...Vi bestämde att vi skulle åka ner till mamma hela familjen då vi ätit middag, så att hon fick vakna upp ordentligt och evetuellt äta något. Hon hade ju trots allt inte ätit på hela dagen. 

När vi ätit satt vi oss i bilen och for ner till mamma. Jag blev nervös. 

Vi gick in i entrén. Klev in i hissen och tryckte på våning 14, det var där hon låg. 14 är egentligen bara för barn, men på sommaren slår dem ihop vissa våningar. Annars skulle hon ha legat på våning 15.

Hiss dörrarna öppnades. Vi gick fram till expedition och frågade vart Anna-Karin låg. "Hon ligger i rummet längst ner i korridoren" fick vi till svar.

Med oroande steg gick vi dit. Där låg mamma, med åksjukeband på sig för att inte må illa efter operationen. Hon var glad. Det gjorde att alla vi andra blev glad. Alla kramade om henne. Hon berättade att hon ätit hela två portioner med skinka och potatis. "Jag har ätit som ett svin" sa hon. Vi skrattade.

Operationen hade gått bra, dessutom fick dem bort allt. Det var inte kvar någonting av tumören. Tumören och tre lymfkörtlar skulle skickas iväg för att få veta vad det var för cancer och för att se så att det inte spritit sig.

Vi satt hos mamma en lång stund och pratade. Hon berättade att morgonen därpå skulle hon iväg på lung- och bukröntgen för att se så att det inte hade spridit sig dit. Det var vi självklart orolig för. Men just då kändes det så skönt att allt var borta ifrån bröstet och att hon mådde bra. Som vi väntat på att få den där dagen överstökad. Nu var den över.

Vi sa god natt till mamma och for hem. När vi åkte därifrån räknade jag våningarna för att hitta nr 14 och mammas fönster. Där uppe låg hon. Allra helst ville jag bara ha med henne hem men det visste jag ju att det inte gick. 

Jag satt vaken länge den natten.

Mamma brukar alltid vara vaken längst och titta på tv. Jag brukar alltid höra ljudet ifrån tvn då jag ska sova. Det har alltid varit en trygghet på något vis. Jag var van det. 

Men den här natten var lite annorlunda. Nu skulle ju mamma sova på sjukhuset. Pappa går alltid och lägger sig tidigt eftersom han kliver upp kring 5 på morgonen. Lillebror är som jag, han är van att det är ljud ute i tv rummet när man ska sova, så han passade på att hoppa i säng innan jag skulle bli trött.

Jag satt uppe länge själv framför tvn. Jag vände många blickar ut genom fönstret och ner till sjukhuset. Det var ju inte så att jag kunde se mammas rum därifrån men ändå. Jag funderade på om allting verkligen var över nu(?) var det verkligen så(?). 

Kl blev fram emot 1 då john blund kom förbi och jag började gäspa. Jag kollade en sista gång ner mot sjukhuset innan jag stängde av tvn och gick till sängen. 

Jag hoppades på lite bättre sömn den här natten, utan en massa mardrömmar.

Efter att jag vridit mig ett antal varv i sängen somnade jag tillslut som en stock.

Jag drömde ingenting den natten vad jag kan komma ihåg, jag sov som en stock hela natten. Det var nog så att all oro lagt sig en aning och jag kunde slappna av mer. 

Jag klev i varje fall upp och åt frukost. Efter det for jag och Lillebror ner till mamma. Samma visa som dagen innan. Igenom entrén och upp till våning 14. Mamma låg i sin säng och tittade på tv. Hon var glad att se oss. 

Det är väl aldrig trevligt att sova på ett sjukhus men natten hade gått bra. 

Dem hade dragit iväg henne på röntgen tidigt på morgonen. Bukröntgen såg bra ut. Lungröntgen hade hon inte fått reda på än. En läkare skulle komma och berätta det. Men då kom det in en sköterska och sa "nu ska jag ralla lite, det är egentligen läkaren som ska tala om det men han tar sådan tid och jag vill inte att du ska vara orolig. Lungröntgen var bra". Det var en sådan lättnad för oss alla. Jag blev så glad. Då sköterskan såg att jag och lillebror var där så sprang hon iväg och hämtade glass åt oss. Hon var så snäll :). 

Efter ett tag for vi hem. Den här gången med en ännu större lättnad. Och med ett leende på läpparna. 

Lite senare den dagen var jag och Joel ute och åkte bil en sväng. Kl var kring 14.00 och när vi svängde upp på gården efter en liten tur så såg jag att mamma stod där ute på gården. ÅÅÅÅÅ jag blev så glad. Var hon redan hemma(?). Ja, det var hon :), Hon hade precis kommit hem. Hon var gladare än på mycket länge. Min lycka var total den stunden.

Det var den bästa dagen på myyyycket, mycket länge.

Nu var det bara att vänta på svaret om tumören och lymfkörtlarna.

"Varför skulle det spridit sig dit om det inte spridit sig till lungorna eller buken(?)"

Det dagen då hon kom hem ifrån sjukhuset trodde jag att allt var över, jag trodde hon var frisk och att operationen räckte...