Den 1/6 2009

Dagen då hela min värld vändes upp och ner.

...Innan Fredrik kom hem ifrån skolan pratade jag och mamma en massa medans tårarna rann på oss båda. Mamma berättade för mig att tumören hade suttit där i ungefär ett år, och att den växt väldigt mycket under den tiden.

Hon hade känt den under en längre tid men tänkte som hon alltid gör "det blir bättre, det försvinner" men det skulle hon inte ha gjort, hon skulle ringt på sjukhuset mycket tidigare. Hon berättade aldrig för någon. 

Mamma berättade att hon gråtit sig till sömn många nätter. Hon drömde drömmar om att inte få se oss växa upp, och att hon aldrig skulle få träffa sina framtida barnbarn.

Hur kunde ingen ana något? Hur kunde jag inte märka att hon inte mådde bra? 

På utsidan syntes ingenting men inom henne fanns en ständig oro om vad det kunde vara, innerst inne visste hon nog vad det var.

Nu kom Fredrik hem, han cyklade till och från skolan den dagen.

Han öppnade dörren och kom in. Han gick in i köket och han var på bra humör tills han såg att jag satt där med tårar runt ögonen. "Vad är det?" sa han.

Jag och mamma var tyst i några sekunder. Jag kollade på mamma och brast ut i gråt igen. Mamma kramade om Fredrik och berättade att hon hade cancer.

Jag kommer ihåg Fredriks blick så väl. Hans ögon blev stora och alldeles blanka. Han började gråta. Lilla Fredrik. Han skrek FAAAAN FAN FAAN! Han bara skrek och skrek. Han var förbannad, chockad. Han var helt förstörd. 

Mamma kramade om honom ännu hårdare. Men det hjälpte inte.

Efter en stund kom Linda in genom dörren.

Jag och mamma var inne i köket och Fredrik satt i en fotölj inne i tvrummet.

Linda kände på sig så fort hon öppnade dörren att det var något. 

Hon kom in i köket. "vad är det ?" sa hon. Fredrik kom in i köket med ögonen fulla av tårar. 

Mamma berättade att hon hade cancer. Linda blev först så chockad. Jag såg att tårarna var påväg fram på hon så jag sa "man får gråta", och då kom tårarna.

Jag och Fredrik grät som om vi aldrig hade gjort något annat. Linda var mer sansad. Till slut blev Linda arg, "Va fan så fort man hör ordet cancer så kopplar ju alla det med döden!!!"..

Klockan vad fem och nu slutade pappa jobbet. Han kom med tunga steg över gården och in genom dörren. Han visste redan vad det handlade om, han visste att det var allvarligt. Pappa tog om mamma och hennes tårar kom. Han sa "Det här ska vi klara".

Vi satt oss till bords hela familjen och skulle äta. Det var korv och makaroner. Maten har aldrig smakat så illa som då. Ingen av oss i familjen åt så många tuggor. Linda började gråta. Jag började gråta och sa "Vafaaan skulle du få den där skiiiten för? vafaan kan det inte drabba dem där jävla alkolisterna och pundarna på stan för". Jag var så arg och ledsen. Efter en lång stund sa mamma "Jag vill att allt ska vara som vanligt här hemma".

Efter maten på kvällen skulle Joel komma. Han hade bara träffat mina föräldrar få gånger, och hur skulle jag förklara för han att min mamma hade cancer?. Först tänkte jag säga till honom att jag inte kunde ses men jag tänkte efter en gång till och jag ville faktiskt att han skulle komma. Jag tyckte ju om honom så mycket. Men tänk om jag skrämde iväg honom? jag kunde ju låtsas som ingenting hade hänt direkt, det skulle han ju märka på en gång. Jag skickade ett sms till honom att det hade hänt en grej, men att jag ville att han skulle komma ändå. Jag skrev att jag skulle berätta då han kom, och det gjorde jag. Det blev en svår situation för han naturligtvis med tanke på att vi nästan just träffats och han hade ju knappt prata med mina föräldrar. Men allt gick bra, han har varit ett stort stöd enda sedan dess. 

Dagen efter skulle mamma få reda på operationstiden, hennes största oro över det var att hon skulle missa Lindas student. Ungefär som att den var viktigare än henne just då. 

Den natten blev sömnlös för hela familjen. Jag låg bara och grät.

Skulle jag orka gå på skolan dagen efter och låtsas som ingenting hade hänt? och när skulle mamma få opereras?...

Jag älskar min mamma!