Det var skönt att vara hemma en hel dag för mig själv. Även fast att jag varit hemma en hel del den sista tiden men då hade jag inte haft sådana tankar som jag hade nu. Nu hade jag fått mig en tankeställare, jag visste att JAG måste göra jobbet. Jag kan bara få en hjälpande hand, råd om hur jag kunde gå vidare sedan vad det upp till mig...

Jag tänkte på allt kuratorn hade sagt om och om igen. Allt hon sa tyckte jag fortfarande var så rätt. Nu var det bara att jag skulle jobba utefter det.

Skolan var ångestframkallande, det var så mycket nu som jag låg efter i. Massvis med prov hade jag missat, inlämningsuppgifter som skulle vara inlämnade men som jag inte ens börjat med. vart hade jag ens alla papper och böcker(?) Det var kaos i mitt huvud. Jag visste att det skulle ta lång tid innan jag rett upp allt, men ju längre jag väntade destu mer skulle det ju bli att ta itu med. Jag kunde inte gå omkring och tycka synd om mig själv nå mer. Det var dags att ta tag i mina problem och försöka lösa dem. Det kändes såklart tungt men det var precis som kuratorn sa "vill du, så går det". Man måste lita på sig själv.

Resten av veckan var jag i skolan. Jag hade ont i magen varje dag. Jag hade mycket att göra, hur i hela friden skulle jag bli klar med allt till studenten(?) dessutom hade jag inte ens börjat med projektarbetet, som det skulle ligga hela 100 timmar bakom. Herregud, hur skulle det här gå..

Det var ofta jag hamnade tillbaka i mina negativa tankar men jag tog mig lättare ur dem än förut. Jag visste ju att med negativt tänkande kommer man ingen vart. Det mår man bara sämre av. Men när allting känns tungt är det lättare att tänka negativt än positivt. Tyvärr.

Dagarna gick och jag skrev mycket i min dagbok. Vissa dagar var det bättre än andra naturligtvis. En dag skrev jag så här: "Idag har jag verkligen skrattat, på riktigt. Det var inget fejkskratt som kom ut ur mig utan det var äkta. Det kändes så skönt, det kändes nästan som att jag glömt bort hur det känns i magen när man riktigt skrattar. Ett glädjerus genom kroppen. Det var verkligen härligt!"

Och dagen efter kunde det låta så här: "Usch usch usch... jag är så less, allt känns så hopplöst, allt jag gör blir fel än hur mycket jag försöker. Skolan går åt h*lvete och min mage gör ont. Nu kommer tårarna..."

Det var bara att ta sig igenom dem tuffa dagarna, jag visste att det inte skulle bli bra från ena dagen till den andra även fast att jag ville det. Jag kunde få mina "återfall" även om det varit bra i en vecka eller en månad i sträck. Det är lätt att hamna där igen när man varit där så länge.

Dagen innan jag skulle till kuratorn igen mådde jag piss, jag kände ett stort behov av att gå dit just då. Och jag tänkte, varför inte(?) Mår jag dåligt ska jag ju gå dit så det gjorde jag. Jag gick mina omvägar fram till kuratorns dörr och knackade på. Snälla snälla snälla tänkte jag, säg inte att hon är upptagen.. Det var hon inte. Hon öppnade dörren: "Nämen hej Pernilla" sa hon med ett leende på läpparna. "hej" sa jag "får jag komma in(?)" "ja men herregud, kom in kom in" sa hon.

Bara genom att kliva in där så kändes det bättre inom mig på något sätt. Jag kände mig bekväm, jag kunde andas ut och bara vara.

"Var det något speciellt eftersom du kom hit nu(?)" sa hon. "Jaa, jag har det verkligen jobbigt idag, det är så mycket tankar och skolan får mig att må dåligt. Jag ligger efter i så mycket.." "Jag har förstått att du tycker det är jobbigt med skolan och jag har funderat mycket kring det vad vi kan göra eftersom du känner att du ligger efter och inte hinner med dig, vilket jag förstår nu när det närmar sig studenten och allt. Jag hade tänkt att vi ska prata mycket kring det imorgon. Jag ska kolla upp litegrann hur långt ifrån mätning du ligger och vad vi kan göra åt det. Är det ok?"

(Mätning hamnar man på när man är borta för mycket ifrån skolan, hamnar man på mätning och inte sköter sig får man inget studiebidrag.)

Jag sa att det var okej. Det kändes som att jag bara kunde dyka upp där inne och hon visste precis vad jag hade för bekymmer.

Jag längtade nästan efter att få gå dit dagen efter, det kändes som att det skulle börja hända grejer nu. Bra grejer, det kändes som en helt ny start var på väg. Att jag skulle börja få ordning sakta men säkert. Speciellt i skolan som var en stoor börda för mig.

Alarmet gick igång på telefonen. Jag skulle först gå hela dagen i skolan sedan skulle jag till kuratorn, jag hade en sen tid där. Skoldagen gick bra, jag var på alla lektioner och försökte hänga med på dem. Lunchen gick sådär att få i mig, det var fortfarande oftast en sallad och en macka som gick i, samt ett glas vatten. Jag fick ont i magen när jag åt, men det tänkte jag inte så mycket på eller jag brydde mig inte.

Väl efter alla lektioner var det dags. Dags att gå till kuratorn.

Vi började direkt att prata om skolan, hon berättade att hon pratat med rektorn om mig, att jag har mycket med mig själv just nu efter allt som hänt. Rektorn hade varit fullt förstålig. Därför var inte mätning något alternativ för mig även om jag inte var på skolan, orkade jag inte vara på skolan så behövde jag inte. Det var ett fritt val för mig. Det kändes skönt, då kunde jag lika gärna jobba hemma någon dag om jag inte orkade vara på skolan utan att få frånvaro.

Sedan sa hon att hon hade tänkt på en annan sak: "eftersom du känner sig stressad över att inte hinna med, föreslår jag att vi ska göra en sammanfattning/plan. Alltså om jag till exempel pratar med en utav dina lärare, vem som helst och det är du som bestämmer vem. Då berättar jag för den läraren att du inte har det så lätt just nu osv. Sedan får den läraren och kanske jag eller någon annan sammnfatta och gå igenom varje kurs du har nu och se vad du missat så att du kan ta igen det. Det kräver förstås att jag måste berätta för dina lärare hur det står till osv. Vad känner du om det?"

Jag svarade att jag tyckte det lät bra, jag litade på kuratorn. Hon kunde och hon ville hjälpa mig och jag lät hon mer än gärna göra det. Trodde hon på det, trodde jag på det. Hon skulle ta kontakt med mig när hon pratat med den läraren jag valde ut, eller så skulle den läraren ta kontakt med mig.

Sedan tog hon min dagbok och kollade igenom papperen. Hon sa inte så mycket, förutom att hon såg ett litet ljus i dagboken på vissa sidor. Det var kul att höra. Vi pratade kring sömnen och maten som varje gång. Jag tyckte att det blivit lite bättre vissa dagar på båda delarna. Vissa dagar åt jag och sov jag bättre än andra och det hade hon förstått också.

Hon ville att jag skulle tillbaka till skolsköterskan nästa vecka och kolla hur jag låg till med vikten, bmi osv.. det var bara att nicka och hålla med även fast att jag helst velat sluppit det. Det var bara att bita i det sura äpplet och ta mig igenom det.

Det kändes som att jag gjorde framsteg. Jag vågade och ville äntligen att det skulle bli bättre. Jag började öppna mitt skal sakta men säkert, men minsta lilla kunde göra att jag stängde in mig igen. Jag behövde god energi runt omkring mig för att fixa detta. Man får aldrig glömma att man inte är ensam, man har så många runt omkring som vill hjälpa till och finnas där, och dem får man inte stänga ute men det ska vara på sina egna villkor. För nu var det jag som skulle må bättre, det var jag som skulle ta mig upp på mina egna ben...

Nu alla kära som vill läsa vidare och veta mer så ska jag börja skriva nu.

Har varit i stockholm några dagar efter jul och nyår men nu kommer det. :)

Hoppas alla haft det bra i jul och nyår, jag har haft det såå underbart!