...Dagarna gick sakta framåt men ändå fort på något vis. Dagarna på skolan gick sakta, jag satt mest i mina egna tankar. Jag var nöjd över att jag ens tog mig dit. Men det var sällan jag var på alla lektioner under en vecka. Det var sällsynt. 

Det enda jag kunde känna efter mina tre besök hos kuratorn var att det var faktiskt skönt att prata. Jag pratade med en person som inte alls kände mig eller visste vem jag var, vilket kändes bra. Jag trodde dock att det skulle bli skillnad i min vardag direkt. Jag var tvungen att börja lyssna på dem som verkligen ville hjälpa. Hjälpa att få mig på rätt spår igen.

Jag skrev i min lilla dagbok nästan varje dag. Vissa dagar kände jag bara att nej, vad fan ska jag skriva för, till vilken nytta(?) det var dem dagar som var mer deppiga än dem andra. Vissa dagar gick det lättare, andra inte.

Så här skrev jag en kväll innan jag skulle gå och lägga mig: "Ny dag, nya möjligheter är det inte så det ska vara?. Inte för mig i alla fall. Varje morgon jag vaknar väntar en dag lik alla andra. Dagar med stress och oro över det mesta. Suck.. Jag hoppas att det börjar vända snart. Jag tycker att det är skönt att sitta hos kuratorn och prata om veckan som gått och kring allt egentligen. Det känns som att en klump i magen försvinner just då, men den kommer tillbaka efter bara någon dag. Vad har jag för fel? herregud vilken depremerande människa jag är. Tro fan att jag knappt har några vänner kvar, hur orkar Joel med mig?... Nu börjar jag gråta. Så mycket tankar. Nog om det.

Aja.. idag har jag iaf ätit:

3 skorpor till frukost och jag drack lite mjölk, till lunch åt jag lite sallad på skolan samt en macka och jag drack vatten. Till middag år jag 3 köttbullar och 1 potatis.

God natt. P.s snälla ge mig en natt utan mardrömmar!

Som jag egentligen visste, så var inte den natten fri från mardrömmar.

Mamma dog, jag satt ensam kvar i ett mörkt rum alldeles svart under ögonen efter sminket som runnit med mina tårar. 

Jag vaknade upp sittandes på sängkanten med mina ben mot bröstet. Jag tittade ut. Ut genom ballkong dörren i mörkret. När jag väl kom fram till vart jag var någonstans så satt jag kvar. Jag tittade ut mot stjärnorna med tårar i ögonen. 

Jag ville inte lägga mig under täcket, jag kände mig inte trygg. Jag smög till mamma och passas säng. Det var så mörkt, jag såg ingenting. Jag gick över till mammas sida och lyssnade ifall hon andades. Det gjorde hon, så då smög jag tillbaka till mitt rum. Jag la mig i sängen igen och det tog lång tid innan jag somnade om. 

Alarmet gick igång. Jag höll på att gäspa käken ur led kändes det som. Bara jag tog mig upp och tvättade ansiktet skulle jag bli lite piggare, men det svarta/lila under ögonen försvann inte. Det fick jag försöka sminka över.

Idag var det dags att träffa kuratorn igen. Jag bestämde alltid tiden, jag la ofta tiden på lektionstid. Så att jag slapp vara där.

Dagen var som vanligt. Jag var faktiskt mer nervös den här gången när jag skulle träffa kuratorn än vad jag var gången innan. Varför visste jag inte, kanske jag kände på mig att det skulle vara något "extra" den här gången.

Jag gick mina krokiga vägar fram till kuratorn. När jag stod utanför dörren hörde jag att hon pratade med någon. Jag knackade på. "Kom in!" hörde jag. Jag öppnade dörren och där satt kuratorn tillsammans med skolsköterskan. Vad gjorde hon här(?). Jag blev tveksam. Skulle inte hon gå nu, nu skulle jag ha min pratstund. Nej, hon gick inte. Hon satt kvar. "Varsågod och sätt dig" sa kuratorn med en mjuk och snäll ton. Jag satt mig ner. "Hej Pernilla" sa skolsköterskan. "Jag tänkte börja med att berätta varför jag sitter här idag, och det är därför att vi oroar oss över din hälsa. Du ska helt enkelt få göra en hälsoundersökning idag. Om du vill, ifall det känns bättre så följer *kuratorn* med." Jag satt bara och stirrade på henne. Jag hade alltså inget val(?) det var bara att följa med då(?) Jag suckade. Reste mig upp och sa: " *kuratorn* följer med."

På något vis kände jag mig trygg med kuratorn. Hon lyssnade och förstod. Så jag ville att hon skulle följa med. 

Vi gick bara några dörrar bort till sköterskans rum. Jag och kuratorn satt oss ner medans sköterskan tog fram ett papper och antecknade något. Jag tänkte ingenting just då, det vara bara att genomlida skiten. 

Det första jag fick göra var att mäta mig, 165 cm. Sedan tog hon blodtrycket som var lite lågt. Sist var det dags att väga mig, 46 kg. Jag hade ett BMI på 16,9. Under 18,5 är underviktiga så jag var underviktig.

Hon tog fram papper från i ettan när jag varit där och gjort samma sak, då var alla värden betydligt högre.

Sköterskan satt ner med mig och pratade kring detta. Hon förstod att jag inte åt som jag skulle och att något var fel. Hon frågade om jag insett att jag hade problem med maten eller om jag inte kommit dit än. Det var jobbiga frågor att svara på, men jag kände ganska fort att nu ska jag svara så ärligt jag bara kan. Om det är det här som behövs för att jag ska må bra igen så fine...