Jag hann inte skriva fortsättningen i söndags och igår fungerade inte mitt internet men nu ska jag fortsätta..

Jag gick inte på skolan något mer efter beskedet om mammas cancer.

Men nu var det Fredag den 12/6. Det var skolavslutning och Linda skulle ta studenten, självklart ville jag på skolan då och vara med. 

Klockan ringde 07.00, dags att kliva upp. Jag hade svårt att välja kläder den morgonen. Men jag valde en corall röd tubklänning kommer jag ihåg. 

Efter att jag gjort i ordning mig skjutsade mamma mig till skolan. 

Mathilda mötte upp mig så gick vi till gymnastiksalen tillsammans för att se då alla glada studenter marscherade in. Däribland min storasyster Linda. 

Det var en bra dag tyckte jag, jag var glad. Glad att jag var på skolan för att sedan få sommarlov. Då behövde jag inte ha ångest över att jag inte var där och missade en massa.

Efter avslutningen bar det av ner på stan till parken för att invänta alla studenter.

Jag mötte upp familjen och en del av släkten som skulle gratta Linda. 

I efter hand har mamma berättat för mig att när hon stod där i parken, och såg Linda så glad över att ta studenten så tänkte hon "undra om jag får stå här nästa år då det är Pernillas tur". Det är hemskt att få höra tankarna hon hade, det liksom knyter sig i magen. Men det var så hon tänkte.

Hela dagen och kvällen var jätte bra. Vi firade Linda hela dagen och på kvällen gick vi ut tillsammans. Det var den bästa dagen efter allt som hade hänt.

Lördagen gjorde vi inget speciellt, jag kände att jag var "tillbaka till verkligheten". Lindas student fick mig att tänka på något annat för en stund, men då jag vaknade upp på lördagen kändes det som alla andra dagar- En mardröm.

Mamma pysslade på med blommorna och trädgården. Hon ville ha allt klart innan operationen på måndagen. Helgen bestod nog allra mest av oro inom oss alla.

Söndag. Dagen innan operationen ville mamma komma bort från alla tankar och göra något hon tycker om. Att titta på fotboll. Linda skulle spela match på hemmaplan, Remslevallen. Jag, mamma och pappa for dit. Det var skönt att komma iväg och umgås med dem. Och att komma ifrån huset och tvn där jag för det mesta tillbringat mina dagar den sista tiden. Det regnade, så för ovanlighetens skull satt vi oss under läktaren. Där brukade vi aldrig sitta. Vi brukade sitta borta vid caféterian på en bänk. Men inte idag, och det ångrar vi.

Vi for ju dit för att slippa alla hemska tankar och bara titta på Ruif när dem spelade men ändå kom det någon och påminde om allt. Vilket gjorde det väldigt jobbigt för mamma, och även för mig och pappa. Mamma ville bara börja gråta. Alla som inte står oss nära, eller dem som inte bryr sig annars ska väl inte säga ett ord(?). Ett lycka till är ju naturligtvis aldrig fel men det var inte bara ett lycka till den här gången. Jag menar, varför kommer man fram på en fotbollsmatch och börjar snacka om operation och cancer hit och dit(?). Då måste man tänka en gång till tycker jag.

Hade mamma velat pratat om det så hade ju hon tagit upp det. Andra ska ju inte komma och ta upp det ansåg jag. Det ansåg mamma med. Mamma blev bara mer ledsen och orolig av det där. Det blev vi alla.

Efter en misslyckad tid tillsammans uppe på fotbollen for vi hem. Vi beställde hem pizza och hela familjen tillbringade kvällen tillsammans hemma i huset.

Efter kvällen väntade en lång och jobbig natt. Mamma skulle iväg tidigt morgonen därpå och jag skulle inte få träffa henne förrän efter operationen. 

Jag kommer ihåg så väl vad jag drömde den natten. Jag drömde att mamma inte skulle överleva operationen. Att jag aldrig skulle få en kram av henne igen, att jag aldrig skulle få höra hennes röst och att jag aldrig skulle få höra henne skratta. Jag vaknade upp i tårar och var alldeles svettig. Jag gick på toaletten även fast att jag inte behövde, men bara för att få se på mamma där hon sov.

07.00 hämtade pappas syster upp mamma här hemma. Hon skulle följa med mamma tills hon skulle sövas. Det första mamma sa när hon satt sig i bilen var "åå fy fan" och pappas syster sa "ja fy fan"...

Nu var dagen verkligen här. Mamma skulle operera bort tumören. Dem där ca. 2 veckorna från att vi fick beskedet till operations dagen kändes som ett helt år. 

När jag vaknade satt jag mig i fönstret på övervåning så att jag kunde se ner till sjukhuset. Jag ville bara att dem skulle ringa så att jag fick åka dit och ge mamma en kram och säga hur mycket jag älskade henne. Men jag visste att det skulle dröja innan någon ringde...

Dagen gick sakta. Jag gick runt runt här hemma och bara väntade. 

Klockan slog 15.00 och då ringde pappa från jobbet. Mamma var vaken.

Jag visste inte hur fort jag skulle ta mig dit.

Hur hade operationen gått(?) Hur mådde hon nu(?)...