...Jag satt inne i köket vid matbordet. Jag kunde knappt se mamma i ögonen, jag skämdes. Jag skämdes fruktansvärt mycket. Hon berättade en del om vad som hänt, hon förstod att jag inte kom ihåg någonting. Hon berättade bland annat att jag sagt dumma saker till Joel som jag verkligen inte menade. Jag brast ut i gråt. 

Jag gick upp på övervåning, Jag hörde att duschen inte var igång. Joel hade duschat klart. Jag knackade på och frågade om han kunde öppna. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna, det var omöjligt. Joel öppnade dörren. Tårarna rann och jag kramade om honom. Det enda jag kunde säga var ett ynka förlåt. Han tröstade mig, men han sa just ingenting. 

Jag visste inte vad jag skulle säga, varken till mamma eller Joel. Jag kom inte ihåg någonting, jag kom inte ihåg vad jag sagt eller gjort över huvudtaget. Och att mamma och Joel fick berätta det för mig var hemskt. Känslan går inte att beskriva och man kan inte förstå förrän man varit med om det själv.

Jag åt ingen lunch, jag mådde fruktansvärt illa.

Mamma skjutsade tillbaka mig till utbildning, jag satt i baksätet med Joel. När vi närmade oss gymnastikhallen började jag gråta igen. Vad fan har jag gjort(?) tänkte jag. Säg att det är en dröm. Men som vanligt var det verklighet.

Jag grät, grät och grät. Jag var så ångerfull. Både mamma och Joel sa att vi får prata om det där sedan. Jag fick torka mina tårar och gå in. Jag kollade mig i spegeln innan jag klev ut. Mina ögon var rödsprängda efter all gråt. Herregud, vad skulle dem tro när jag kom in i gymnastikhallen(?) 

Jag samlade mig och gick in. Jag visste att någon skulle påpeka hur röda mina ögon var så jag gnuggade mig i ena ögat när jag kom in och sa att jag fått något i ögat. Det klassiska.

Eftermiddagen gick segt, jag ville bara försvinna. Jag ville sjunka genom jorden.

När utbildning var slut for jag hem, Joel hade farit hem till Ramsele. Det kändes oerhört tungt eftersom jag inte fått prata med honom riktigt.

Jag pratade med mamma en stund när jag kom hem. Hon berättade allt. Jag såg att hon fick tårar i ögonen. Jag kunde bara sitta och lyssna, jag hade ingenting att säga mer än förlåt. Mamma kände sig som en dålig förälder. Hon undrade vad hon gjort för fel(?) och varför inte jag kunde prata med henne om jag mådde dåligt. Jag hade inget svar. 

Efter att jag pratat med mamma ringde jag Joel, jag grät och sa förlåt flera gånger. Han mådde dåligt över det som hänt och för att jag mådde dåligt. 

När jag pratat med honom gick jag och la mig. Just då ville jag bara somna och aldrig vakna igen. Hur skulle jag re upp det här(?) 

Alarmet ringde morgonen därpå. Natten bestod av mardrömmar. Jag var trött, slut och mådde som jag förtjänade. Nu kunde det verkligen inte bli värre.

Jag åkte på skolan. Humöret var inte på topp. Hur skulle jag ta mig igenom denna dag. Plugg, plugg och mera plugg. Jag pallade inte. Det enda jag tänkte på var vad jag hade ställt till med.

Mamma hade tidigare sagt att jag borde prata med kuratorn men det vägrade jag, jag skulle känna mig så liten och klen. Men efter det som nu hade hänt så kände jag att det kanske skulle vara värt ett försök. För min familj och Joels skull. Det kunde inte bli värre, men vad skulle kunna bli bättre(?)

Jag kunde inte stanna kvar på skolan. På lunchen for jag hem. Jag trodde mamma skulle vara hemma men det var hon inte. Jag ringde hon och bad hon komma hem för jag ville prata. 

När hon kom in genom dörren fann jag inga ord. Hon frågade om och om igen vad jag ville säga. Tårarna kom, det var så mycket jag ville säga. 

 "Jag har en sådan ångest.. och.. jag mår fruktansvärt dåligt" sa jag tillslut. Jag fortsatte: "Nu ska det bli bättre mamma, det ska bli bättre nu. Jag lovar."

"Jag saknar min gamla Pillan som alltid var så go, glad och sprallig" sa mamma.

Det var hårt att höra, för det var ju verkligen så jag var förut. Jag var alltid glad, jag såg alltid positivt på det mesta och jag var väldigt sprallig. Mina dagar brukade gå i full fart. Men hur skulle jag nå dit igen(?) Det kändes så långt borta. Jag var ju deprimerad varje dag. 

Jag for tillbaka på skolan, men inte för att gå på lektion. Nu hade jag bestämt mig, jag skulle trotsa mig själv och gå till kuratorn. Det var en sak att jag själv mådde dåligt, men att jag nu fått både mina nära och kära att må dåligt var en annan sak. Jag ville inte att någon skulle behöva må dåligt för att jag gjorde det. 

När jag kom fram till skolan gick jag omvägar för att ingen skulle se mig, jag ville inte att någon skulle veta att jag gick dit. Jag skämdes. Var jag så klen att jag inte kunde re upp saker och ting själv(?) ja tydligen.

Jag knackade på hos kuratorn med hjärtat uppe i halsen kändes det som. Jag var jätte nervös. Kuratorn sa "kom in". Jag gick in genom dörren, jag hade ingen aning om vem kuratorn ens var tidigare. "Hej" sa hon med ett leende på läpparna. "Hej" sa jag och försökte se så glad ut som möjligt. "Vad kan jag hjälpa dig med?"

"emm.. hmm.. alltså jag vet inte vad jag ska säga. Jag är här för... mammas skull". Allt kände så fel. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag kände mig så liten. Helt plötsligt började jag gråta. 

Jag skämdes för att börja gråta där. Men jag kunde inte hindra det. Det bara kom. Det var inte bara en tår som rullade ner på kinden. Utan det var en hel flod. Jag grät så att jag knappt kunde andas. Jag fick verkligen kippa efter luft.

Kuratorn kom runt till min sida av bordet som vi satt vid. Hon strök mig på ryggen och satt alldeles tyst tills att jag lugnat ner mig...

 

Emil

5 november 2010 19:05

ska bort ett tag men jag önskar dig all lycka Pernilla :) Hoppas det löser sig på något sätt

 

Maria

6 november 2010 17:44

Jag tycker det är så himla berörande att läsa det du skriver och det du & din familj har gått igenom. Men du skriver detta riktigt bra, och tvivla aldrig på dig själv. Du är grym.
Det är fina ord.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Dra åt helvete vad dålig jag varit. Det där önskar jag inte ens min värsta fiende. (som Joel alltid säger så fort han är lite förkyld;))   Ne men helt ärligt så är det nog bland det vidrigaste jag varit med om. Efter att jag tjatat på Joel ...

     Jag ser ut som en surpuppa, men det är jag verkligen inte :) FÖÖR idag är det fredag, och idag kommer syster och Halle hem från sundsvall och imorn är det gympa, Angelica fyller år och det är vinterfesten. SOOM jag längtar!!!   Nu ska ja...

  Imorn är det fredag, snart lördag! vilket betyder att min kära vän Angelica fyller år :) + att det är vinterfesten. Jag längtar..   Det var meningen att jag skulle till Sundsvall på lördag med familjen + Joel och äta mat hos min farfars syste...

  Engelska provet är över... Jag tror och hoppas att jag grejjade det. Tänkte ju åka och träna efter men kom på att jag ska ju på behandling med Madde kl 4. Så nu har jag ätit soppa och snart ska jag hämta upp Madde så ska vi åka. Får åka hem och...

  Idag har jag träningsvärk, yes! ;) Dock inte så mycket men det känns i benen, skönt.   I lördags for jag och Joel till Ramsele och bossehuset. Där har vi myst, ätiti gott, farit runt och fikat, promenerat, spelat monopol och uno hos ki, kolla...