...Jag ville inte titta upp och möta kuratorns blick. Jag skämdes. Men varför vet jag inte. Den stunden undrade jag varför jag överhuvudtaget gick dit. Jag hade ångest. Jag ville egentligen inte berätta, men jag visste att jag borde för att kanske må bättre. Och mådde jag bättre skulle dem runt omkring mig må bättre.

Kuratorn satt och strök mig på ryggen, utan att säga ett ord. Jag kände mig mer och mer trygg på något vis, trots att jag helst av allt hade velat varit någon annan stans just då.

Jag lugnade ner mig efter ett tag. Jag hade huvudet böjt neråt. Kuratorn sträckte sig och tog min hand. Jag kollade upp på henne, kinderna var alldeles våta av all gråt. Hon log. Hur är det fatt? frågade hon. Jag var tyst i någon sekund och vände blicken bort från henne. Det är inge bra, sa jag tyst. Hon märkte att det var känsligt så hon gav mig några sekunder att tänka. Jag har mått dåligt länge, min mamma fick cancer... Sa jag. Okej, jag förstår att det är jobbigt att prata om, sa kuratorn. Du får berätta precis så mycket du orkar. 

Jag kände mig mer och mer bekväm. Hon var så respektfull och lyssnade på allt de jag hade och säga och var så förstående. 

Har du pratat med någon förut om detta? Nej, sa jag. När fick din mamma cancer? sa hon. I juni är det ett år sedan, svarade jag. Hon skakade långsamt på huvudet. Hon förstod inte hur jag orkat med att hålla allt inom mig under en sådan lång tid.

Jag var hos henne i nästan två timmar. Vi pratade om mamma, hur jag har känt under den här tiden och hur jag orkat med allt utan att prata med någon.

Innan jag gick därifrån så bestämde vi att vi skulle ses veckan därpå igen. Hon var noga med att påpeka att om jag inte ville, så behövde jag inte komma. Hon menade att det är viktigt att det känns rätt för den som kommer och vill prata, så att man får ut det man vill av samtalet. Att det förhoppningsvis blir bättre. För kändes det inte rätt med henne så fanns det ju tusen andra att prata med och det skulle inte hon bli sur över. För viktigast var att jag skulle må bättre. Jag skulle inte känna press och ångest över att gå dit. Man måste bygga upp och känna ett förtroende till den man pratar med. 

När jag lämnade henne och gick till bilen hade jag huvudvärk. Jag hade varit så nervös och spänd över att gå dit, nu hade jag gjort det. Jag övervann min rädsla för att berätta för någon och det kändes som en lättnad inom mig.

När jag kom hem sa jag till mamma att jag varit där. Jag tror inte att hon trodde att jag skulle ta det steget. Hon kände nog också en otrolig lättnad. Mamma ville veta allt vad vi sa, det var jobbigt att berätta på något vis. Jag ville hålla det för mig själv. Jag sa kortfattat vad vi hade pratat om och att jag skulle tillbaka nästa vecka. Det märktes att mamma ville veta mer, men jag orkade inte berätta. Jag var slut i hela kroppen, speciellt i huvudet. 

Senare på kvällen skrev jag ett sms till Joel om att jag varit hos kuratorn. Jag hade pratat med honom strax innan i telefonen, jag hade laddad för att berätta det då men jag kunde verkligen inte. Varje gång jag bestämde mig för att "nu säger jag det" så kom det inte ett ord ur munnen min. Så jag skrev ett sms istället. Jag skrev att jag inte kunde säga det i telefonen för att jag konstigt nog inte vågade, jag skämdes. Jag skrev också att nu ska allt bli bra och att jag älskade honom så mycket. Svaret jag fick fick av honom då värmde hela min kropp. Han var så glad att jag tagit det steget att han satt och grät av glädje. Han skrev att han visste att jag skulle fixa det här och att han fanns med mig hela vägen. För en gångs skull på mycket länge kände jag lite hopp inom mig själv. Joel var underbar, under hela tiden jag har mått piss och varit nere har han alltid funnits där. Han släppte mig aldrig. Det är sånt jag tänker tillbaka på idag, hur han orkade med mig egentligen(?).

En vecka gick och det var dags för att gå till kuratorn igen. Veckan hade fortfarande varit likadan som innan jag var hos henne första gången. Mardrömmar, Ingen mat- skorpor och skolan var bara jobbigt. 

Jag hade ångest över att gå dit igen, jag var nervös, vad skulle vi prata om den här gången(?). Jag var noga med att ingen på skolan skulle se mig gå dit. Jag gick alla möjliga omvägar för att slippa stöta på någon.

När jag klev in på hennes rum var hon jätte glad. Hon sa Hej! med ett stort leende. Jag kände mig bekväm när jag kom in men något nervös. Jag var klibbig i händerna. Hon började med att fråga hur jag känt efter att jag varit där första gången. Jag sa som det var, att jag varit väldigt slut i kroppen och att jag haft huvudvärk. Det var förståligt sa hon. Sedan frågade hon om hur veckan hade varit. Jag sa att den varit likadan som alla andra och att jag sover väldigt dåligt. 

Det hade vi inte pratat om första gången, jag hade heller inte nämnt att jag åt väldigt dåligt.

Hon sa att man kunde se i mitt ansikte att jag var trött och slut, hon ifrågasatte sömnen och jag sa att jag drömde mardrömmar varje natt. Hon frågade var jag drömde om och vi spekulerade lite kring det. Hon tyckte det var hemskt att jag aldrig fick sova en hel natt och att hon skulle "kolla vidare" på det där. 

Hon anteckande det.

Efter någon sekunds tystnad som varade medans hon skrev sa hon: hur har du det med kosten? jag bet mig i läppen. Hmm.. jag vet att jag inte äter så bra, sa jag efter en stund. Det kom en tår nerför min kind. Jag höll emot dem så gott det gick. Hon tog min hand och sa: Du får gråta Pernilla, det är helt okej. Då brast det igen. Jag pratade medans jag grät, Jag vet att jag inte äter bra och alla bara klagar och klagar. Jag är less på det, varför kan inte alla bara låta mig vara(?)

Hon satt tyst och höll min hand, precis som förra gången jag grät. Hon väntade tills jag gråtit färdigt. 

När jag samlat mig igen lämnade vi det ämnet, hon visste att det var känsligt. 

Vi pratade istället lite om hela min familj och vilken relation jag hade till dem osv. Innan vi skildes denna gång bokade vi upp en ny tid, och vi bestämde att jag skulle skriva lite dagbok. Jag skulle skriva lite om varje dag, hur många timmar jag sovit och om mina mardrömmar jag hade om nätterna. Jag fick skriva om vad jag ville men hon ville att jag skulle skriva om nätterna. Sedan skulle jag ta med det jag skrivit nästa gång vi sågs. Det gick jag med på, det var helt okej. 

Det gick tungt för mig, jag hade förväntat mig att jag skulle gå dit en gång och sedan skulle allt vara bra. Men så var det inte riktigt. Det fick ta sin tid och jag skulle inte skynda fram. Skulle det någonsin bli bra(?) skulle jag vara den här deprimerande Pernilla resten av livet(?) Tanken fick mig att må illa. 

Nästa gång jag var hos kuratorn skulle hon ta upp och prata om min kost igen, jag trodde inte att hon skulle göra det efter min reaktion första gången men där hade jag fel...

 

Malin Norström

16 november 2010 01:11

Ja beundrar verkligen din styrka att gå dit, skriva om de här överhuvudtaget, de är inte alla som ha den styrkan eller prata om sånt här till/med okända personer! Hoppas du inte missuppfattar de här, för de är enbart possitivt menat! Du va/är en stark person som tog de steget! Hoppas allt är bra! Kram

http://malinnorstrom.blogg.se

 

madde

19 november 2010 10:29

lite gay att killen grinar över ett sms ? aja, jag undrar bara varför dina föräldrar inte reagerade på att du åt mindre ? hade det varit mina hade dem tvingat mig till doktorn på än gång lixom

pernilla sjödin

19 november 2010 16:53

GAY? han var glad för att jag äntligen förstått själv att jag behövde hjälp. Han älskar mig så djupt, jag var inte den personen han hade lärt känna. Han var van en glad, positiv och sprallig tjej men vid det laget så var jag raka motsatsen. Jag var deprimerad, log väldigt sällan och såg allt negativt. Så därför fick han glädjetårar. Och då är man inte gay! Då är nog frågan om du är lite känslokall istället? men man kan inte förstå innan man varit i den situationen.

Klart att mina föräldrar reagerade att jag åt dåligt, dem bryr sig om mig fruktansvärt mycket. Jag och mina syskon är allt för dem. Vi har alltid haft en nära relation till varandra och kunnat prata om allt så dem hade koll. Dem försökte få mig att vilja söka hjälp hela tiden. Dem kunde inte tvinga mig, men hade det gått längre än vad det gjorde hade dem gjort det. Men dem väntade på att jag skulle inse själv, och det gjorde jag. Men jag insåg inte att jag behövde det på en gång. Mamma hade ganska stor koll på vad jag åt, hon visste att jag åt dåligt och jag fick inte äta middag någon annan stans än hemma. Ingenting är deras fel för dem försökte allt. Det är inte alltid lätt att vara förälder...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Dra åt helvete vad dålig jag varit. Det där önskar jag inte ens min värsta fiende. (som Joel alltid säger så fort han är lite förkyld;))   Ne men helt ärligt så är det nog bland det vidrigaste jag varit med om. Efter att jag tjatat på Joel ...

     Jag ser ut som en surpuppa, men det är jag verkligen inte :) FÖÖR idag är det fredag, och idag kommer syster och Halle hem från sundsvall och imorn är det gympa, Angelica fyller år och det är vinterfesten. SOOM jag längtar!!!   Nu ska ja...

  Imorn är det fredag, snart lördag! vilket betyder att min kära vän Angelica fyller år :) + att det är vinterfesten. Jag längtar..   Det var meningen att jag skulle till Sundsvall på lördag med familjen + Joel och äta mat hos min farfars syste...

  Engelska provet är över... Jag tror och hoppas att jag grejjade det. Tänkte ju åka och träna efter men kom på att jag ska ju på behandling med Madde kl 4. Så nu har jag ätit soppa och snart ska jag hämta upp Madde så ska vi åka. Får åka hem och...

  Idag har jag träningsvärk, yes! ;) Dock inte så mycket men det känns i benen, skönt.   I lördags for jag och Joel till Ramsele och bossehuset. Där har vi myst, ätiti gott, farit runt och fikat, promenerat, spelat monopol och uno hos ki, kolla...