Den 1/6 2009

Det var den dagen då hela min värld vändes upp och ner..

Det var en strålande dag. Det närmade sig sommarlov, jag skulle gå ut andra året på gymnasiet, min lillebror Fredrik skulle gå ut 6:an och min storasyster Linda skulle ta studenten. Jag skulle bara äta lunch så skulle jag ringa mamma så hon fick hämta mig eftersom att jag inte hade några fler lektioner den dagen.

Jag satt i matsalen och hade precis ätit upp när jag ringde till mamma, men utan resultat- hennes telefonen var avstängd. Jag ringde kanske 3 gånger, men jag kom till röstbrevlådan varje gång. Jag ringde hem, men inget svar...

Efter en stund ringde Linda, hon undrade om jag ville göra henne sällskap när hon skulle äta lunch. Hon hade börjat jobba på lindex eftersom hon skulle vara där hela sommaren efter studenten.

Jag tog en promenad ner på stan och vi möttes upp på lilla cafét.

Jag tog bara en kaffe eftersom jag just hade ätit uppe på skolan, Linda tog en sallad. Vi pratade på om allt mellan himmel och jord som vi alltid brukade göra.

När Lindas lunch började gå mot sitt slut ringde jag mamma igen men fortfarande inget svar.. Märkligt tyckte jag så jag frågade Linda om hon hade någon aning om vart hon var. "Hon har väl glömt telefonen hemma eller så är den utan ström" svarade Linda.

Jag ringde till pappa på jobbet istället:

jag: "Hej det är jag!"

pappa. "Tjena!"

jag: "Vart är mamma? hon svarar inte hemma och telefonen har varit avstängd as länge"

pappa: "jaao, hon är på sjukhuset"

jag: "varför det?"

pappa. "ja men de är väl nån koll eller nått, inte fan vet jag. Ska jag hämta dig eller"

jag: "hmm.. okej, ja jag är på stan, hämta mig vid allsport"

Det var inte likt pappa att låta sådär i telefon, det brukade han aldrig göra.

Jag berättade för Linda om samtalet. "Det är ingen fara, det är väl bara någon koll som pappa sa". Hmm.. okej tänkte jag.

Linda gick tillbaka till Lindex och jag hoppade in i bilen tillsammans med pappa.

jag: "Vad gör mamma på sjukhuset? vad är det för koll"

pappa: "Mamma har hittat en knöl i bröstet som hon är och kollar"

Jag blev alldeles tyst, jag fick inte fram ett ord. Hela kroppen fylldes med oro.

Bilresan hem var tyst, vi bytte inte många ord med varandra jag och pappa.

Han stannade bilen borta på hans jobb som ligger nära vårat hus.

Jag gick därifrån med tusen tankar i mitt huvud..

Det var bara jag och våran hund Inka hemma. Linda jobbade och min lillebror Fredrik var fortfarande i skolan.

Jag stod i fönstret och tittade ner mot sjukhuset i väntan på att mamma skulle ringa. Det kändes som att klockan stod stilla, kändes som att det gått flera minuter när den i verkligheten knappt rört på sig. 

Jag började gråta, inte så häftigt men det rann några tårar ner för mig kind. Inka ville trösta mig, hon hoppade upp så att hon kunde slicka bort alla tårar. Hon är så go, men vad hjälpte det egentligen? den enda jag egentligen ville ha där just då var ju mamma, min älskade mamma.

NU! Nu ringer äntligen telefonen och det är mamma....