...Min vardag blev tyngre och tyngre. Jag sov dåligt. Jag drömde mardrömmar minst två gånger i veckan. Jag drömde att min mamma skulle lämna mig och familjen. Min älskade mamma. Jag drömde att jag hittade henne död i sängen på morgonen. Jag drömde att jag blev jagad. Jag vaknade ofta upp kallsvettig och gick för att kolla till mamma. Men hon sov alltid så sött..

Mamma vägrade visa sig utan hår. Hade hon inte peruken så hade hon en sjal runt huvudet. Jag ville inte se hon utan hår heller.

Mamma var mer eller mindre trött varje dag. Värst var dagarna efter hon varit på en behandling. Hon blev även illamående, yr och hennes humör svängde.

När jag kom hem efter skolan på dagarna visste jag vart jag kunde hitta henne. Låg hon inte och sov inne i tv-rummet så låg hon på övervåningen under en filt i sängen. Just dagarna efter en behandling var hon mer liggades än ståendes kändes det som. Det var jobbigt att se henne sova varje dag jag kom hem, hon såg så sjuk ut när hon bara låg där, med den där sjalen runt huvudet. Jag undvek att gå förbi henne ifall hon skulle vakna men var jag tvungen så smög jag på tå. Tårarna kunde inte låta bli att komma. Det såg så hemskt ut, hon såg ju ut att vara så sjuk. Men i själva verket var det cellgifterna som gjorde så med hennes kropp. 

Mamma hade alltid en sjal runt huvudet då hon sov. Hon hade aldrig peruken, den var obekväm..

Efter varje behandling mellan dag 7-14 fick hon inte vara på platser där det var mycket folk, då fanns även svininfluensan i luften så då var det extra viktigt. Vi fick heller inte ha mycket folk hemma i huset. Helst ingen alls förutom familjen. Hennes immunförsvar var då så pass sänkt och skulle hon få en temp som var över 38 grader så var hon tvungen att åka in på sjukhuset.

När mamma gjort sina tre första behandlingar tyckte jag att det fick vara bra. Men vad har jag att säga till om(?) ingenting. Jag tyckte det räckte med att se hur hon hade mått efter dem och nu skulle hon få ännu starkare gifter. 

Den 26/10 2009, dagen innan mammas fjärde behandling fick hon kortison. Vilket gjorde att hon blev mer speedad än på mycket länge. Det skulle hon nu alltid få dagen innan dem sista tre behandlingarna, + att hon alltid skulle få en spruta i magen dagen efter dem sista tre behandlingarna också. Det var en spruta som skulle höja dem vita blodkropparna.

Kortisonet gjorde att hon sov än sämre, hon sov ca 3 timmar på en natt när hon fått det.

Den 27/10 (tisdag) fick hon fjärde behandlingen, hon mådde bra den dagen trots lite sömn. Men det berodde på kortisonet, hon var ju så speedad.

Dagarna efter den behandlingen blev hon allt mer tröttare och mattare i kroppen. Hon började få ont i lederna, skelettet och till och med naglarna.

Fredagen den 6/11 skulle pappa och hans anställda bowla och äta ute.

Så jag mamma Linda och Fredrik gjorde i ordning tacos och satt oss till bords inne i stora rummet. Mamma var så trött och slut, hon hade ont i hela kroppen. Hennes naglar hade till och med blivit svarta, hon hade så ont. Jag tyckte så synd om henne. Jag önskade att jag kunde göra något. Men det kunde jag inte. Jag kände mig så liten och maktlös.

Efter vi ätit kollade vi på tv. Mamma blev rödare och rödare i ansiktet, hon blev till och med röd om öronen och dem var alldeles varm. Hon hade haft ont i huvudet och halsen hela dagen och nu började känna sig febrig. Mamma tog tempen. Jag blev nervös, och oron tog över igen. 

Tempen visade över 38 grader. Jag blev så rädd. "Det är ingen fara" sa mamma "Jag tar ipren så går det över". "Men mamma vi måste åka in på sjukhuset, du har över 38 grader" sa jag. Både jag och Linda var enade om det. Vi blev rädd, både jag och Linda. Men mamma ville inte, hon vägrade. 

Linda gick iväg och ringde till pappa. Hon förklarade att mamma inte mådde bra, att hennes naglar var svarta och att hon hade feber. Pappa ringde upp mamma och frågade var det var frågan om. Men det är ingen fara menade mamma, det går över. Jag vill inte åka in, isofall åker jag in imorn men det kommer bli bra under natten. 

Mamma säger alltid till mig och mina syskon att om vi har ont någon stans ska vi "Hellre åka på sjukhuset en gång för mycket än en gång för lite". Jag tyckte det borde gälla samma för mamma, men det tyckte inte hon. Tjuriga mamma. 

Under hela kvällens gång hade hon feber, hon var röd och varm i ansiktet. Hela hennes kropp värkte. 

Jag sov dåligt den natten, det gjorde jag ju egentligen varje natt. Men den här natten var jag verkligen så orolig. Tillslut kunde jag somna och jag sov hela natten, jag var nog så slut. Jag vaknade ändå tidigt dagen efter, jag hörde att mamma och pappa var vaken. Jag gick ner för trappen och såg att mamma var påklädd. "Vart ska du?" sa jag "Hur mår du?" "Jag måste åka in på sjukhuset sa hon". Jag blev stum.

Hon hade tagit ipren och ändå hade hon en temp på morgonen som var över 39 grader. 

Mamma och pappa for in på sjukhuset. Nu var det den här eviga jävla väntan igen. Jag var less på att gå omkring med oro inom mig. Jag hade ont i magen och kunde inte äta. Skulle hon stanna där(?) eller fick hon komma hem igen(?) ingen visste någonting. 

Jag for ner på stan till Joel och hans kompis som satt och fikade på lilla café. Jag ville få tiden att gå, jag ville försöka göra något för att komma ifrån tankarna ett tag. Men det var svårt. Dem hände kvar i huvudet..

Efter en stund ringde min telefon när jag satt på fiket. Det var pappa. Mamma var inlagd, hon fick inte komma hem..

Åter en jobbig natt. Kände mig mycket piggare då jag la mig igår än i förrgår, jag hade ingen feber. Men febern klev på under natten. Jobbigt!

Vi bytte sängkläder innan vi gick och la oss med tanke på att jag svettats en aning natten till igår. Inte så mysigt att lägga sig i samma direkt.

Och inatt HAHA! vaknade jag, alldeles yr i bollen. Jag gick på toaletten (Det är lite suddigt vad jag höll på med där inne) men iaf så nör jag gick därifrån tog jag med mig en handduk. Jag la ut den i sängen där jag låg så att jag inte skulle svetta ner dem nya sängkläderna HAHA! lat för att byta igen eller(?) :P Och när jag gjort det så tog jag Joel på rumpan, HAHAHA! Han vaknade ju så jag måste ha tagit ett stadigt grepp. HAHA. Han sa i varje fall "Va håller du på med?" "Jag har lagt ut en handduk" sa jag. Jag var verkligen halvt borta i skallen. Haha ja herregud, jag skrattar då jag tänker på det. Man blir bra knäpp då man har feber och yrar..

Igår i varje fall så var jag ner på stan en sväng med mamma :) Jag köpte lite saker till stugan. (Jag och Joel håller på att renovera min farfars stuga) Det blir så fin, jag kommer naturligtvis lägga upp före och efterbilder när det är klart :).

Sedan var jag och testade skor, min storlek fanns inte men dem skulle ta hem om de fanns så jag ska ner på fredag igen och testa dem isofall. 

Vi letade också presenter till pappa som fyller år på söndag, det är hopplöst att hitta något då man inte har en aning om vad man letar efter. Vad köper man till någon som inte vill ha något? något förslag? min fantasi är inte på topp känner jag..

När vi varit på stan så hämtade jag en tröja hemma som Mathilda skulle låna. Dem hade deras första studentfest igår och det var 80-tals tema så hon lånade en knallrosa magtröja av mig. Jag ska lägga upp en bild på hon sedan då jag får tag i en. I varje fall när jag kom till henne så hade hon en present till mig, gullunge! Hennes anledning löd "Jag kände att jag ville ge dig något" haha, tokfia.

Jag öppnade paketet och där vi var en mugg. Och det var inte vilken mugg som helst, jag har länge sagt att ååh en sån där mugg vill jag ha. Dem är så häftig, och för någon vecka sedan sa jag det till Mathilda. Så då köpte hon en sån till mig, jag blev så glad. Vilken ängel va? :).

Nu ska jag ta och krypa längre ner i soffan till Karlsson på taket som går på tvn, jag och min nya kopp med kaffe! :)

   Visst är den häftig? och så snyggt med blommorna. Jag ska ta och köpa flera, dem finns i lite andra färger och motiv på blommorna också om jag inte minns fel. Dem finns på Elisabeths presentbutik här i stan. Super god att dricka kaffe ur :)

Huuualigen vilken natt.

Vaknat flera gånger och känns mig alldeles yr i bollen.

Enligt Joel i morse så har jag svettats en aning, inte så mysigt. Hade nog lite feber, vilket jag har nu också.

Jag tog en dusch när jag vaknade, jag frös som en gris och nu känner jag mig alldeles varm igen- för varm. Men trots det så har jag gjort mig i ordning för komvux. Jag ska upp och göra ett matteprov men efter det lär jag nog vara död. Vi får se vad jag orkar med, vill hellst inte ligga inne hela dagen då går den ju så sakta. Men men, man måste "lyssna på kroppen". Hmm.. vi får se hur det går, jag brukar ju som inte vara bra på det. Måste nog ta en alvedon nu innan jag åker dit.

Ops, klockan är mycket. Dags att kila. 

Ha en bra dag!

/Pernilla

...Allt började bli en mardröm, natt som dag. Jag började krypa längre och längre in i mig själv. Sakta men säkert. Jag märkte det knappt. Allt kretsade kring min mamma. Min älskade mamma. Allt för henne. Jag ville bara att hon skulle må bra och slippa allt. Jag ville att hon skulle slippa det helvetet hon gick igenom. Mår hon bra, mår jag bra.

Jag hade börjat trean på gymnasiet. Och att behöva hålla masken varje dag var en utmaning. Jag ville inte att någon skulle veta. Det var inte många i klassen som visste och jag ville att det skulle förbli så. Jag skulle aldrig orka med om jag fick en massa frågor. Visst var det så att jag fick någon fråga som "hur går det?" eller "Hur är det?" ibland. Då svarade jag. Men sedan gick jag in på toaletten och grät. Det var så tungt. Otroligt tungt att prata om det.

Varje dag tänkte jag på om mamma skulle tappa håret eller inte, det var inte säkert att hon skulle göra det för alla gör inte det av cellgifterna. Det var jätte jobbigt att ha dem tankarna. Min mamma har ju alltid varit så mån om just håret. Snälla låt i alla fall det stanna kvar. Något positivt vore bra.

Två veckor efter första behandlingen klev jag upp på morgonen för att göra i ordning mig inför skolan. Jag gick ner till hallen och där kan man se in till toaletten genom en spegelvägg som sitter där inne. Jag ser hur mamma står där inne, hon ser inte mig. Hon börjar ta på håret. Med tummen och pekfingret tog hon tag i en liten "tuss". Den följde med ner i handen. Redan? skulle allt hår lossna redan. Jag blev chockad. Mina ögon spärrades upp. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag sa ingenting. Jag låtsades som ingenting. Tårarna började kränga fram men jag höll tillbaka. Gråt inte, gråt inte, gråt inte tänkte jag.

Dagen på skolan var tung. Jag gick inte på alla lektioner. Jag orkade inte. 

När jag kom hem var ingen hemma, jag la mig framför tvn. Mamma kom hem. Hon berättade att hon snart skulle till frissan och raka bort allt hår innan hon fick kala fläckar på huvudet. Hon skulle få peruk. 

När mamma gått började jag gråta. Det var inget som gick att hålla tillbaka. Mamma brukar alltid säga att det är bra att gråta ibland, då känns det lättare sedan. Men jag grät varje dag och det blev aldrig bättre. Jag grät i omgångar. Utan att det kändes bättre. 

Det tog lång tid hos frisören. Alla hann komma hem. När mamma väl kom in genom dörren blev jag lite chockad. Vid första anblick ute i hallen såg inte peruken så tokig ut. Men när hon hängt av sig jackan och kom in i ljuset fick jag rysningar över hela kroppen. Hon såg ut som en liten tant tyckte jag. Men jag sa naturligtvis ingenting. Jag hade inte velat att någon sagt så om mig och jag tvingats ha peruk. Mamma sa det själv efter en stund. Jag såg hennes missnöje i blicken. "Jag ser ut som min mamma, en gammal tant" sa hon. "Nej nej nej, inte alls. Det är fint, du måste bara vänja dig" sa vi. 

Jag ville inte att någon skulle märka att hon hade peruk, det ville inte mamma heller. Hon sprang hos frisören fram och tillbaka några gånger innan hon blev någorlunda nöjd. 

Det tog emot att fara ner på stan och affären för mamma. Det tog till och med emot att gå bort på jobbet. Hon var rädd att den satt fel eller att någon skulle se. 

När hon väl vågade ta sig till affären och träffade någon hon kände sa dem bara "Nämen, var snygg du är i håret. Har du klippt dig?" "Nja, jao, ja det har jag" Blev mammas svar till en början. Ingen såg, ingen förstod. Det var skönt för mamma. Hon lärde sig med tiden.

Nu var håret borta. Nu fick det väl ändå vara nog, både för mamma och oss andra. Jag orkade inge mer. Det kunde väl inte bli värre(?) Jo det kunde bli värre, och det blev det...

...Sommaren 2009 var ganska jobbig efter allt som hänt. Men allt det jobbiga stannade inom mig och jag försökte leva på som vanligt. Mamma har alltid varit den jag delat mina problem med, hon har alltid varit rätt person att prata med. Det är ju oftast mammor. Men det kändes inte rätt att ta upp alla mina tankar och funderingar kring hennes cancer då hon själv mådde dåligt över det. Hon hade säkert så många tankar själv kring det. Så alla mina problem över huvudtaget la jag på hög inne i mig själv. Då drabbade det ju inte henne. Så borde jag inte gjort men det var så jag gjorde. Då visste jag inte att det skulle få följder..

Den 1/7 hade mamma fått kallelse till sjukhuset igen. Hon var nog ganske orolig fast att hon inte sagt något.

Hon fick träffa en läkare. Hon började med att säga att det inte spridit sig till körtlarna. Phh.. vilken lättnad. Läkaren berättade att det var hormonell caner vilket betyder att man måste äta medicin för att sänka hormonerna. Det var samma sorts cancer som mormor haft, det var alltså ärftligt. Sedan fortsatte hon och sa att hennes tumör var så pass stor och hon var så ung att hon ville att mamma skulle träffa en onkolog i Sundsvall.(En onkolog är en specialst på cancer) Ja visst tänkte väl mamma och när hon berätta för oss var väl inte det någon big deal. Dem hade ju sagt tidigare att ingen behandling behövdes eftersom det inte spridit sig och för att dem fått bort allt.

Just då tänkte inte jag så mycket på att mamma skulle åka till Sundsvall och träffa en onkolog. Min mamma var ju frisk nu. Nu var allt över. Jag ville ju bara ta nästa steg och gå vidare. Men aja tänkte jag, det är väl sånt man måste göra när man opererat bort cancer. 

Den 15/7 for jag, mamma, pappa och lillebror Fredrik till sundsvall.

Jag och Fredrik var ute på birsta och fördrev tiden i alla affärer medans mamma och pappa for till sjukhuset för att träffa onkologen. 

Det tog lång tid tyckte jag, jag började bli less på att vänta. Tillslut ringde mamma och frågade vart vi var. Dem mötte upp oss så att vi kunde gå och äta någonstan. Jag kände på mig att det var något hon skulle säga, som jag inte ville att hon skulle säga.

Hon berättade att hon skulle få cellgifter. Jag tror mitt hjärta stannade upp någon sekund. Jag blev irriterad. "Va?" sa jag. "Allt var ju bra, du behövde ju ingen behandling?". "Det är i förebyggande syfte" menade både mamma och pappa på.

"Kommer du att tappa håret?" sa lillebror i en ledsen röst. "Tycker du att håret är viktigare än att jag ska överleva" svarade mamma. Ingen sa något på en liten stund.

"Min mamma fick aldrig chansen att få sådan behandling, det är klart att hon ska få all behandling som krävs för att det ska bli bra och för att förhoppningsvis slippa cancer i framtiden" sa pappa. Ja visst tyckte jag, så var det ju naturligtvis. Tankarna började snurra runt i mitt huvud igen. Jag kommer ihåg att jag blev så arg på något vis. Cellgifter, gifter. Det kan ju aldrig vara bra. Min mamma skulle alltså tappa sitt hår och vara flintis?. Usch, hemska tanke försvinn!

Jag sa inte ett ord under resan hem. Det fanns så mycket blandade känslor.

Mamma fick åka tillbaka till Sundsvall den 24/8 och sätta in en piccline i armen, för att kunna spruta in cellgifterna. Den skulle sitta där i armen tills allt var över. Dagen efter fick hon åka tillbaka för att få första behandlingen. Sedan skulle hon fortsätta att få behandling var tredje vecka men det skulle hon få hemma på Sollefteå sjukhus. Tre behandlingar skulle hon få av en sort och sedan tre behandlingar av en annan sort som var mycket starkare. Hon skulle vara färdig behandlad till jul om allt gick som det skulle. 

Efter första behandlingen mådde mamma ungefär som om hon hade varit på en brakfest hela natten. Huvudet var tungt. Benen var tung. Hela kroppen var tung. Humöret växlade.

Det var egentligen här allt det allra värsta började.

Jag började sova allt sämre. Jag vaknade flera gånger om natten. Jag började drömma allt konstigare drömmar och det började påverka min vardag rejält, allt blev jobbigare.

Att behöva se sin mamma må dåligt pga cancer och cellgifter är något ingen borde få vara med om.

Trots att min mamma alltid varit positiv och sagt "positivt tänkande och gott humör är halva medicinen" så hade jag svårt att vara det. Jag var positiv och glad då hon var i närheten men inuti mig själv var jag inte alls glad. Inuti skrek jag...

Nej, det blev ingen utgång ikväll. Vi skulle egentligen fira madde som fyllt 19 men hon är lite krasslig i halsen och sedan åker hon imorn bitti till norge. Men det gör verkligen inget, det ska bli skönt att bara ligga och gäsa i soffan framför en film tillsammans med Joel. 

Min dag har varit bra, jag har jobbat mellan 11-14. Sedan blev det en fika på stan med min kära vän Mathilda. Vi sprang också en sväng på stan för att hitta saker till tisdagens studentfest för henne. HAHA fyfan vad snygg hon kommer att vara. Det är 80-tals tema. Jag önskar att det var min tur och ta studenten i år igen.. suck!

Efter en sväng på stan plockade Joel upp oss, då for vi bort på Nipvallen (Hockeyhallen) alla tre. Vi kikade på min lillebror då han spelade, hans lag har haft som någon "tränings-match-cup" hela dagen. Dem vann alla matcher, duktig dem är!

Sedan har jag och Joel varit på affären och laddad upp inför kvällen med gosaker. Vi köpte bland annat BBQ chipsen som går på reklamen, hoppas dem är god. :)

Jag har ju som ni märkt inte skrivit min fortsättning än på "Del. 7". Jag har inte haft den tiden jag behöver riktigt och jag har inte riktigt haft orken. Men jag ska samla krafter ikväll tillsammans med Joel och sedan ska jag fortsätta imorn kväll.

Ha en bra kväll!

/Pernilla

Jag laddar upp en bild ifrån Turkiet i sommras på mig och Joel :)

Gud så jag längtar tillbaka <3