God kväll!

Ikväll orkar jag verkligen inte skriva någon fortsättning. Jag har så ont i ryggen så jag vill bara ligga i soffan utan dator och bara glo på tv- lyxfällan. Jag ska skriva imorn bitti istället tänkte jag. Nu tänker jag mysa ner i soffan, Joel ska få massera mig, det är det pojkvänner är till för ;) tss..

Ha en fortsatt bra kväll!

...När mamma pratat med mig gick jag och la mig en stund. Jag var trött och slut i hela kroppen. Jag hade inte ätit mycket alls den dagen. Bara någon skorpa till frukost. När jag vilat en stund kom Joel. Även han skulle nu börja påpeka att tappat några kilon. Vilket gjorde mig irriterad. 

Det blev en tidig kväll för mig. Jag gick och la mig tidigt. Mardrömmarna tog över mig än en gång. Den här natten var första gången jag vaknade upp sittandes på sängkanten, men händerna för ansiktet och tårarna rann nerför kinderna. Det var väldigt obehagligt, jag visste inte vart jag var någonstans. Jag började röra på saker runt omkring mig för att komma fram till vart jag var. När jag märkte att jag faktiskt var hemma. Att jag var inne i mitt rum, i min säng, tillsammans med Joel blev jag lite lugnare. Men det var ett sådant fruktansvärt obehag att jag vaknade upp sådär. Jag kröp närmare Joel och lyckades somna om tillslut. 

Dagen på skolan efter den natten var tröttsam. Som vanligt. Jag satt med på lektionerna och försökte lyssna och lära. Men det gick in genom ena örat och ut genom det andra. Jag kunde inte koncentrera mig. Mina tankar tog över, tillslut satt jag och dagdrömde. 

Jag gick tidigare från skolan den dagen för att ta en promenad till ungdomsmottagningen. Det var kallt ute kommer jag ihåg, riktigt kallt.

Jag kom precis i tid, jag hann bara ta av mig skorna så fick jag gå in i rummet för att väga mig och ta blodtrycket. Först började vi prata lite allmänt, jag och hon som jobbade där. Sedan skulle hon ha personnr och allt vad det va för att få fram alla mina papper sedan tidigare. Som vanligt när man ska ha en nytt recept.

Nu var det dags att kliva upp på vågen. Jag tänkte inget mer på det, jag ställde mig bara..

"Jaaha, och vad har vi att säga om det här då? du har gått ner en aning i vikt sedan sist du var här" sa hon som jobbade där.

Jag stod tyst några sekunder uppe på vågen, jag trodde inte att det var sant. 

Hade jag verkligen gått ner så mycket i vikt(?) ja tydligen hade jag det.

Jag vägde 48 kg. Jag hade gått ner nästan 12 kg.

Tanken jag fick då var att vad ska jag skylla på nu(?)

"Jag har ju slutat spelat fotboll och då när musklerna har brytits ner har jag gått ner väldigt mycket". Muskler väger mer än fett. Visst det är sant att man kan gå ner nått kilo i vikt när man slutat sporta, eller så blir man jätte fet. Men man går nog inte ner 12 kg.

Jag gjorde ett försök, hon trodde mig inte. Konstigt? nej. 

Hon bad mig sätta mig ner. Hon började fråga frågor kring min vardag, hur jag åt och hur jag sov om jag tränade osv. Jag svarade. Jag ljög. Jag önskade bara att alla kunde sluta bry sig. Jag kunde väl få sköta mitt så kunde alla andra sköta sitt.

Hon märkte ganska fort att jag inte ville prata så ganska mycket. Hon märkte att jag blev irriterad. Hon sa bara "Du vet att det finns hjälp att få bara du tillåter dig själv det". Jag svarade inte.

Nu var det dags för att ta blodtrycket. Inte bra sa hon. Det var lågt, det låg på gränsen men kunde avvaktas. Jag suckade. Va fan är det som händer med mig egentligen(?) det verkar vara fel på alla jävla grejer här inne.

Jag gick in till nästa rum, fick mitt recept och drog fortare än kvickt.

Jag var så less och arg. Less på allt och alla. Alla bara tjatade och tjatade, ingen var någonsin nöjd. Jag dög inte till någonting. 

Vad skulle mamma säga(?) jag kanske ska ljuga och säga att jag vägde som förut(?) nej, det skulle hon inte tro på. "Jag är väl inte född igår?" typiskt mamma att säga så. Hon visste när jag ljög, jag är fruktansvärt dålig på att ljuga...

God morgon världen.. Vad mysigt att vakna upp och se att det är lite snö ute. :)

Jag har sovit jätte bra inatt, jag har inte varit på toaletten en enda gång. Vilket betyder att jag sovit hela natten. Det är så skönt när jag kan göra det, annars brukar jag vakna och gå på toaletten minst 1 gång per natt. Jobbigt!

Numera suckar jag bara när jag kliver upp morgonen, dagarna ser likadana ut. Vakna, äta frukost, åka på komvux, sitta vid datorn, middag. Det är inte dirket hur jag vill att mina dagar ska se ut, men jag får skylla mig själv när jag inte gör något åt det. Det är ju inte så att dem kastar jobb efter en idag, och speciellt inte här i sollefteå. Men jag önskar att det vore så. 

Man blir ju galen av att gå hemma tillslut!

Nej nu måste jag göra gröt innan  jag tar tag i engelskan, BLÄ säger jag bara.

Blir på så fruktasvärt dåligt humör så fort jag hör "engelska b". Jag får en klump i magen varje gång jag ser böckerna. Jag vet att jag inte kommer att fixa kursen, men jag försöker ändå. USCH!

Urk, vilket deprimerande inlägg. Nu måste jag försöka göra den här dagen till något bra!

/Pernilla

Den här delen kommer att vara känslig att prata om, jag kan riktigt känna hur dåligt jag mådde under den tiden. Det var trots allt inte så längesedan.

...Nu var det 2010, Julen hade vi firat hos pappas syster. Vi skulle egentligen firat julen hemma hos oss, men mamma hade ingen ork till det. Vilket inte var så konstigt. På nyår orkade jag inte gå ut och festa med vännerna. Jag och Joel stannade hemma hela kvällen istället. Det ångrade jag inte en sekund.

Jag kände mig faktiskt ganska positiv efter jul och nyår. Positiv till att börja skolan igen och ta nya starka tag. Mamma mådde bra, det gjorde hon. Förutom att hon var väldigt trött ibland och less på sin peruk. Men det var jag ju som van. 

Alarmet ringde på telefonen. Det var dags att kliva upp och göra mig i ordning för första skoldagen efter jullovet. 

Det var roligt att träffa alla i klassen igen och höra hur dem hade haft det i jul. 

Det var en bra skoldag för mig. Bästa skoldagen på mycket länge.

Jag trodde att allt skulle fortsätta i rätt rikting. Att allt skulle gå mycket lättare nu, det hade jag trott så många gånger tidigare men det kändes verkligen som att jag var på väg "tillbaka" den här gången. Jag hade haft lov och laddat batterierna flera gånger om.

Men jag hade fel. Återigen hade jag fel. Som så många gånger tidigare.

Dagarna på skolan gick. Jag började lägga märke till hur vissa personer tittade på mig, ungefär som om jag kom ifrån en annan planet.

Vissa som brukade hejja på mig tidigare, hejjade inte längre. Dem såg mig inte ens när jag kom och gick. 

Sedan började rykterna tina fram. Dem började nå fram till mig. 

Det första jag fick höra var att jag hade skvallrat på en gammal kompis när hon hade snattat på en affär här i stan. Vilket jag aldrig skulle göra, men så sas det.

Jag försökte ta det med en nypa salt och skita i det. Om hon verkligen trodde det, så fick hon göra det. Som vanligt så började jag lägga saker och ting på hög inom mig.

Jag fick ganska stor press på mig i skolan nästan direkt. Projektarbetet skulle vara i full gång. Men jag hade inte ens börjat. Jag visste inte ens vad jag skulle göra. Jag ville göra det bästa ifrån mig på varje kurs för att ta studenten med ett bra betyg. Jag kände att jag låg efter eftersom jag missat en del på höstterminen vilket gjorde det värre. Min vardag skulle börja bestå av stress.

Återigen började jag sova allt sämre, och jag åt sämre. Jag var glad ifall jag fick i mig lite mat på lunchen, annars åt jag lite middag och någon skorpa på kvällen om jag fick i mig det. Jag fick ofta kommentarer på skolan som "men gud vad lite du äter". Jag hade ju ingen aptit för fem öre. Men det var ingen jag sa.

Mardrömmarna började tas upp på nytt. Trots att mamma mådde bra, allt var ju verkligen på bättringsvägen nu. Men ändå så drömde jag om henne. Att jag inte skulle få se henne igen. Att jag skulle hitta henne hemma på soffan alldeles kall.

Jag drömde också väldigt ofta om den gången hon stod inne på toaletten och drog bort tussar ifrån håret. Jag kunde drömma att jag vaknade upp i hennes hår, hennes hår var över hela min säng..

Mamma märkte mer och mer hur jag gick ner i vikt. Det var inget jag märkte själv ifrån början. 

Jag hade duschat en kväll och gick förbi mamma i bara trosor påväg in till mitt rum. Mamma sa "men gud vad smal du har blivit Pernilla", hon fortsatte att prata på om det utan att jag svarade. Jag blev lite chockad. Jag blev faktiskt lite irriterad för det hade jag inte alls det tyckte jag. Vad hade hon för anledning att säga så(?).

Nästan inga av mina jeans kunde jag ha längre, men jag tänkte inte på det. Jag använda dem ändå trots att dem satt lite pösigt vid det här laget.

Mamma var inte sen att påpeka hur kläderna satt på mig, vilket bara gjorde mig irriterad. Jag bestämde mig då för att köpa ett par byxor som satt där dem skulle. Jag for ner på stan och letade, och jag hittade ett par. På Lindex barnavdelning storlek 164. Jag har alltid kunnat ha tröjor ifrån barnavdelningen men aldrig byxor. Nu satt byxorna i alla fall som dem skulle, nu behövde väl inte någon klaga mer.

Fler rykten skulle nå fram till mig. Nu fick jag höra att jag hade anorexia också. Jag blev så fruktansvärt irriterad och arg att jag brast ut i gråt. Vem fan säger något sådant(?) räcker det inte med det jag fått gå igenom redan(?).

Det var på skolan jag fick höra det ryktet första gången. Jag for hem därifrån och berättade för mamma samtidigt som jag började gråta. Mamma pratade lugnt och sansat med mig, hon försökte få mig att förstå att jag faktiskt blivit mycket smalare. "Du vet att pappa inte brukar säga speciellt mycket, men igår när vi var ute och gick tog han upp om hur smal du blivit" sa mamma. Hon försökte få ur mig vad som var fel, varför jag mådde dåligt nu när hon mådde bra. Jag lyssnade men svarade aldrig. Det lät ungefär som att jag höll på att tina bort.

Vafaan jag sov dåligt, jag drömde mardrömmar nästan varje natt nu. Är det så jävla konstigt att jag har svårt att äta(?) OCH SÅ JÄVLA SMAL ÄR JAG INTE, jag ser precis likadan ut som förut. SLUTA TJATA PÅ MIIIIIG!

För stunden trodde jag att jag sa detta till mamma men egentligen skrek jag det bara inom mig själv. Jag blev så arg, även fast att jag visste att dem bara ville mitt bästa.

Dagen därpå skulle jag på ungdomsmottagningen för att fixa ett nytt recept. Vilket betydde att jag skulle väga mig.

Jag började festa mer än jag gjort på mycket länge, allt för att "komma ifrån" verkligheten en stund. Allt blev sämre med rasande fart. Men det fanns en sak jag såg fram emot. Min kära vän Mathilda skulle fylla 18 år och det betydde krogen...

...Jag har färgat håret mörkt igen! (he he he) ni som känner mig tycker nog inte att det är så otippat. "Det är som vanligt liksom" Jag blir lite ljusare, mycket ljusare och sedan blir jag mörk igen. Så igår, kände jag verkligen att nu är det dags för lite förändring. Det känns bra att vara mörk igen. Jag blir ju såå galen på utväxten när jag är ljus, det ser inte klokt ut. Jag är ju så himla mörk egentligen, näst intill svart så det ser rent utsagt förjävligt ut när det börjar växa fram.

Dessutom tycker jag att håret ska vara lite mörkare när det börjar gå mot vintern. :) 

Mamma och Joel blev väldigt glad över att jag färgat håret mörkt igen. ;p

(Till och med snubben som jobbar på Orren sa att jag skulle vara mörk) HAHA!

Jag har haft en jätte rolig helg på Birstahov i sundsvall. Jag och tre andra ledare + demogymnaster ifrån Sollefteå gymnastikklubb har varit på en utbildning fredag-söndag. Det har varit en mycket lärorik helg.

När jag var liten så for jag dit 2-3 gånger i veckan och tränade men jag slutade när jag var 14 pga ryggproblem, och sedan dess har jag knappt varit där. Så det var extra roligt att vara där igen, det kändes som igår jag varit där och tränat. Jag kände mig som hemma. :) + att Janne (han var/är bl.a trampolintränare) kände igen mig så fort jag klev in i hallen. Det var jätte roligt att han gjorde det. Han berättade att han nyligen sett en film på mig från när jag var liten och tränade på Birstahov som han filmat. Han tog med den i lördags som jag fick. Det var så kul, och guud så ful jag var i filmen. HAHA! Jag 12 år då. Minnen :)  jag saknar verkligen den tiden!

Igår när jag kom hem ifrån sundsvall var jag helt slut i hela kroppen, från fötterna upp till huvudet. Jag har sovit hela 11 timmar inatt så ni kan ju tänka er vilka dagar vi haft.

Idag har jag varit på komvux sedan har jag hämtat mina nya glasögon :D suupernöjd, dem är mycket snyggare än mina gamla dg brillor. Kommer någon bild senare. :) 

Nu ska jag göra gröt, gott!

Här är några bilder ifrån helgen. Vi sov ute i hallen bredvid hoppgropen (en grop full med skumgummi) och trampolinen :) dags att skaffa en hoppgrop till Sollefteå också, det finns sådana fördelar med dem. Mina gymnaster lärde sig både dubbelvolt och en massa skruvar.

Dagen började med engelska prov som jag inte ens tänker kommentera då förstår ni ju hur bra det gick.. usch! 

Sedan blev det en fika och mys på stan med Jossan (Hos har flyttat till Norge men kom hem en sväng) Så det var jätte roligt att träffa henne igen, nu blir det jul nästa gång. Det lät länge, men det går fort. 

Nu måste jag försöka packa, jag ska till Sundsvall över helgen på utbildning via gymnastiken (Trampett 2). Det ska bli roligt, skönt att komma iväg och göra det jag tycker kul. Via är 9 stycken som ska åka minibuss dit, som jag ska köra. Vi får se hur det går, haha! 

Nu ringde Joel också.. "Kan du packa en väska åt mig" Han ska på match direkt efter jobbet. Shit nu blev det mycket. Jag måste även hinna på affären och fixa en massa. 14.30 måste jag åka.

Dags att lägga i en högre växel!!!

...Sakta men säkert började mamma piggna på sig. Hon var väldigt trött och slut dagarna efter hon kommit hem, men hon blev lite piggare för var dag som gick. Hon var glad att vara hemma. Det var vi med. Ändå mådde jag dåligt, allt som hänt var så tungt att ta in. Eftersom att jag inte pratade med någon om det heller så blev det ännu jobbigare. 

Mamma fick åka någon tur till Sundsvall för att laga picclinen i armen, det läkte. Men det var ingen fara, det var sådant som kunde hända.

Mammas nästa behandling sköts fram eftersom att hon hade varit inlagd. Det betydde alltså att hon skulle bli klar med behandlingen senare än planerat. *suck*

Jag ville bara att allt skulle vara över, så att hon slapp må som hon gjorde. Så att hennes nya hår kunde växa ut och att allt kunde bli som vanligt igen. 

Mina hemska mardrömmar förföljde mig, dem satt som fastspikad i hjärnan på mig. Dag som natt fanns dem där. Jag började komma efter i skolan men försökte göra så gott jag kunde. Trots att det mesta hamnade på hög. Nu var det inte länge kvar till Jul så jag visste att jag var tvungen att lägga i en högre växel om jag skulle fixa skolan. 

Den 22/11 var mamma kortison hög igen, det var dagen innan behandling nr 5. Det var härligt att se henne piggare men jag visste att om några dagar skulle hon bara ligga och sova av utmattning. Hon började få dåligt blodsocker pga all medicin och behandling vilket inte var så bra men dem skulle ta prover och kolla det.

23/11 fick hon behandlingen. Den 24/11 fick hon sprutan i magen. 

Det kändes som att det var något varje dag. Behandling hit och dit, sprutor hit och dit och sjukhus besök hit och dit. Jag var så less på allt som hade med medicin och sjukhus att göra så jag ville bara kräkas. USCH!

Dagarna efter behandlingen hade hon ont i kroppen om hon ansträngde sig, men det var ingenting jämfört med sist. Hon var väldigt trött och som alltid så sov hon för det mesta. 

Den 26/11 ringde dem från sjukhuset angående hennes blodsocker. Mamma låg på gränsen men behövdes inte behandlas för det. Dem skulle kolla upp det efter att all behandling var avslutad. Tack gode gud för det tänkte jag, hon behöver inte behandlas för något mer nu. Det räckte gott och väl med hur det var redan..

Mamma var så trött den här dagen att hon undrade om hon någonsin skulle orka göra advent hemma. Hon har alltid varit så dålig på att be om hjälp, hon har alltid varit så att hon vill fixa och dona själv. Hon var ju van att hon brukade orka med allt, men hon ville nog inte riktigt inse att hon inte orkade lika mycket nu. 

Men för varje dag blev hon piggare och tillslut orkade hon göra advent hemma. Hon började julbaka och dona på. Det var härligt att se. 

Det var nu december, den mysigaste tiden på hela året. Det har jag alltid tyckt och tycker det fortfarande. Det närmade sig lov och Jul men framförallt mammas sista behandling. Jag blev på lite bättre humör och saker och ting kändes lite lättare, det fanns äntligen något att se fram emot. Det var längesedan jag hade haft något att se fram emot. 

14/12 var dagen framme, mammas sista behandling. Hon var så lycklig efter den. Picclinen var borta ur armen och skulle slippa må så dåligt efter varje behandling. Hon skulle kunna vara ute bland folk igen och hennes hår skulle växa ut. Det glädjes naturligtvis alla åt. 

Hon skulle nu börja äta medicin som hon ska äta i 5 år, en medicin som gör att östrogenet minskar. Sedan skulle hon på en del återbesök. 

Men nu var det över, hon hade genomgått all cellgifts behandling. Nu var det bara rehabliteringen kvar.

Jag trodde att så fort all behandlingen var över skulle jag må bra igen. Helt bra. Jag ville så gärna må som förut men det gjorde jag inte. Över Julen var det så mycket roligt och bra som hände, jag var ständigt bland mycket folk, då kunde jag släppa allt det jobbiga för en stund. Men efter Jul och Nyår skulle allt bli mycket värre igen. Värre än vad det redan varit. Skolan gick sämre igen, rykten började spridas om mig av folk som inte hade en aning om vad jag och min familj gick igenom.

Jag trodde inte att jag kunde må sämre än vad jag gjort...