...När jag körde hem ifrån stan stannade jag borta på jobbet hos mamma.

Jag tänkte inte så mycket på hur hon skulle reagera över hur mycket jag gått ner i vikt. Jag brydde mig som inte. Jag visste att hon skulle säga "vad var det jag sa" Jag hatar dem orden.

Jag parkerade och gick in till mamma på hennes kontor. Hon frågade hur det hade gått. Jao, joo jag hade väl gått ner lite i vikt sedan sist men det var ingen fara, jag har ju faktiskt slutat med fotbollen och så också sa jag. Mamma frågade hur mycket. Jag visste att hon skulle bli sur. "Jag väger 48 kg" sa jag. "48 kg???????" Mycket riktigt, hon blev sur. Så här i efterhand förstår jag ju att hon var så orolig, hon var ju bara så rädd om mig. Därför blev hennes reaktion så. 

Jag blev irriterad, jag orkade inte prata om det där mer. Det var tjat hela dagarna om hur smal jag blivit. 

Mamma fortsatte att fråga frågor om vad dem sa osv. Hon frågade om blodtrycket och jag sa som det va. Det var lågt men låg på gränsen, så ingenting behövde göras, förutom att jag skulle börja äta som jag gjort förut. 

Mamma suckade. Jag gick därifrån. 

Dagarna gick och jag fortsatte att äta mina skorpor. Det kändes som att alla här hemma granskade vad jag åt. Vilket gjorde mig bara mer och mer irriterad att jag inte ens ville äta, även om jag var hungrig. Det kändes som att jag inte kunde vara någonstans utan att någon kommenterade hur smal jag blivit. Jag tyckte inte att jag var så smal som vissa påstod.

Att jag mådde dåligt och inte var på mitt bästa humör som jag alltid brukade vara tyngde Joel väldigt mycket också. Han kunde säga "går du ner ett kilo till tänker inte jag vara tillsammans med dig" Det bet inte riktigt på mig. Som vanligt blev jag bara irriterad. 

Skolan gick som den gick, jag halkade efter i det mesta. Allt las på hög.

Det närmade det sig min kompis 18 års fest vilket jag såg fram emot jätte mycket. Dessutom skulle jag även ha en utbildning i gymnastik samma helg, domarutbildning. Så jag skulle få en helg där jag förhoppningsvis kunde släppa alla negativa tankar ett tag. 

Nu var det torsdag, 1 dag innan utbildningen skulle börja och 2 dagar innan Mathildas fest.

Jag hade ätit jätte dåligt hela veckan, bara mina ynka skorpor och någon lättare måltid. Jag var trött och slut i hela kroppen, men jag såg fram emot helgen.

När jag satt på sista lektion började jag bli lite yr. Jag gick och drack lite vatten. Jag trodde att jag skulle få migrän. Jag gick tillbaka på lektionen men kände ganska snabbt att jag inte mådde bra. Jag var yr och det kändes som att jag skulle svimma. Jag gick därifrån. Gick ut och tog lite frisk luft när jag bestämde mig för att åka hem. Hur smart var det att sätta sig i bilen då och köra hem(?) det sket jag i. Jag körde hem, och det gick bra. Jag var inte lika yr längre.

Väl hemma på gården ser jag att Linda är hemma, det är alltid positivt. 

Jag gick in. Mamma och Linda satt i köket. "Hej!" sa jag. "Hej!" sa LInda och mamma i mun på varandra. "Har dagen varit bra?" sa mamma. "ja" sa jag. 

Jag gick in i köket. "Har du ätit lunch idag?" sa mamma. "Ja det har jag" sa jag. Jag ljög, jag hade inte ätit. "vad bra" sa mamma.

Jag stog tyst och lyssnade på mamma och Linda när pratade om dagen bara. 

Helt plötsligt blev jag alldeles yr igen. Jag såg stjärnot framför ögonen. Jag böjde mig ner med huvudet mot bänken i köket. "Vad är det?" sa mamma. Hennes röst lät så långt borta. "Jag är yr" sa jag. Jag höll på att svimma. Mina ögon ville rullas bakåt och mina ben ville vika sig. "sätt dig ner, sätt dig ner!" sa mamma. 

Mina fingrar började krampa när jag satt mig ner. Jag började gråta. Linda var i chock, hennes ögon bara stirrade och hon frågade va fan jag höll på med. Mamma fick för sig att jag tagit droger. Vilket jag verkligen inte hade.

Jag svarade inte på någonting dem sa förutom då mamma sa "har du verkligen ätiti lunch idag?" Jag började gråta mer men fick fram ett nej. Mamma blev arg. "Varför ljuger du?". Jag svarade inte. Mamma började ta puslen på mig. "Herregud" sa hon bara. Hon tog fram fil skivade ner banan i den. Jag var ledsen, arg och besviken på mig själv.

Mamma fortsatte att ta pulsen på mig i omgångar tills den lugnat ner sig.

Mamma var besviken på mig, jag var besviken på mig, alla var besviken på mig. Mamma gjorde klart för mig att det varken skulle bli någon utbildning eller fest för mig i helgen. Plus att hon skulle börja kontrollera alla mina måltider, jag skulle aldrig få äta middag någon annan stans än hemma.

Jag kände mig så misslyckad. Jag dög fan inte till någonting. Jag kände mig helt värdelös. Allt blev fel, vad jag än gjorde...

Fortsättningen kommer ikväll efter nio!

Jag har legat sjuk igen och varit i Ramsele så det är därför jag inte skrivit något. 

Men efter jag haft gympaträning ikväll så kommer det, lovar!