You can be the prince and I can be your princess
You can be the sweet tooth and I can be the dentist
You can be the shoes and I can be the laces
You can be the heart that I spill on the pages

You can be the vodka and I can be the chaser
You can be the pencil and I can be the paper
You can be as cold as the winter weather
But I don't care as long as we're together

Don't know if I could ever be
Without you cause boy you complete me
And in time I know that we'll both see
That we're all we need

Cause you're the apple to my pie
You're the straw to my berry
You're the smoke to my high
And you're the one I wanna marry

Cause your the one for me for me
And I'm the one for you for you
You take the both of us of us
And we're the perfect two

Inatt kring kl 01.00 hade pappa inbrott på jobbet i en container (Jockes Däckshop)

Pappa har satt upp filmkamror där sedan tidigare men idioterna till tjuvar lyckades flytta på dem MEN inte helt. Då man kollar på filmen från inatt kan man se bilen ifrån sidan, hur klart som helst. Det var mörk och ganska stor, kan vara en Mercedes sprinter (en skåpbil). Dem fick med sig x antal däck och fälgar.

Om ni möjligtvis åkte förbi och märkte något eller om ni har andra tips så skriv till mig! Det är ingen som kommer att se era kommentarer, jag håller dem för mig själv.

Vilka jävla idioter det finns alltså, synd att inte vi märkte det då dem var där då hade jag släppt ut Inka. Då hade dem nog legat på sjukhus nu, det hade känts jävligt bra!

...Jag tillbringade varenda minut jag kunde hos mamma på sjukhuset. Mina negativa tankar började ta över dem positiva. Jag fick ångest om jag inte var hos mamma. Tänk om allt plötsligt skulle bli än värre och att hon inte skulle överleva(?) ingen visste ju vad som var fel så vad som helst kunde ju hända, kändes det som..

Hela tisdagen var jag hos mamma, på dagen och på kvällen till kl 20.00 då ingen besökare fick vara kvar där. Jag tyckte så synd om henne. Jag önskade att jag kunde göra något men det kunde jag inte. Jag kunde bara vara där och stötta henne. Vilket var svårt eftersom jag själv mådde så dåligt. Men jag gjorde mitt bästa för att det inte skulle synas. Nu vad det skulle vara bra för. Det är ju aldrig bra att gå och hålla något jobbigt inom sig. Men det är lätt att vara efterklok.

Jag gick och la mig tidigt den kvällen tillskillnad ifrån dem som varit tidigare. Jag var så trött att jag inte kunde hålla ögonen öppna. Jag vaknade många gånger, och hade mycket blandade drömmar. 

Alarmet på telefonen ringde 07.00, jag stängde av den. Drog en lång suck och drog täcket över huvudet. Hela min vardag var en mardröm. Varje dag var en mardröm. Jag ville bara ligga i sängen och vänta på allt skulle bra. Skulle det ens bli bra(?) jag tänkte bara negativt. 

Jag sket i skolan. Jag brydde mig inte ett dugg om den. Jag somnade om en liten stund, vaknade kring 08.00 Jag var ännu tröttare då. Men jag var tvungen att ta mig upp. Jag tog en dusch för att vakna till liv. Sedan ringde jag mamma. 

Febern hade börjat vänta sakta men säkert. ÄNTLIGEN! Jag blev lite gladare, det kändes som en liten vändning för en stund. När vi lagt på gjorde jag i ordning en gröt tallrik. Jag tog första tuggan och trodde att jag skulle kräkas, jag kunde inte svälja ner det. Jag slängde allt i soporna och for ner till mamma istället. Jag tog med mig några skolböcker och försökte plugga hos henne. Jag såg att hon såg piggare ut. Hon var riktigt less på att ligga där nu. Nu ville hon bara hem. Hem till huset och oss. 

Jag var inte hos mamma hela dagen, utan jag försökte göra mig sysselsatt med annat. Vilket inte gick så bra. Vad jag än gjorde så ville bara tårarna komma fram. Senare på dagen stod jag inne i köket. Tillslut tappade jag helt kontrollen över mig själv, jag började stor gråta. Som den dagen då jag fick veta att mamma hade cancer. Det fanns inget stopp på mig, tårarna bara rann. Jag visste ju att äntligen hade febern börjat vända och att mamma mådde bättre men ändå så mådde jag dåligt. Fruktansvärt dåligt. Jag kunde inte styra över mina tankar. Jag försökte tänka positivt men det gick inte. 

På kvällen for jag tillbaka till mamma. Även fast att det var obehagligt med sjukhus, så var det ändå en trygghet att vara där hos mamma. Det kändes bra att vara hos henne trots att jag mådde som jag mådde.

Hon hjälpte mig lite med skolarbetet och vi pratade om allt möjligt den kvällen.

Det kändes bra då jag for därifrån på kvällen, hon var piggare än dem tidigare kvällarna. Det gjorde det lite lättare att lämna henne.

Dagen därpå, tordag den 12/11 fick mamma äntligen komma hem. Trots att det inte var riktigt bra med henne. Hon var trött och slut, hon låg bara i soffan när hon kom hem. Hon skulle äta två sorters pencillin. 

Även fast att mamma äntligen kommit hem och att det började se ljusare ut, så började jag ändå må allt sämre. Varför vet jag inte, men kanske för att allt hade landat. Jag hade verkligen förstått vad som hade hänt...

...All oro började äta upp mig mer och mer. Jag mådde sämre och sämre inombords men det var inget jag berättade för någon. Jag grät varje dag. Det gick inte en dag utan att tårarna rann nerför mina kinder. Jag sov allt sämre och jag åt allt sämre. Det påverkade allt i min vardag. Skolan gick sämre och sämre. Jag stötte ifrån mig dem flesta förutom mina närmaste. Jag brydde mig egentligen bara om mamma. Jag ville att hon skulle må bra. Då skulle jag må bra, trodde jag..

Jag tog en dusch innan jag åkte ner till mamma. Jag var alldeles tom i huvudet. Trött och sliten. Jag åt ingen frukost, jag mådde illa. 

Vi for ner till mamma. Det var jobbigt att se hon ligga där i sjukhussängen med sjalen runt huvudet. Hon såg så sjuk ut. Inom mig skrek hela jag. Jag ville bara nypa mig i armen och vakna upp ur denna hemska mardröm. Men det var verklighet.

Mamma var alltid på bra humör när vi kom förbi, men det syntes på henne att hon bara ville hem och att allt skulle vara som vanligt.

Jag var hos mamma mest hela dagen. Jag ville inte att hon skulle vara ensam. Hon hade ont i halsen och hennes naglar såg förfärliga ut. Det såg ut som att hon hade klämt varenda nagel i en dörr. Det var hemskt. 

Mamma fick naturligtvis inte komma hem. Dem visste fortfarande inte vad det var för fel på henne, vilket var oroväckande. 

På kvällen for jag hem och jag visste att natten skulle bli likadan som den som varit. Jag satt uppe länge, blickade ner mot sjukhuset då och då ifrån fönstret uppe i tv-rummet. Jag visste att jag behövde sova för att orka med skolan dagen efter. Men hur skulle jag orka vara på skolan när mamma låg på sjukhuset och dem inte visste vad hon hade för fel? 

Jag fick några timmars sömn, jag drömde ingenting. Men det kändes som jag vaknade tusen gånger. Jag drog på första bästa byxorna på morgonen, ett par mjukbyxor. Frukost fick jag inte i mig. Jag gjorde i ordning mig lite grann,jag hade påsar under ögonen att försöka dölja. Jag ville inte att någon skulle märka att det var något. Men det var personer på skolan som såg att något var på tok ändå. Det var så himla jobbigt att få frågor den dagen.  

Jag ringde mamma på rasten, pencillinet hjälpte fortfarande inte. Hon hade hög feber precis som dem andra dagarna. Dem bytte pencillin dropp, till ett starkare.

Jag visste att jag måste vara stark och möta motgångarna för att sedan ta itu med dem. Men det gick inte att vara på skolan.

Jag packade några böcker och for till mamma istället. Jag satt hos henne resten av dagen. Jag försökte plugga där, vilket gick bättre än att vara på skolan. När jag var på skolan tänkte jag ju bara på vad mamma gjorde och hur hon mådde. Så när jag var hos henne kändes det bättre. 

Jag for hem och försökte få i mig någon mat, jag hade inte ätit på hela dagen och jag var inte ens hungrig. Efter det fick jag åka och handla. Sedan for jag ner till mamma igen. Vi behövde inte prata så mycket med varandra när jag var där. Men bara att veta att jag hade mamma nära mig var guld värt. 

Den kvällen blev detsamma som dem andra. Jag satt uppe länge och jag fick lite sömn. Jag vaknade upp alldeles kallsvettig den natten utan att jag visste varför, jag visste inte vad jag drömt.

Det var nu tisdag den 10/11 och klockan ringde kl 07.00 Jag satt mig på sängkanten. Jag började gråta. Men tårkade snabbt bort dem och tänkte att jag måste vara stark. Jag måste vara stark för mammas skull. Jag hade sovit så himla dåligt och ätit dåligt. Det var inte så konstigt att jag var extra känslig. 

Hur var det med mamma idag? Snälla säg att det är bättre, snälla snälla snälla.

Jag tog upp telefonen och ringde henne. Jag hörde att hon var trött och en aning less. Det var ingen förändring. Fortfarande hög feber. Hon hade nu varit inlagd och fått två olika pencillin dropp sedan i lördags. Hon hade varit där i tre dagar utan någon som helst förändring och dem visste fortfarande inte vad det var för fel. Jag blev arg en kort stund. Jag var för svag och känslig för att bli riktigt arg, det slutade i tårar. Vad fan var det för fel? Varför vet ingen? det är ju för fan ett sjukhus, borde inte dem veta? Nej tydligen inte.

Jag for på skolan den dagen. Jag gick en lektion sedan orkade jag inge mer.

Min frånvaro bara växte och växte i skolan. Men mammas frånvaro var mycket större för mig. Det saknades verkligen något hemma. Det var mamma. Min älskade mamma. När skulle det bra och när kunde hon komma hem igen(?) ingen visste. INGEN VISSTE!...

Måndag, ny vecka. Jag känner mig helt slut i kroppen idag, vet inte varför. Jag tog mig knappt ur sängen. Jag orkade inte skjutsa Joel på jobbet så han fick ta bilen. Vilket inte var så smart eftersom jag är utan bil nu. Men jag kanske kan ta mamma och papaas. Jag ska ju trots allt bara upp på komvux en timme. Jag missade första lektionen, jag orkade verkligen inte. Nu är jag dock lite piggare då jag väl tagit mig upp men det var kämpigt.

Och inte har jag gjort engelska läxan tills idag, nu måste jag rycka upp mig. Suck, vad allt känns jobbigt idag. Helgerna går för fort, alldeles för fort. 

Sitter iaf i soffan nu och myser i min nya tröja som jag (HÖR OCH HÄPNA) köpte på marknaden. haha inte likt mig, men den var så mysig och så fint mönster så jag kunde inte låta bli. :) Riktigt såhär gammeldags på något vis.

Phh, dags att dra mig upp på komvux. Jag skulle bara vilja ligga i soffan eller sängen hela dagen och kolla på film. Men men, plikten kallar. Sedan ska jag nog ta och beställa en pälsmössa som jag tittat på :) Kul.

Den här delen blir en aning kortare än dem andra, det kommer ett längre imorn.

...Allt blev tyngre och tyngre hela tiden. Men jag var tvungen att hålla humöret uppe så gott jag kunde för mammas skull. Det var jobbigt för alla. För hela familjen. 

När jag trodde att det inte kunde bli värre så blev det de. Hur illa kunde det bli? 

När jag satt nere på fiket och pappa hade ringt ville jag bara bryta ihop. Jag ville bara sätta mig ner i ett hörn och skrika. Jag och Joel gick därifrån och for ner till mamma på sjukhuset. Hon låg på våning 15. Jag tog reda på vart mamma låg också gick jag dit. Jag började verkligen ogilla sjukhus, visst är det bra att det finns när någon behöver det. Men det var obehagligt. 

Dem hade satt in pencillin dropp på mamma ifall att hon skulle ha någon infektion i kroppen. Men egentligen förstod dem ingenting. Den visste inte vad som var fel med henne. Det kändes verkligen inte tryggt. Om inte dem på sjukhuset visste, då visste ju ingen. Det var oroväckande. Jag var så ledsen inombords. 

Jag satt hos mamma en lång stund innan jag for hem och åt. Vi beställde mat. Efter maten for jag ner till mamma igen, jag ville vara hos hon så mycket och länge som möjligt. Besökstiden var till kl 20.00 på kvällen. Vilket jag tyckte var mesigt, om jag ville vara hos min mamma längre, varför fick inte jag det då(?).

Mamma delade rum med två stycken andra, det är klart att dem kanske ville ha lugn och ro. Inte för att jag levde om på något vis, men ändå. 

Jag tyckte synd om mamma, hon hade väl i alla fall kunnat få ett eget rum. Men det gick bra. Hon hade inte planerat att stanna där allt för länge sa hon.

Kl blev 20.00 och det var dags för mig att lämna mamma och åka hem. Min älskade mamma. 

Kvällen blev lång hemma i huset utan mamma, det var jobbigt att inte veta vad som var felet. Hur kunde det bli såhär? och varför tvingade jag hon inte att åka in dagen innan, då kanske det sätt annorlunda ut. 

Jag satt uppe länge den kvällen. Jag ville aldrig gå och lägga mig, jag visste ju att det skulle bli en lång och jobbig natt med mardrömmar och att jag skulle vakna upp flera gånger. Mycket riktigt, det blev en natt som var ganska sömnlös och då jag väl sov drömde jag mardrömmar. Jag var helt slut när jag vaknade. Hela kroppen var tung och jag hade påsar under ögonen.

Jag var så orolig, ledsen och nere. Hur hade natten gått och hur mådde mamma idag(?)

Pappa ringde till mamma. Ingen förbättring, hon mådde sämre. Fortfarande hög feber. Pencillinet hjälpte inte. Jag började gråta, hela jag höll på att falla ihop. Jag orkade inget mer nu..

huuualigen, man mår verkligen som man förtjänar idag. Trött och huvudvärk, lite illamående på det också. Men kul hade jag igår :) först blev det käk hos madde innan vi drog vidare till sofia, det var jag madde sofia och becka. Jätte trevligt, tack för det! :)

Idag blev jag väckt tidigt, för tidigt av Linda. Men det var bara bra så att jag slapp sova bort hela dagen, även fast att det kanske var det jag behövde :P

Även Kl 10 mötte jag upp madde som kom från efterfesten, hahah! stjärna.

Sedan blev det en promenad upp till marknaden med mamma, pappa, linda och halle. Jag var skeptisk till att gå dit först men det var skönt med lite frisk luft.

Nu är det dags för pizza, perfekt bakismat. Sedan ska jag skriva på min fortsättning hade jag tänkt. + plugga engelska *suck*

/Pernilla

Morgonen började med komvux- en lektion engelska. Sedan var min dag avklarad. 

Jag åkte ner på Nipoptik en sväng för att kolla läget, och då när jag kommer in säger dem att mina nya bågar kommit :D (Jag beställde ett par förra veckan då jag jobbade) jag blev överlycklig för dem är verkligen såå snygga tycker jag. 

Det är ett par Kunoqvist bågar, det är ingen annan i den här stan som har den bågen så det blir extra kul ;). Då jag lix var där så gjorde vi en synundersökning på mig så att dem kunde beställa glasen direkt. Jag hade fått sämre syn, inte så mycket men sämre. Not good! Till veckan lär jag få dem iaf, jag längtar :)

Sedan har jag inte gjort så mycket idag, suttit i bilen typ. Jag skjutsade Joel tillbaka på jobbet då han haft lunch och sedan hämtade jag lillebror efter plugget. 

Nu sitter jag och laddar för gympaträning :) jag ska hämta upp mina små flickor efter skolan så ska vi åka och träna lite. 

Sedan blir det bara till att ligga i soffan och mysa, det är ju trots allt fredagsmys idag. Till idol och allt, toppen! :) precis som en fredag ska vara tycker jag.

Imorgon blir det marknad, jag tänker skippa frukosten och äta så mycket vårrullar jag bara kan. Jag älskar dem! :) Sedan ska jag ut hade jag tänkt, längesedan jag var ut här i stan nu så det ska bli kul. 

Nu är det dags att byta om :)

/Pernilla