...Sakta men säkert började mamma piggna på sig. Hon var väldigt trött och slut dagarna efter hon kommit hem, men hon blev lite piggare för var dag som gick. Hon var glad att vara hemma. Det var vi med. Ändå mådde jag dåligt, allt som hänt var så tungt att ta in. Eftersom att jag inte pratade med någon om det heller så blev det ännu jobbigare. 

Mamma fick åka någon tur till Sundsvall för att laga picclinen i armen, det läkte. Men det var ingen fara, det var sådant som kunde hända.

Mammas nästa behandling sköts fram eftersom att hon hade varit inlagd. Det betydde alltså att hon skulle bli klar med behandlingen senare än planerat. *suck*

Jag ville bara att allt skulle vara över, så att hon slapp må som hon gjorde. Så att hennes nya hår kunde växa ut och att allt kunde bli som vanligt igen. 

Mina hemska mardrömmar förföljde mig, dem satt som fastspikad i hjärnan på mig. Dag som natt fanns dem där. Jag började komma efter i skolan men försökte göra så gott jag kunde. Trots att det mesta hamnade på hög. Nu var det inte länge kvar till Jul så jag visste att jag var tvungen att lägga i en högre växel om jag skulle fixa skolan. 

Den 22/11 var mamma kortison hög igen, det var dagen innan behandling nr 5. Det var härligt att se henne piggare men jag visste att om några dagar skulle hon bara ligga och sova av utmattning. Hon började få dåligt blodsocker pga all medicin och behandling vilket inte var så bra men dem skulle ta prover och kolla det.

23/11 fick hon behandlingen. Den 24/11 fick hon sprutan i magen. 

Det kändes som att det var något varje dag. Behandling hit och dit, sprutor hit och dit och sjukhus besök hit och dit. Jag var så less på allt som hade med medicin och sjukhus att göra så jag ville bara kräkas. USCH!

Dagarna efter behandlingen hade hon ont i kroppen om hon ansträngde sig, men det var ingenting jämfört med sist. Hon var väldigt trött och som alltid så sov hon för det mesta. 

Den 26/11 ringde dem från sjukhuset angående hennes blodsocker. Mamma låg på gränsen men behövdes inte behandlas för det. Dem skulle kolla upp det efter att all behandling var avslutad. Tack gode gud för det tänkte jag, hon behöver inte behandlas för något mer nu. Det räckte gott och väl med hur det var redan..

Mamma var så trött den här dagen att hon undrade om hon någonsin skulle orka göra advent hemma. Hon har alltid varit så dålig på att be om hjälp, hon har alltid varit så att hon vill fixa och dona själv. Hon var ju van att hon brukade orka med allt, men hon ville nog inte riktigt inse att hon inte orkade lika mycket nu. 

Men för varje dag blev hon piggare och tillslut orkade hon göra advent hemma. Hon började julbaka och dona på. Det var härligt att se. 

Det var nu december, den mysigaste tiden på hela året. Det har jag alltid tyckt och tycker det fortfarande. Det närmade sig lov och Jul men framförallt mammas sista behandling. Jag blev på lite bättre humör och saker och ting kändes lite lättare, det fanns äntligen något att se fram emot. Det var längesedan jag hade haft något att se fram emot. 

14/12 var dagen framme, mammas sista behandling. Hon var så lycklig efter den. Picclinen var borta ur armen och skulle slippa må så dåligt efter varje behandling. Hon skulle kunna vara ute bland folk igen och hennes hår skulle växa ut. Det glädjes naturligtvis alla åt. 

Hon skulle nu börja äta medicin som hon ska äta i 5 år, en medicin som gör att östrogenet minskar. Sedan skulle hon på en del återbesök. 

Men nu var det över, hon hade genomgått all cellgifts behandling. Nu var det bara rehabliteringen kvar.

Jag trodde att så fort all behandlingen var över skulle jag må bra igen. Helt bra. Jag ville så gärna må som förut men det gjorde jag inte. Över Julen var det så mycket roligt och bra som hände, jag var ständigt bland mycket folk, då kunde jag släppa allt det jobbiga för en stund. Men efter Jul och Nyår skulle allt bli mycket värre igen. Värre än vad det redan varit. Skolan gick sämre igen, rykten började spridas om mig av folk som inte hade en aning om vad jag och min familj gick igenom.

Jag trodde inte att jag kunde må sämre än vad jag gjort...

You can be the prince and I can be your princess
You can be the sweet tooth and I can be the dentist
You can be the shoes and I can be the laces
You can be the heart that I spill on the pages

You can be the vodka and I can be the chaser
You can be the pencil and I can be the paper
You can be as cold as the winter weather
But I don't care as long as we're together

Don't know if I could ever be
Without you cause boy you complete me
And in time I know that we'll both see
That we're all we need

Cause you're the apple to my pie
You're the straw to my berry
You're the smoke to my high
And you're the one I wanna marry

Cause your the one for me for me
And I'm the one for you for you
You take the both of us of us
And we're the perfect two