ringde jag mamma. 

Febern hade börjat vänta sakta men säkert. ÄNTLIGEN! Jag blev lite gladare, det kändes som en liten vändning för en stund. När vi lagt på gjorde jag i ordning en gröt tallrik. Jag tog första tuggan och trodde att jag skulle kräkas, jag kunde inte svälja ner det. Jag slängde allt i soporna och for ner till mamma istället. Jag tog med mig några skolböcker och försökte plugga hos henne. Jag såg att hon såg piggare ut. Hon var riktigt less på att ligga där nu. Nu ville hon bara hem. Hem till huset och oss. 

Jag var inte hos mamma hela dagen, utan jag försökte göra mig sysselsatt med annat. Vilket inte gick så bra. Vad jag än gjorde så ville bara tårarna komma fram. Senare på dagen stod jag inne i köket. Tillslut tappade jag helt kontrollen över mig själv, jag började stor gråta. Som den dagen då jag fick veta att mamma hade cancer. Det fanns inget stopp på mig, tårarna bara rann. Jag visste ju att äntligen hade febern börjat vända och att mamma mådde bättre men ändå så mådde jag dåligt. Fruktansvärt dåligt. Jag kunde inte styra över mina tankar. Jag försökte tänka positivt men det gick inte. 

På kvällen for jag tillbaka till mamma. Även fast att det var obehagligt med sjukhus, så var det ändå en trygghet att vara där hos mamma. Det kändes bra att vara hos henne trots att jag mådde som jag mådde.

Hon hjälpte mig lite med skolarbetet och vi pratade om allt möjligt den kvällen.

Det kändes bra då jag for därifrån på kvällen, hon var piggare än dem tidigare kvällarna. Det gjorde det lite lättare att lämna henne.

Dagen därpå, tordag den 12/11 fick mamma äntligen komma hem. Trots att det inte var riktigt bra med henne. Hon var trött och slut, hon låg bara i soffan när hon kom hem. Hon skulle äta två sorters pencillin. 

Även fast att mamma äntligen kommit hem och att det började se ljusare ut, så började jag ändå må allt sämre. Varför vet jag inte, men kanske för att allt hade landat. Jag hade verkligen förstått vad som hade hänt...