...Jag blev nervös när skolsköterskan ställde alla frågor. Hade jag egentligen alla svar(?) Jag visste inte hur allt började, självklart började det med mammas cancer. Men varför började jag må sämre när mamma började må bättre(?) det visste jag inte. Jag hade inget svar. Frågor på vad jag tänkte kring mat svarade jag på. Jag mådde illa. Jag mådde illa när jag åt. Lite kunde jag få i mig, men sedan tog det stopp. Jag kände att jag inte riktigt var värd maten. "Äta bör man annars dör man, äta gör man ändå dör man". 

När jag var klar hos skolsköterskan gick jag och kuratorn tillbaka till hennes rum. Vi satt och ner. Hon frågade hur jag kände inom mig nu. Vad jag hade för tankar. Om det varit jobbigt och om jag tyckte hon varit elak som tvingade mig till detta.

Jag sa att jag kände mig bara tom inombords. Jag sa att jag tyckte det var jobbigt med alla frågor. Jag kände mig lite deppig, hade ont i huvudet. Jag sa också att jag inte var arg på henne. Det var jag inte heller, så det sa jag utan att ljuga. Hon förklarde att hon bara ville mitt bästa, och att jag skulle komma upp på benen igen. Det förstod jag. 

Hon tog min dagbok och kollade igenom det jag hade skrivit. Hon antecknade lite. "Jag ser att sömnen inte blivit något bättre, det bekymmrar mig. MEN jag har pratat med dem på psyk, både på barn och på vuxen. Dem säger så här: Du har länge gått omkring med saker inom dig utan att lätta på hjärtat för någon. Nu när din mamma mår lite bättre så har du börjat slappna av, och då kommer verkligheten ikapp dig. Det du går omkring med inom dig på dagarna visar sig på nätterna. Du låter alla känslor komma fram när du slappnar av, för på dagarna anstränger du dig för att det inte ska synas att du mår dåligt."

Jag kollade henne i ögonen hela tiden när hon pratade. Var det så det kunde vara(?) det lät logiskt i mina öron.

"Du måste förstå att alla mår dåligt någon gång, alla behöver prata varesig det är  något litet eller stort som bekymrar. Man kan inte lösa allting själv, även om man så gärna vill det. Det är ju det sådana som jag eller psykologer är till för. Vi är till för att lyssna och hjälpa så gott vi kan. Jag tror att bakom allt det jobbiga som gömmer sig inom dig så finns det en glad, positiv och underbar tjej. Du måste bara våga släppa fram henne. Våga ta tag i dina problem. Jag kan sitta här hur länge som helst med dig, flera dagar i veckan och ge dig råd men det är du som måste ta steget och inse att det kan bli bättre igen. Jag kan inte göra hela jobbet, du måste hjälpa dig själv också."

Tårarna kom fram i ögonen. Det var ju sant. Allt det hon sa var sant. Jag måste våga ge själv också, hon kan inte göra hela jobbet. Jag måste verkligen vilja må bra, jag måste hitta viljan och jag får inte ge upp. Precis som mamma, min älskade mamma. Hon gav aldrig upp, hon fortsatte att kämpa. Även dem tyngsta dagarna så hittade hon något positivt som alltid fick henne att vilja kämpa. Man får aldrig ge upp än hur tungt det känns.

Jag kände mig så hemsk. Det kändes som att jag öste mina problem över någon annan och sedan gjorde jag ingenting för att få det bra. Jag började äntligen förstå kändes det som, alla hennes ord kom som ett slag rakt i ansiktet. Men det var nog det jag behövde höra. Jag behövde höra alla dem där orden för att förstå att jag kan må bättre bara jag vill, i slutänden är det bara jag som kan göra något åt det. Ingen annan, det finns alltid en hjälpande hand men man måste vilja själv.

Kuratorn kom runt till mig och kramade om mig. Då rullade tårarna nerför min kind. "Du har rätt..." sa jag. Hon sa ingenting. Hon strök mig på ryggen sedan höjde hon min haka så jag kollade henne i ögonon. Hon log. "Bara du vill, så fixar vi det här tillsammans och jag är helt övertygad om att du vill."

Hon trodde på mig, hon visste att jag skulle fixa det och hon var mer än villig att ge mig en hjälpande hand. 

När jag torkat tårarna så bestämde vi oss för att ge oss för idag. Jag skulle fortsätta att skriva i min dagbok, och jag skulle tänka på hennes ord. 

Jag har aldrig känns mig så matt i kroppen som efter den dagen. Jag var tung i benen, dem kändes som bly, jag hade ont i magen och jag hade en sprängande huvudvärk. När jag kom hem åt jag middag, tog en huvudvärks tablett och sedan somnade jag i soffan. När jag vaknade upp timmar senare så flyttade jag mig upp till sängen.

Mamma ville alltid veta hur det gått hos kuratorn och vad vi pratade om. Men jag berättade inte om den här gången. Hennes ständiga oro, hon kände sig lite som "en dålig förälder" för att inte hon kunde hjälpa mig. Men det var som kuratorn ofta påpekade, att ibland behöver man hjälp ifrån någon utifrån. Ens mamma, familj eller vänner kan inte alltid hjälpa, det finns problem som man kanske behöver prata om med en person som inte är så insatt.

Den natten drömde jag hej vilt. Det var skolsköterskor hit och dit som skulle väga mig och göra alla möjliga tester, kuratorn var med i drömmen, hela familjen och Joel var med på ett hörn. Jag vaknade några gånger men jag hade inte svårt att somna om. När alarmet gick igång på morgonen kände jag mig febrig. Jag hade fortfarande huvudvärk med den var inte sprängande. 

Jag tog på mig morgonrocken, gick ner för trappen för att ta tempen. Jag hade lite feber. Mamma tyckte att jag såg lite hängig ut så jag stannade hemma ifrån skolan.

Den dagen hemma var nyttig, jag funderade mycket kring mig själv och vad jag hade för tankar kring allt. Vissa känslor som bubblade upp fick mig att gråta. Jag skrev ner nästan alla tankar och känslor i min dagbok...

 

Anna

3 december 2010 22:09

Hoppas det löser sig :) ♥

 

Elin

4 december 2010 14:27

Hej, Jag känner inte dig utan ramlade in här av en slump men va otroligt stark du är som skriver hela din berättelse för alla som vill läsa!
Hoppas att allt löser sig för dig!

 

ida

25 december 2010 17:22

hej, lägg upp denna på din
blogg så får jag svar :)
FRÅGA: klarade din mamma sig ?

pernilla sjödin

26 december 2010 18:07

hej hej!
svar ja, mamma besegrade cancern.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Dra åt helvete vad dålig jag varit. Det där önskar jag inte ens min värsta fiende. (som Joel alltid säger så fort han är lite förkyld;))   Ne men helt ärligt så är det nog bland det vidrigaste jag varit med om. Efter att jag tjatat på Joel ...

     Jag ser ut som en surpuppa, men det är jag verkligen inte :) FÖÖR idag är det fredag, och idag kommer syster och Halle hem från sundsvall och imorn är det gympa, Angelica fyller år och det är vinterfesten. SOOM jag längtar!!!   Nu ska ja...

  Imorn är det fredag, snart lördag! vilket betyder att min kära vän Angelica fyller år :) + att det är vinterfesten. Jag längtar..   Det var meningen att jag skulle till Sundsvall på lördag med familjen + Joel och äta mat hos min farfars syste...

  Engelska provet är över... Jag tror och hoppas att jag grejjade det. Tänkte ju åka och träna efter men kom på att jag ska ju på behandling med Madde kl 4. Så nu har jag ätit soppa och snart ska jag hämta upp Madde så ska vi åka. Får åka hem och...

  Idag har jag träningsvärk, yes! ;) Dock inte så mycket men det känns i benen, skönt.   I lördags for jag och Joel till Ramsele och bossehuset. Där har vi myst, ätiti gott, farit runt och fikat, promenerat, spelat monopol och uno hos ki, kolla...