...Sakta men säkert började mamma piggna på sig. Hon var väldigt trött och slut dagarna efter hon kommit hem, men hon blev lite piggare för var dag som gick. Hon var glad att vara hemma. Det var vi med. Ändå mådde jag dåligt, allt som hänt var så tungt att ta in. Eftersom att jag inte pratade med någon om det heller så blev det ännu jobbigare. 

Mamma fick åka någon tur till Sundsvall för att laga picclinen i armen, det läkte. Men det var ingen fara, det var sådant som kunde hända.

Mammas nästa behandling sköts fram eftersom att hon hade varit inlagd. Det betydde alltså att hon skulle bli klar med behandlingen senare än planerat. *suck*

Jag ville bara att allt skulle vara över, så att hon slapp må som hon gjorde. Så att hennes nya hår kunde växa ut och att allt kunde bli som vanligt igen. 

Mina hemska mardrömmar förföljde mig, dem satt som fastspikad i hjärnan på mig. Dag som natt fanns dem där. Jag började komma efter i skolan men försökte göra så gott jag kunde. Trots att det mesta hamnade på hög. Nu var det inte länge kvar till Jul så jag visste att jag var tvungen att lägga i en högre växel om jag skulle fixa skolan. 

Den 22/11 var mamma kortison hög igen, det var dagen innan behandling nr 5. Det var härligt att se henne piggare men jag visste att om några dagar skulle hon bara ligga och sova av utmattning. Hon började få dåligt blodsocker pga all medicin och behandling vilket inte var så bra men dem skulle ta prover och kolla det.

23/11 fick hon behandlingen. Den 24/11 fick hon sprutan i magen. 

Det kändes som att det var något varje dag. Behandling hit och dit, sprutor hit och dit och sjukhus besök hit och dit. Jag var så less på allt som hade med medicin och sjukhus att göra så jag ville bara kräkas. USCH!

Dagarna efter behandlingen hade hon ont i kroppen om hon ansträngde sig, men det var ingenting jämfört med sist. Hon var väldigt trött och som alltid så sov hon för det mesta. 

Den 26/11 ringde dem från sjukhuset angående hennes blodsocker. Mamma låg på gränsen men behövdes inte behandlas för det. Dem skulle kolla upp det efter att all behandling var avslutad. Tack gode gud för det tänkte jag, hon behöver inte behandlas för något mer nu. Det räckte gott och väl med hur det var redan..

Mamma var så trött den här dagen att hon undrade om hon någonsin skulle orka göra advent hemma. Hon har alltid varit så dålig på att be om hjälp, hon har alltid varit så att hon vill fixa och dona själv. Hon var ju van att hon brukade orka med allt, men hon ville nog inte riktigt inse att hon inte orkade lika mycket nu. 

Men för varje dag blev hon piggare och tillslut orkade hon göra advent hemma. Hon började julbaka och dona på. Det var härligt att se. 

Det var nu december, den mysigaste tiden på hela året. Det har jag alltid tyckt och tycker det fortfarande. Det närmade sig lov och Jul men framförallt mammas sista behandling. Jag blev på lite bättre humör och saker och ting kändes lite lättare, det fanns äntligen något att se fram emot. Det var längesedan jag hade haft något att se fram emot. 

14/12 var dagen framme, mammas sista behandling. Hon var så lycklig efter den. Picclinen var borta ur armen och skulle slippa må så dåligt efter varje behandling. Hon skulle kunna vara ute bland folk igen och hennes hår skulle växa ut. Det glädjes naturligtvis alla åt. 

Hon skulle nu börja äta medicin som hon ska äta i 5 år, en medicin som gör att östrogenet minskar. Sedan skulle hon på en del återbesök. 

Men nu var det över, hon hade genomgått all cellgifts behandling. Nu var det bara rehabliteringen kvar.

Jag trodde att så fort all behandlingen var över skulle jag må bra igen. Helt bra. Jag ville så gärna må som förut men det gjorde jag inte. Över Julen var det så mycket roligt och bra som hände, jag var ständigt bland mycket folk, då kunde jag släppa allt det jobbiga för en stund. Men efter Jul och Nyår skulle allt bli mycket värre igen. Värre än vad det redan varit. Skolan gick sämre igen, rykten började spridas om mig av folk som inte hade en aning om vad jag och min familj gick igenom.

Jag trodde inte att jag kunde må sämre än vad jag gjort...

 

Eva

14 oktober 2010 17:35

Jag tycker du är så stark som kan skriva allt det hära för jag hade brutit ihop för länge sen. Jag gråter varje gång jag läser . älskar din blogg Pernilla :) Nästan ingen förstår nog vad ni har gått igenom. Ingen förutom dom som har gått igenom det själv.

pernilla sjödin

14 oktober 2010 20:02

Tack Eva! bra att du gillar den och att den berör. Tack igen. Sköt om dig!

 

Sara

14 oktober 2010 20:41

Viken sjukdom har din mamma? :(

pernilla sjödin

14 oktober 2010 21:01

läs del 1 så förstår du. Hon har cancer

 

R

14 oktober 2010 21:02

STYRKE KRAMAR!!!!

http://ruby.bloggplatsen.se

 

Niki

14 oktober 2010 21:57

Har suttit hela kvällen och läst din blogg, det som hänt m.m :( jag vet inte vad jag ska säga, det ska inte behöva drabba någon. Du är stark som orkar skriva ner det här och dela med dig.

Massor av varma kramar @->---

http://nikki08.bloggplatsen.se

 

malinnorberg

14 oktober 2010 22:53

Känner igen mig otroligt mycket i det du skriver trots att jag inte har läst alla delar. Och ska jag vara ärlig orkar jag känslomässigt inte göra det eftersom min mamma förlorade kampen mot sin cancer i år..

 

Sarah

15 oktober 2010 11:22

Efter att ha läst det senaste inlägget förstår jag fullt ut vad du genomgått och vilken pers det måste ha vart för dig. Jag har sedan 3 år tillbaka kämpat vid sidan av min mamma som nu sakta börjar närma sig slutskedet i livet. Skriver också en hel del hur det är att vara ensambarn till en ensamstående mamma som är svårt sjuk i cancer, jag skriver för att jag måste få ur allt inom mig! Kramar! /S

http://queenza.bloggplatsen.se

 

Eva

15 oktober 2010 17:23

härligt att hon börjar må bättre :) Men synd att du mår sämre :( Sköt om dig själv ;)

 

Emma :D

15 oktober 2010 17:25

jag ser fram emot resten:) Bra att hon mår bättre:) Dåligare att du mår sämre:( Älskar bloggen ;)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Dra åt helvete vad dålig jag varit. Det där önskar jag inte ens min värsta fiende. (som Joel alltid säger så fort han är lite förkyld;))   Ne men helt ärligt så är det nog bland det vidrigaste jag varit med om. Efter att jag tjatat på Joel ...

     Jag ser ut som en surpuppa, men det är jag verkligen inte :) FÖÖR idag är det fredag, och idag kommer syster och Halle hem från sundsvall och imorn är det gympa, Angelica fyller år och det är vinterfesten. SOOM jag längtar!!!   Nu ska ja...

  Imorn är det fredag, snart lördag! vilket betyder att min kära vän Angelica fyller år :) + att det är vinterfesten. Jag längtar..   Det var meningen att jag skulle till Sundsvall på lördag med familjen + Joel och äta mat hos min farfars syste...

  Engelska provet är över... Jag tror och hoppas att jag grejjade det. Tänkte ju åka och träna efter men kom på att jag ska ju på behandling med Madde kl 4. Så nu har jag ätit soppa och snart ska jag hämta upp Madde så ska vi åka. Får åka hem och...

  Idag har jag träningsvärk, yes! ;) Dock inte så mycket men det känns i benen, skönt.   I lördags for jag och Joel till Ramsele och bossehuset. Där har vi myst, ätiti gott, farit runt och fikat, promenerat, spelat monopol och uno hos ki, kolla...