...Jag ville inte titta upp och möta kuratorns blick. Jag skämdes. Men varför vet jag inte. Den stunden undrade jag varför jag överhuvudtaget gick dit. Jag hade ångest. Jag ville egentligen inte berätta, men jag visste att jag borde för att kanske må bättre. Och mådde jag bättre skulle dem runt omkring mig må bättre.

Kuratorn satt och strök mig på ryggen, utan att säga ett ord. Jag kände mig mer och mer trygg på något vis, trots att jag helst av allt hade velat varit någon annan stans just då.

Jag lugnade ner mig efter ett tag. Jag hade huvudet böjt neråt. Kuratorn sträckte sig och tog min hand. Jag kollade upp på henne, kinderna var alldeles våta av all gråt. Hon log. Hur är det fatt? frågade hon. Jag var tyst i någon sekund och vände blicken bort från henne. Det är inge bra, sa jag tyst. Hon märkte att det var känsligt så hon gav mig några sekunder att tänka. Jag har mått dåligt länge, min mamma fick cancer... Sa jag. Okej, jag förstår att det är jobbigt att prata om, sa kuratorn. Du får berätta precis så mycket du orkar. 

Jag kände mig mer och mer bekväm. Hon var så respektfull och lyssnade på allt de jag hade och säga och var så förstående. 

Har du pratat med någon förut om detta? Nej, sa jag. När fick din mamma cancer? sa hon. I juni är det ett år sedan, svarade jag. Hon skakade långsamt på huvudet. Hon förstod inte hur jag orkat med att hålla allt inom mig under en sådan lång tid.

Jag var hos henne i nästan två timmar. Vi pratade om mamma, hur jag har känt under den här tiden och hur jag orkat med allt utan att prata med någon.

Innan jag gick därifrån så bestämde vi att vi skulle ses veckan därpå igen. Hon var noga med att påpeka att om jag inte ville, så behövde jag inte komma. Hon menade att det är viktigt att det känns rätt för den som kommer och vill prata, så att man får ut det man vill av samtalet. Att det förhoppningsvis blir bättre. För kändes det inte rätt med henne så fanns det ju tusen andra att prata med och det skulle inte hon bli sur över. För viktigast var att jag skulle må bättre. Jag skulle inte känna press och ångest över att gå dit. Man måste bygga upp och känna ett förtroende till den man pratar med. 

När jag lämnade henne och gick till bilen hade jag huvudvärk. Jag hade varit så nervös och spänd över att gå dit, nu hade jag gjort det. Jag övervann min rädsla för att berätta för någon och det kändes som en lättnad inom mig.

När jag kom hem sa jag till mamma att jag varit där. Jag tror inte att hon trodde att jag skulle ta det steget. Hon kände nog också en otrolig lättnad. Mamma ville veta allt vad vi sa, det var jobbigt att berätta på något vis. Jag ville hålla det för mig själv. Jag sa kortfattat vad vi hade pratat om och att jag skulle tillbaka nästa vecka. Det märktes att mamma ville veta mer, men jag orkade inte berätta. Jag var slut i hela kroppen, speciellt i huvudet. 

Senare på kvällen skrev jag ett sms till Joel om att jag varit hos kuratorn. Jag hade pratat med honom strax innan i telefonen, jag hade laddad för att berätta det då men jag kunde verkligen inte. Varje gång jag bestämde mig för att "nu säger jag det" så kom det inte ett ord ur munnen min. Så jag skrev ett sms istället. Jag skrev att jag inte kunde säga det i telefonen för att jag konstigt nog inte vågade, jag skämdes. Jag skrev också att nu ska allt bli bra och att jag älskade honom så mycket. Svaret jag fick fick av honom då värmde hela min kropp. Han var så glad att jag tagit det steget att han satt och grät av glädje. Han skrev att han visste att jag skulle fixa det här och att han fanns med mig hela vägen. För en gångs skull på mycket länge kände jag lite hopp inom mig själv. Joel var underbar, under hela tiden jag har mått piss och varit nere har han alltid funnits där. Han släppte mig aldrig. Det är sånt jag tänker tillbaka på idag, hur han orkade med mig egentligen(?).

En vecka gick och det var dags för att gå till kuratorn igen. Veckan hade fortfarande varit likadan som innan jag var hos henne första gången. Mardrömmar, Ingen mat- skorpor och skolan var bara jobbigt. 

Jag hade ångest över att gå dit igen, jag var nervös, vad skulle vi prata om den här gången(?). Jag var noga med att ingen på skolan skulle se mig gå dit. Jag gick alla möjliga omvägar för att slippa stöta på någon.

När jag klev in på hennes rum var hon jätte glad. Hon sa Hej! med ett stort leende. Jag kände mig bekväm när jag kom in men något nervös. Jag var klibbig i händerna. Hon började med att fråga hur jag känt efter att jag varit där första gången. Jag sa som det var, att jag varit väldigt slut i kroppen och att jag haft huvudvärk. Det var förståligt sa hon. Sedan frågade hon om hur veckan hade varit. Jag sa att den varit likadan som alla andra och att jag sover väldigt dåligt. 

Det hade vi inte pratat om första gången, jag hade heller inte nämnt att jag åt väldigt dåligt.

Hon sa att man kunde se i mitt ansikte att jag var trött och slut, hon ifrågasatte sömnen och jag sa att jag drömde mardrömmar varje natt. Hon frågade var jag drömde om och vi spekulerade lite kring det. Hon tyckte det var hemskt att jag aldrig fick sova en hel natt och att hon skulle "kolla vidare" på det där. 

Hon anteckande det.

Efter någon sekunds tystnad som varade medans hon skrev sa hon: hur har du det med kosten? jag bet mig i läppen. Hmm.. jag vet att jag inte äter så bra, sa jag efter en stund. Det kom en tår nerför min kind. Jag höll emot dem så gott det gick. Hon tog min hand och sa: Du får gråta Pernilla, det är helt okej. Då brast det igen. Jag pratade medans jag grät, Jag vet att jag inte äter bra och alla bara klagar och klagar. Jag är less på det, varför kan inte alla bara låta mig vara(?)

Hon satt tyst och höll min hand, precis som förra gången jag grät. Hon väntade tills jag gråtit färdigt. 

När jag samlat mig igen lämnade vi det ämnet, hon visste att det var känsligt. 

Vi pratade istället lite om hela min familj och vilken relation jag hade till dem osv. Innan vi skildes denna gång bokade vi upp en ny tid, och vi bestämde att jag skulle skriva lite dagbok. Jag skulle skriva lite om varje dag, hur många timmar jag sovit och om mina mardrömmar jag hade om nätterna. Jag fick skriva om vad jag ville men hon ville att jag skulle skriva om nätterna. Sedan skulle jag ta med det jag skrivit nästa gång vi sågs. Det gick jag med på, det var helt okej. 

Det gick tungt för mig, jag hade förväntat mig att jag skulle gå dit en gång och sedan skulle allt vara bra. Men så var det inte riktigt. Det fick ta sin tid och jag skulle inte skynda fram. Skulle det någonsin bli bra(?) skulle jag vara den här deprimerande Pernilla resten av livet(?) Tanken fick mig att må illa. 

Nästa gång jag var hos kuratorn skulle hon ta upp och prata om min kost igen, jag trodde inte att hon skulle göra det efter min reaktion första gången men där hade jag fel...

Det blir längre och längre mellan gångerna nu som jag skriver någon fortsättning. Men det har faktiskt en förklaring det också :b eftersom vi sk på tävling i helgen med gymnastiken så har jag haft massor att göra. Träningar varje dag och en massa förberedelser, + att jag hade ju gymnastik igår med dem som valde det på Nipanskolan, samt en massa massa plugg.

Engelskan gör mig verkligen tokig! I förrgår när jag skulle försöka göra en utav alla tusen uppgifter jag har så blev jag så galen så jag kastade papperna i golvet och höll på att börja gråta. Haha, och det är helt seriöst. Joel blir irriterad när jag blir på det där humöret. Så jag sket i allt och tog nya tag igår och då fick jag iaf klar 2 uppgifter. Men vad spelar det för roll när jag fick massa nya idag(?) :s

Jag är verkligen ingen språkmänniska. Nog om det, känner hur jag blir irriterad av bara tanken på engelska. haha.

Hur som helst så ska vi ju på tävling i helgen :) Jag ska inte tävla själv utan min grupp ska tävla, jag är faktiskt lite nervös men det ska bli så kul och jag hoppas att det kommer gå jätte bra. Dem är så duktiga allihop, så det fixar dem galant!

Just det, igår kväll på träningen fick jag världens gulligaste "kort" av två stycken gymnaster. Dem hade klippt och klistra själv på skolan. Jag öppnade det och i så stod det en dikt och sedan att dem ÄLSKAR PERNILLA SJÖDIN! haha så gulligt, det gjorde hela min dag kan jag säga. Dem jag fick det av heter Mathilda och Rebecka, världens gulligaste!

Igår var dessutom jag så smart att jag spärrade mitt bankkort. ÅÅÅÅ, jag som ska vara i Östersund hela helgen. Nu måste jag ha en massa lösa pengar, inte roligt.

Jag skulle beställa julklappar också tröck jag fel kod 3 ggr, aldrig hänt förut men någon gång måste ju vara den första. Typiskt att det skulle hända nu innan helgen bara. BLÄÄ!

Ne gud nu måste jag börja packa!!

Och fortsättningen kommer på söndag eller måndag, jag lovar.

Önska oss lycka till i helgen och håll tummarna! 

Inka- våran skönhet, familjens bästa vän. Vi var ute och busade i snön, det har kommit en hel del nu :) mysigt. Efter det gick vi in och myste ner oss i soffan :)

Huualigen vad trött jag är. Drömt en massa olika drömmar inatt, mardrömmar. Det är aldrig roligt. Usch! Jag får nog ta och vila en stund senare.

Nu var det länge sedan jag skrev igen.. Helgen har varit jätte rolig, men den gick så förbannat fort. Fredagen Jobbade jag, tog en lunch med Berra som var hemma från östersund :) Vi köpte även maskeradkläder inför lördagen. (Jag ska slänga upp någon bild senare) Sedan kom syster Linda, Mona (en vän till Linda), Halle och Joel på kvällen, då blev det en massa mys och idol.

Lördagen bestod av en sväng på stan med Joel och sedan for vi och kollade på lillebror när han spelade hockeymatch. Sedan laddade vi om för fest allihop :)

Jag hade jätte roligt på förfesten med en massa spel, dock kom vi dit väldigt sent enligt mig. Men men.. Krogen var väl så där måste jag säga. Jag hatar att stå i kö vilket vi fick göra för att komma in. En bra kväll hur som helst!

Nej nu måste jag käka frukost innan jag måste upp på Komvux.

Efter det måste jag försöka få tag på rektorn på Nipanskolan, jag antar att jag måste skriva på en massa papper och få lite info. Börjar ju på torsdag så det börjar närma sig!

Innan frukost ska jag springa upp och dra av Joel täcket, elak jag är! ;)

Pappa Mamma

Finns inga personer på hela jorden som förstår mig som ni gör.

Jag älskar er över allt annat, jag skulle aldrig någonsin byta ut er även om jag fick chansen. Det finns inte ord för er, jag önskar att jag kunde säga och visa hur mycket ni betyder för mig men det är helt omöjligt.

Jag skulle kunna skriva en bok om hur mycket ni betyder, men det skulle

ändå inte förklara er betydelse för mig.

Ni ställer upp i ur och skur, och finns alltid där om jag behöver er.

Ni lyssnar, förstår och tycker till.

Ni är underbara <3

Idag ska jag jobba på Nordlandes sko fast här i Sollefteå och inte i Kramfors. 

Ska bli så skönt att jobba lite, dagarna går mycket fortare och man får träffa en massa människor :)

Ikväll kommer Joel, äntligen. OCH min syster Linda kommer. Hon har varit i Tunisien en vecka. Hon ska få en bamsekram. :) Imorgon verkar det som att det blir utgång, jag är inte så sugen men det känns som att jag får offra mig då syster och hennes två kompisar från Sundsvall är här och naturligtvis för Berras skull som också är hemma. :)

Nå, dags att åka! 

Ha en bra dag, det ska jag ha..

...Jag satt inne i köket vid matbordet. Jag kunde knappt se mamma i ögonen, jag skämdes. Jag skämdes fruktansvärt mycket. Hon berättade en del om vad som hänt, hon förstod att jag inte kom ihåg någonting. Hon berättade bland annat att jag sagt dumma saker till Joel som jag verkligen inte menade. Jag brast ut i gråt. 

Jag gick upp på övervåning, Jag hörde att duschen inte var igång. Joel hade duschat klart. Jag knackade på och frågade om han kunde öppna. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna, det var omöjligt. Joel öppnade dörren. Tårarna rann och jag kramade om honom. Det enda jag kunde säga var ett ynka förlåt. Han tröstade mig, men han sa just ingenting. 

Jag visste inte vad jag skulle säga, varken till mamma eller Joel. Jag kom inte ihåg någonting, jag kom inte ihåg vad jag sagt eller gjort över huvudtaget. Och att mamma och Joel fick berätta det för mig var hemskt. Känslan går inte att beskriva och man kan inte förstå förrän man varit med om det själv.

Jag åt ingen lunch, jag mådde fruktansvärt illa.

Mamma skjutsade tillbaka mig till utbildning, jag satt i baksätet med Joel. När vi närmade oss gymnastikhallen började jag gråta igen. Vad fan har jag gjort(?) tänkte jag. Säg att det är en dröm. Men som vanligt var det verklighet.

Jag grät, grät och grät. Jag var så ångerfull. Både mamma och Joel sa att vi får prata om det där sedan. Jag fick torka mina tårar och gå in. Jag kollade mig i spegeln innan jag klev ut. Mina ögon var rödsprängda efter all gråt. Herregud, vad skulle dem tro när jag kom in i gymnastikhallen(?) 

Jag samlade mig och gick in. Jag visste att någon skulle påpeka hur röda mina ögon var så jag gnuggade mig i ena ögat när jag kom in och sa att jag fått något i ögat. Det klassiska.

Eftermiddagen gick segt, jag ville bara försvinna. Jag ville sjunka genom jorden.

När utbildning var slut for jag hem, Joel hade farit hem till Ramsele. Det kändes oerhört tungt eftersom jag inte fått prata med honom riktigt.

Jag pratade med mamma en stund när jag kom hem. Hon berättade allt. Jag såg att hon fick tårar i ögonen. Jag kunde bara sitta och lyssna, jag hade ingenting att säga mer än förlåt. Mamma kände sig som en dålig förälder. Hon undrade vad hon gjort för fel(?) och varför inte jag kunde prata med henne om jag mådde dåligt. Jag hade inget svar. 

Efter att jag pratat med mamma ringde jag Joel, jag grät och sa förlåt flera gånger. Han mådde dåligt över det som hänt och för att jag mådde dåligt. 

När jag pratat med honom gick jag och la mig. Just då ville jag bara somna och aldrig vakna igen. Hur skulle jag re upp det här(?) 

Alarmet ringde morgonen därpå. Natten bestod av mardrömmar. Jag var trött, slut och mådde som jag förtjänade. Nu kunde det verkligen inte bli värre.

Jag åkte på skolan. Humöret var inte på topp. Hur skulle jag ta mig igenom denna dag. Plugg, plugg och mera plugg. Jag pallade inte. Det enda jag tänkte på var vad jag hade ställt till med.

Mamma hade tidigare sagt att jag borde prata med kuratorn men det vägrade jag, jag skulle känna mig så liten och klen. Men efter det som nu hade hänt så kände jag att det kanske skulle vara värt ett försök. För min familj och Joels skull. Det kunde inte bli värre, men vad skulle kunna bli bättre(?)

Jag kunde inte stanna kvar på skolan. På lunchen for jag hem. Jag trodde mamma skulle vara hemma men det var hon inte. Jag ringde hon och bad hon komma hem för jag ville prata. 

När hon kom in genom dörren fann jag inga ord. Hon frågade om och om igen vad jag ville säga. Tårarna kom, det var så mycket jag ville säga. 

 "Jag har en sådan ångest.. och.. jag mår fruktansvärt dåligt" sa jag tillslut. Jag fortsatte: "Nu ska det bli bättre mamma, det ska bli bättre nu. Jag lovar."

"Jag saknar min gamla Pillan som alltid var så go, glad och sprallig" sa mamma.

Det var hårt att höra, för det var ju verkligen så jag var förut. Jag var alltid glad, jag såg alltid positivt på det mesta och jag var väldigt sprallig. Mina dagar brukade gå i full fart. Men hur skulle jag nå dit igen(?) Det kändes så långt borta. Jag var ju deprimerad varje dag. 

Jag for tillbaka på skolan, men inte för att gå på lektion. Nu hade jag bestämt mig, jag skulle trotsa mig själv och gå till kuratorn. Det var en sak att jag själv mådde dåligt, men att jag nu fått både mina nära och kära att må dåligt var en annan sak. Jag ville inte att någon skulle behöva må dåligt för att jag gjorde det. 

När jag kom fram till skolan gick jag omvägar för att ingen skulle se mig, jag ville inte att någon skulle veta att jag gick dit. Jag skämdes. Var jag så klen att jag inte kunde re upp saker och ting själv(?) ja tydligen.

Jag knackade på hos kuratorn med hjärtat uppe i halsen kändes det som. Jag var jätte nervös. Kuratorn sa "kom in". Jag gick in genom dörren, jag hade ingen aning om vem kuratorn ens var tidigare. "Hej" sa hon med ett leende på läpparna. "Hej" sa jag och försökte se så glad ut som möjligt. "Vad kan jag hjälpa dig med?"

"emm.. hmm.. alltså jag vet inte vad jag ska säga. Jag är här för... mammas skull". Allt kände så fel. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag kände mig så liten. Helt plötsligt började jag gråta. 

Jag skämdes för att börja gråta där. Men jag kunde inte hindra det. Det bara kom. Det var inte bara en tår som rullade ner på kinden. Utan det var en hel flod. Jag grät så att jag knappt kunde andas. Jag fick verkligen kippa efter luft.

Kuratorn kom runt till min sida av bordet som vi satt vid. Hon strök mig på ryggen och satt alldeles tyst tills att jag lugnat ner mig...

 hmm.. klockan närmar sig 13.30 och jag går fortfarande omkring i "pyjamas" illa, mycket illa. Måste göra någon nytta nu vad det skulle vara..

Bästaste Karin är ju faktiskt hemma över helgen så jag ska nog ta och ringa henne och höra vad hon gör :)

Ikväll är det gympa igen. Den här veckan har det varit mycket skador så jag hoppas att ingen gör illa sig ikväll. Det är typiskt att gymnasterna ska göra illa sig nu när vi ska fara till Östersund och tävla nästa helg. :/ usch och fy det är så trist!

För övrigt så saknar jag MADDE och min JOEL, hur kan man känna sig så ensam utan två personer(?) Joel kommer äntligen imorgon, jag längtar. Madde får jag inte träffa förrän om mer än 2 veckor :/ hmm.. känns surt! Men men, bara till att hålla sig sysselsatt så går dagarna fort.

Dags att dra på mig några vettigare kläder, sminka mig och kamma håret. Just nu liknar jag en häxa! skrämmande...

...Att jag fick vara med mina vänner, umgås, prata om saker som fick mig på gott humör och festa fick mig att tänka på annat än all skit jag tänkte på annars. 

Alkohol var det sista jag skulle ta till egentligen med tanke på hur dåligt jag mådde men just då kändes som en bra "utväg". Jag sov genast mycket bättre och jag hade roligt. Men en kväll gick allt på tok, jag sårade mina nära och det var då jag förstod att jag behövde hjälp.

Dagarna gick. Jag sov dåligt. Åt väldigt lite. Jag ljög om vad jag ätit för att slippa allt tjat. Skolan gick som vanligt, dåligt. Jag var deprimerad och kände att vad jag än gjorde så blev det fel. Rykterna fortsatte, jag mådde inte bättre av det direkt.

Jag hade tydligen anorexia, det snackades mycket om det.

Och en dag, en torsdag kom en kompis fram till mig. Hon ville berätta en sak som inte skulle göra mig glad. Berätta sa jag bara, kan det bli så mycket värre tänkte jag.

Hon berättade att en person som vi kan kalla "nisse" hade sett Joel, min pojkvän kysst en annan i lördags ute på krogen. Klumpen i magen växte, jag började må illa och blev arg.

Joel skulle komma in senare den kvällen för han skulle träna så jag skickade ett sms till honom och frågade ifall han kunde komma in tidigare. Han frågade varför och jag skrev bara att jag skulle prata med honom om en sak.

Flera av mina kompisar hade tydligen hört och "sett" detta utan att sagt något till mig. Det märkliga var att jag också var ute då, utan att märkt något. En kompis sa att hon/han stod redo med telefonen för att filma, dem hade varit så nära inpå varandra. Kunde han vara så dum att göra så mot mig nu när jag mådde som jag gjorde(?)

När Joel kom in till stan hämtade han upp mig. Vi for bort till Hallstabacken och parkerade bilen. Hjärtat slog så hårt att jag trodde det skulle hoppa ur mig. Jag var väldigt nervös och kallsvettades. 

Jag berättade vad jag hade hört och han blev förbannad. Det var verkligen inte sant, han förstod inte vart det kom ifrån. Jag berättade vem källan var, det var "nisse" som sett det. Jag började gråta, allt kändes som jobbigt. Hade han gjort det, eller hade han inte(?) Jag visste att jag kunde lita på honom. Men det är inte så konstigt att man tvivlar så flera kompisar kommer och säger att det är sant. Jag visste inte vad jag skulle tro för stunden. Men efter många om och men valde jag att lita på Joel. Allt var ändå så jobbigt, tårarna rann nerför mina kinder. Joel tröstade mig och sa att han aldrig någonsin skulle välja någon annan framför mig. 

När Joel lämnat av mig hemma och for på träningen tog han kontakt med "nisse" och frågat varför han sagt så. "Nisse" förstod ingenting och sa att det hade inte han någonting med att göra. Han hade inte sagt eller sett något sådant. Men vart kom allt ifrån då(?) Ett påhittat jävla rykte, där jag kände mig sviken av vissa kompisar. Vissa ville tydligen att jag skulle må sämre än jag redan gjorde genom att förstöra mellan mig och Joel.

Jag satt ute i bilen med Joel efter hans träning och bara grät. Joel var vansinnig på hur folk, kompisar kunde säga sådana saker för att förstöra. Pernilla, det där är inga kompisar, sa Joel. Du har andra kompisar som verkligen bryr sig om dig och uppskattar dig för den du är. Du behöver inga personer som får dig att må dåligt. Det var sant allt det han sa, men jag kunde bara inte förstå..

Jag fick släppa det där och gå vidare. Joel talade sanning och han var den enda jag riktigt litade på. 

Helgen skulle bestå av utbildning inom gymnastiken och fest hos min kusin på lördagen. Vi skulle bara vara tjejer och pojkvännerna festade på annat håll.

Hela lördagen från morgon till kväll bestod av utbilning. Jag skulle åka dirket därifrån ner till min kusin, jag hade packat med mig så att jag kunde duscha och göra i ordning mig där. Jag såg verkligen fram emot kvällen. Mamma hämtade mig kring 18.30 och skjutade mig till kusin. Hon hade gjort i ordning en matlåda eftersom jag inte ätit någon middag. 

När jag kom till kusin var alla redan där, fixade och satt och drack. Jag blev stressad. Duschade lite hastigt och gjorde i ordning mig. Middagen sket jag i. Det borde jag aldrig ha gjort, men klokare var jag inte just då.

Kvällen var jätte trevlig med olika spel som man brukar köra på fester. Helt plötsligt slog det bara till, jag blev jätte full och allt blev bara svart. Jag kommer inte ihåg mycket ifrån den kvällen. Senare på kvällen strax innan det var dags för krogen kommer pojkvännerna dit, däribland Joel och andra kusiner. 

Joel märkte att jag var väldigt påverkad och att jag inte ätit min middag som mamma varit så snäll och gjort i ordning. Han blev väldigt besviken, han höll om mig med båda armarna och sa att jag skulle äta. Jag protesterade, jag behövde inte äta. Jag satt upp mina händer mot hans bröst och puttade mig därifrån, vilket gjorde att jag tappade balansen och ramlade på golvet. Då var det en på festen som fick för sig att Joel tydligen slog mig(?).

En utav mina kusiner som stod där just då fattade inte hur den personen kunde få för sig det. Det förstod ingen som stod där då. Min kusin började diskutera detta med personen vilket ledde till han han/hon lämnade festen. Den personen gick sedan på stan och sa att Joel slagit mig vilket fick en massa följder. Joel blev naturligtvis irriterad över detta. 

Hur som helst var det dags att gå ner på krogen. Joel tyckte det var lika bra att vi for hem, jag kunde knappt stå på mina egna ben. Jag hade tydligen börjat gråta och sagt att jag inte ville hem, men på något sätt så förstod jag att det var lika bra. Joel ringde efter skjuts. 

När vi kom hem på gården satt vi oss ute på bron. Jag kräktes. Mamma kom ut och frågade vad vi höll på med, hon såg hur jag såg ut och hur jag mådde. Hon blev orolig vilket hon visade genom att bli arg. Jag gick upp och la mig i mammas säng. Mamma satt inne med Joel på mitt rum och dem grät tillsammans. Ingen av dem förstod varför jag gjorde som jag gjorde. Dem kände sig maktlös. Jag hade sagt saker till Joel den kvällen som jag inte menade, bland annat att han inte skulle bry sig om mig.

Jag hade verkligen svikit alla omkring mig. Dem mådde dåligt pga mig. Det var mitt egna fel för att jag inte kunde ta hand om mig själv.

Mamma kom la sig hos mig i hennes egna säng. Hon grät och strök mig över huvudet. Jag började kräkas. Vid det här laget var jag näst intill medvetslös.

Mamma fick dra mig in på toaletten som ligger rummet intill. Jag fortsatte att kräkas. Lillebror kom in. Vad hände frågade han. Gå härifrån hade jag sagt, du ska inte se mig så här. Så här går det när man dricker för mycket sa mamma. Han gick. Jag var helt väck uppe i huvudet. Jag hade ställt mig och började ta på mig en utav lillebrors tröjor som låg där. Mamma frågade vad jag höll på med. Jag svarade: du sa ju att jag skulle gå och lägga mig. Jag hade verkligen ingen aning om vad jag gjorde eller sa.

Till slut gick jag in till Joel i min säng. Han var vaken. Han kunde inte somna. Han oroade sig för mig. När jag somnat hör Joel hur jag ska börja kräkas. Han puttar upp mig, jag öppnar balkongdörren, lägger mig på golvet och kräks än med. Det finns ingenting att kräkas, bara galla. Samma sak händer en gång till senare.

Alarmet går igång tidigt på söndags morgonen, jag skulle ju iväg på utbilning och idag hade jag prov. Jag var fortfarande väldigt påverkad när jag vaknade. Jag hade inte en aning om vad som hänt dagen innan förutom att jag varit väldigt full. Jag tog mig upp ur sängen, jag var alldeles vinglig på benen. Jag drog på mig några kläder. En nära vän som också gick utbilning kom och hämtade upp mig för att åka till utbilningen. När jag kom in där var alla redan där. Min blick var inte skärpt. Att gå rakt var en utmaning. Vad hände egentligen igår(?)

När vi hade lunch bad jag att mamma skulle hämta mig så jag fick komma hem. Joel stod i duschen när jag kom hem.

Mamma berättade vad som hänt kvällen/natten innan. Jag fick inte höra allt men det mamma berättade då gjorde tillräckligt för att få mig helt förstörd. Hur skulle jag reda upp detta(?) Hur mådde Joel och vad skulle jag säga till honom(?)

Jag har aldrig någonsin känt mig så värdelös. Jag fann inte ett ord, ett förlåt skulle aldrig räcka. Jag hade sårat dem så fruktansvärt mycket. Jag mådde sämre än någonsin, jag var verkligen på botten. Och ingenting kunde jag göra för att få det bättre kändes det som..

Jag funderade väldigt mycket och pratade med mamma om jag skulle skriva om denna kväll/natt. Det slutade med att jag nu gjort det. Jag skäms än i dag fruktansvärt mycket över den här kvällen/natten. Vad jag utsatte både mig själv, min familj och Joel för. För att jag valde att skriva om detta ändå är för att jag vill poängtera att alkohol inte löser någonting, och för att jag inte vill att fler ska göra samma misstag som jag gjorde.

Att jag festade som jag gjorde utan att jag varken sov eller åt bra slutade som det gjorde. Jag sårade alla runt omkring mig, det gjorde jag verkligen. Det är en händelse som jag, Joel och min familj aldrig glömmer..