...Jag gick och la mig en stund, jag var knäckt. Fortfarande lite yr och skakis. Men betydligt bättre. Jag visste att jag gjort alla besvikna på mig. Mamma som äntligen hittat tillbaka och börja leva som vanligt igen hade nu mig att oroa sig för istället.

Jag skickade ett sms till ordförandet i föreningen och sa som det var. Jag berättade varför jag inte kunde komma på utbildningen, var det några problem kunde dem ringa åt mamma. Jag kände mig så värdelös, jag borde väl kunna ta hand om mig själv. Senare på kvällen åkte jag till Mathilda.

När jag kommit ner till Mathilda berättade jag som det var, inte allt kanske. Men kort och gott berättade jag vad som hänt när jag kommit hem efter skolan, och att mamma sagt ifrån både festandet och utbildning. Mathilda blev naturligtvis lite besviken hon också. Jag var hennes bästa vän och hon ville naturligtvis att jag skulle vara med och fira henne. Hon hade ju sett fram emot detta hur länge som helst. Jag ville så gärna vara med, men hur skulle det gå till(?) jag hade ju bränt mina chanser kunde man säga. Hur som helst lovade jag Mathilda att höra med mamma igen. 

När jag väl kommit hem visste jag inte hur jag skulle lägga fram det till mamma. Jag försökte tänka ut vad jag skulle säga, men det fick ju inte låta som att jag läste ur en bok när jag pratade med henne. 

Jag bad mamma komma in till köket och berättade hur gärna jag ville vara med och fira Mathilda. Hon fyllde trots allt 18 år, hon var min bästa vän och det skulle bli en sådan rolig fest. Visst skulle vi gå ut fler gånger tillsammans än den här gången men det var ändå inte samma sak. Jag ville vara med alla andra mina vänner och fira henne nu. Mamma förstod att jag ville vara med, hade det varit en helt vanlig fest hade hon aldrig släppt iväg mig. Men nu var hon villig att låta mig vara med, på två villkor. Jag skulle äta middag hemma innan jag for dit, och Joel skulle med. Visst, inga problem för mig!

Puuh, det var en lättnad. Äntligen någonting bra. Jag ringde till Mathilda och sa att jag fick. Hon blev lika glad som jag. 

Festen var jätte rolig, som förväntat. Det kändes bra att vara bland alla vänner och bara släppa allt för en stund. Ingenting gick snett på kvällen, mitt humör var på topp.

Dagarna efter fortsatte det som det var tidigare. Jag sov fruktansvärt dåligt. Jag hade svårt att somna. När jag väl somnat kunde jag vakna upp flera gånger under natten. Ofta alldeles kallsvettig av mina mardrömmar som vägrade släppa taget om mig. Jag vaknade också allt oftare sittandes. Jag kunde sitta på sängkanten och titta ut genom fönstret med tårtar på kinderna. Jag var lika chockad varje gång, jag visste inte vart jag eller hur jag hamnat där. Det var obehagligt. 

Jag blev mer och mer uppmärksam på hur dåligt det börjat gå i skolan, inte i dem kurser jag tyckte om. Men allt annat la jag på hög. Jag visste att den växte hela tiden men orkade inte göra något åt det. 

Jag trivdes inte på skolan. Jag kände mig inte trygg. 

Psykologi var ett ämne jag tyckte var väldigt intressant och roligt fram tills denna fredag.

Hela klassen hade delat in sig i grupper på ca 4 stycken för att göra en uppgift. Den gick ut på att alla grupper fick ett papper där det var en båt med massor av olika människor. Båten skulle sjunka om inte några slängdes över bord. Så då skulle alla olika grupper avgöra vilka personer dem ville kasta över bord.

Det var allt från ett litet barn till en alkolist, doktor och naturligtvis en 45-årig cancer sjuk kvinna. 

När alla grupper var klara skulle man redovisa vilka man valt att slänga över bord och varför. Då var det en grupp i klassrummet som trodde dem var jätte roliga. "Vi kastar den 45-åriga kvinnan som är cancer sjuk för hon ska ju ändå dö" också skrattade allihop. Det gjorde riktigt ont i hela mig. Hur man ens kan säga så. Jag blev chockad. Jag sa ingenting, vilket jag ångarar idag. Istället gick jag iväg till toaletten och började gråta.

Hur i hela helvetet kan man vara så dum i huvudet att säga så(?) och hur kunde dem andra skratta(?) vad var det för roligt med det över huvudtaget(?) 

Man måste kunna tänka lite längre tycker jag. Visst dem visste inte att min mamma var sjuk men jag tycker inte att man säger så över huvudtaget.

Efter den lektionen åkte jag hem. Jag hade ingen lust att vara kvar på skolan. 

Jag satt mig i köket, jag började gråta. Jag var alldeles skakis. 

Mamma och Linda kom in. "Men hur är det?" sa Linda. Jag började gråta ännu mer. Både mamma och Linda kom till mig. "Du måste säga vad som är fel" sa mamma. När jag samlat mig berättade jag om lektionen. Mamma sa bara "oj då" 

dem förstod att jag var ledsen och arg. Mamma frågade om jag sa något till dem. Men nej det gjorde jag ju inte. Hon tyckte att jag borde gjort det, i alla fall sagt något åt läraren. Men jag var för vek och osäker för det. Jag orkade med att alla skulle veta. Jag fick helt enkelt torka tårarna och lägga det bakom mig. 

Jag tänker ofta på den dagen, psykologi lektionen. Minnena från den är så starka, hur den personen sa det och hur alla dem andra skrattade. Respektlöst mot dem som faktiskt är cancer sjuk och dem som har en närstående som har cancer. Dem som har sjukdomen har inte direkt valt att bli sjuk...

Det är jätte roligt att jag har över 100 läsare varje dag, och jag hoppas att bland alla dem som läser att det är någon ifrån den lilla gruppen från psykologin. Hade jag varit starkare när det hände hade jag sagt åt er då. Jag hoppas att kanske någon annan gjorde det, men det tvivlar jag på. För ingen kände nog som jag just då.

Jag ska passa på och tacka för att fina kommentarer också. Det värmer verkligen. Jag är inne på era bloggar också lite titt som tätt, jag ska börja kommentera dem också såklart. Fortsätt läsa och kommentera :) det uppskattas!

Idag sov jag alldeles för länge. Brukar vara duktig och kliva upp vid 8 halv 9 någon gång, men min telefon hade tydligen dött inatt och alarmet gick därmed inte igång. Så kl 10 vaknade jag. Kanske inte så sent tycker ni men jag vill ta mig upp tidigt på morgonen. Får ångest om jag sover bort förmiddagen. Iaf på veckorna, helgerna är en annan sak. :P

Igår kväll var det jätte mysigt hos Sofia iaf. Jag och Madde for först på konsum och köpte en massa frukt och glass :) innan vi for till henne. Vi kom dit vid 19 ungefär och ca en timme efter kom Evelina. Mycket mysig kväll, tack för det tjejer! :)

Det måste vi göra om snarast.

Btw så köpte jag dem första julklapparna igår :D känns så skönt att ha en början. Jag hatar att stå där 2 veckor innan julafton och inte köpt en enda. 

Jag vill så gärna säga vad jag köpt men det kan jag ju inte här tyvärr. Jag köpte iaf till min syster LInda och lillebror Fredrik. Så mycket kan jag säga ;P

Jag funderar på att färga håret idag igen, men lugn! jag ska färga samma färg ;) eftersom jag var så ljus tidigare så börjar håret bli så här fult koppargrönt. Och så vill jag ju inte ha det direkt. Jag måste färga det innan helgen iaf, för då verkar det vankas utgång :) 

Dags att göra någon nytta. Snart dags för komvux och Matte C. :)