Innan jag fortsätter så måste jag tacka för alla komentarer och omtankar. Ni behöver inte vara "rädd" för att komentera eller ställa frågor, Jag svarar på alla frågor om det dyker upp några.

...Klockan vad 07.00 och alarmet drog igång. Jag fick knappt upp ögonen, det kändes som jag varit vaken en vecka i sträck. Jag drog en suck och la mig på sidan, Joel låg där halv vaken. Han kramade om mig. Jag orkade verkligen inte kliva upp, jag var helt utmattad. Hur skulle jag orka med skolan?

Den där natten var den längsta och värsta jag varit med om ändå kände jag ingen lust med att kliva upp. 

(Mamma väcker alltid Fredrik på morgonen och för att komma till hans rum måste hon gå igenom mitt.) 

07.20 öppnar mamma min dörr för att gå in till Fredrik. Jag visste att nu kan jag inte ligga kvar längre. Jag var tvungen att kliva upp.

Jag gick in på toaletten och tittade mig i spegeln, jag har aldrig varit så svullen runt ögonen tidigare och mina ögon var röd sprängda. Jag satt mig ner på golvet inne i badrummet. Jag drog benen in till kroppen. Gömde mitt ansikte mellan knäna och började gråta. Det här var verklighet, det var ingen dröm. Jag kände då att jag verkligen inte kunde åka på skolan. Skulle någon fråga hur det var eller om det hade hänt något skulle jag bryta ihop. Bara tanken fick mig att börja gråta.

Jag visste inte om jag skulle orka fara dit dagen därpå heller, jag visste inte när jag skulle orka fara dit överhuvudtaget..

Fredrik sa till mamma "jag orkar inte fara på skolan". Men mamma övertalade honom om att fara dit. Han skulle ju få träffa sin nya klass och lärare inför högstadiet. Lilla lillebror hade blivit så stor att han skulle börja högstadiet efter sommaren.

Efter att jag tagit en dusch och blivit lite piggare så bestämde jag mig för att åka på skolan för att berätta det som händ för en lärare. Han jag valde att berätta det för har jag stort förtroende för. Jag kände att jag ville det så att jag inte bara sjukanmälde mig hela tiden och dem skulle undra vad jag hade för fel.

Så Joel skjutsade mig bort på skolan. Jag satt tyst hela vägen dit. Jag kommer ihåg att Joel försökte göra allt för att få mig på bra humör men hur stor var chansen(?). Ju närmare skolan vi kom, ju fortare slog mitt hjärta.

Jag skrev till Mathilda om hon kunde möta mig vid ingången. (Det var hon jag ringde till då jag var ute och gick med Inka, så hon visste att mamma hade cancer.)

Mathilda mötte mig och jag började gråta så fort jag såg henne. Hon kramade om mig och kände hur mitt hjärta slog "men lilla gumman, vad ditt hjärta slår" sa hon. Jag kommer inte ihåg vad vi sa till varandra, jag var så nervös för att berätta för min lärare. Vi gick korridoren bort nere på handel. Jag visste att han hade lektion med min klass i ett utav klassrummen så jag knackade på. Han öppnade. "Kan jag få prata med dig lite?" "Absoult" sa han. Han sa till klassen att skulle komma snart. Jag sa till honom att jag ville gå in i något rum. Han förstod då att det var något allvarligare. Han var ju van att jag alltid var glad och att det var full fart hela tiden. Man hör alltid dig ute i korridorerna brukade han säga.

Vi gick in i "glas rummet" som vi brukade säga på handel, sedan in till ett soffrum. Vi satt oss ner. Jag fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna hela tiden och då hade jag inte ens sagt ett ord till honom än.

Hur det än var så kunde jag ju inte hålla tillbaka tårarna. Jag grät och berättade för honom att min mamma hade cancer och att det var därför jag inte orkade vara på skolan. Han var så förstående och snäll. Han tröstade mig. Han sa att jag absolut inte behövde vara där. Jag fick komma om jag kände för det men behövde inte känna något måste. Han behövde naturligtvis berätta för mina lärare så inte dem trodde att jag bara sket i allt. Men det kändes okej, jag slapp ta det med alla. Det räckte att jag tog det med honom så tog han det med resten.

Joel hämtade mig på skolan igen. Jag var helt slut efter samtalet jag just haft. En lättnad endå på något vis för att jag gjort det. Istället för att alla skulle undra..

När vi gått ut genom dörren på morgonen och mamma var ensam hemma ringde hon på sjukhuset. Doktorn som hade undersökt henne dagen innan sa att tumören inte alls växt fast i skelettet, den var lös. Tur i oturen? Nej det kändes ungefär som "jaha". Hade dem inte kunna sagt att dem sett fel istället. Att det inte var någon tumör. Nej det var för bra för att vara sant. Ett önsketänkade.

Hon fick operationstid. Den 15/6. Hon skulle kunna vara med på Lindas student, det var hon glad över.

Men nu skulle man istället gå och vänta och vara orolig över den dagen i nästan två veckor. Hur skulle jag orka med det här. Hur skulle vi alla orka med det här. 

Varje dag var full med oroande tankar. Varje dag var tung. Varje dag kändes som en evighet. Jag visste aldrig hur jag skulle få dagarna att gå. Jag ville bara att hon skulle opereras så det var gjort. Vad skulle hända efter operation(?).

Det fanns många obesvarade frågor som vi inte ens kunde få svar på förrän efter operation... 

Min älskade mamma. Vad har du gjort för att förtjäna det här.

INGENTING. Så varför. Det är frågor jag aldrig kommer att få svar på.

Jag älskar dig av hela mitt hjärta, jag klarar mig inte utan dig!

Regnig fredag, tist men skönt med helg. 

Om en liten stund måste jag upp på komvux, jag skippade matten till morgonen för jag behövde göra engelska läxan. Alltså fyyy säger jag bara för engelska b. 

Jag är verkligen ingen språk människa, jag har börjat tvivla om jag ens kommer klara kursen. Men jag måste ju för att komma in på civilekonom. 

Matten C kan jag förstå att jag behöver till den linjen, det har jag inga problem med men ENGELSKA B? what...

Jag tycker det borde räcka med Engelska A, den kursen hade jag tillräckliga problem med, haha. Kanske pga av äckel kotten till lärare jag hade då också, ooops nu var jag en aning ful i munnen. Ledsen!

Aja dags att åka, Sedan ska jag jobba :) Nipoptik. Som jag saknat att vara där.

Fick ett sms igår kväll "Välkommen till galningarna på Nipoptik imorgon. :) Kram"

Haha, världens bästa gäng! :)

Ha en bra dag allesammans, det ska jag ha!

/Pernilla