Den 1/6 2009

Dagen då hela min värld vändes upp och ner.

...Innan Fredrik kom hem ifrån skolan pratade jag och mamma en massa medans tårarna rann på oss båda. Mamma berättade för mig att tumören hade suttit där i ungefär ett år, och att den växt väldigt mycket under den tiden.

Hon hade känt den under en längre tid men tänkte som hon alltid gör "det blir bättre, det försvinner" men det skulle hon inte ha gjort, hon skulle ringt på sjukhuset mycket tidigare. Hon berättade aldrig för någon. 

Mamma berättade att hon gråtit sig till sömn många nätter. Hon drömde drömmar om att inte få se oss växa upp, och att hon aldrig skulle få träffa sina framtida barnbarn.

Hur kunde ingen ana något? Hur kunde jag inte märka att hon inte mådde bra? 

På utsidan syntes ingenting men inom henne fanns en ständig oro om vad det kunde vara, innerst inne visste hon nog vad det var.

Nu kom Fredrik hem, han cyklade till och från skolan den dagen.

Han öppnade dörren och kom in. Han gick in i köket och han var på bra humör tills han såg att jag satt där med tårar runt ögonen. "Vad är det?" sa han.

Jag och mamma var tyst i några sekunder. Jag kollade på mamma och brast ut i gråt igen. Mamma kramade om Fredrik och berättade att hon hade cancer.

Jag kommer ihåg Fredriks blick så väl. Hans ögon blev stora och alldeles blanka. Han började gråta. Lilla Fredrik. Han skrek FAAAAN FAN FAAN! Han bara skrek och skrek. Han var förbannad, chockad. Han var helt förstörd. 

Mamma kramade om honom ännu hårdare. Men det hjälpte inte.

Efter en stund kom Linda in genom dörren.

Jag och mamma var inne i köket och Fredrik satt i en fotölj inne i tvrummet.

Linda kände på sig så fort hon öppnade dörren att det var något. 

Hon kom in i köket. "vad är det ?" sa hon. Fredrik kom in i köket med ögonen fulla av tårar. 

Mamma berättade att hon hade cancer. Linda blev först så chockad. Jag såg att tårarna var påväg fram på hon så jag sa "man får gråta", och då kom tårarna.

Jag och Fredrik grät som om vi aldrig hade gjort något annat. Linda var mer sansad. Till slut blev Linda arg, "Va fan så fort man hör ordet cancer så kopplar ju alla det med döden!!!"..

Klockan vad fem och nu slutade pappa jobbet. Han kom med tunga steg över gården och in genom dörren. Han visste redan vad det handlade om, han visste att det var allvarligt. Pappa tog om mamma och hennes tårar kom. Han sa "Det här ska vi klara".

Vi satt oss till bords hela familjen och skulle äta. Det var korv och makaroner. Maten har aldrig smakat så illa som då. Ingen av oss i familjen åt så många tuggor. Linda började gråta. Jag började gråta och sa "Vafaaan skulle du få den där skiiiten för? vafaan kan det inte drabba dem där jävla alkolisterna och pundarna på stan för". Jag var så arg och ledsen. Efter en lång stund sa mamma "Jag vill att allt ska vara som vanligt här hemma".

Efter maten på kvällen skulle Joel komma. Han hade bara träffat mina föräldrar få gånger, och hur skulle jag förklara för han att min mamma hade cancer?. Först tänkte jag säga till honom att jag inte kunde ses men jag tänkte efter en gång till och jag ville faktiskt att han skulle komma. Jag tyckte ju om honom så mycket. Men tänk om jag skrämde iväg honom? jag kunde ju låtsas som ingenting hade hänt direkt, det skulle han ju märka på en gång. Jag skickade ett sms till honom att det hade hänt en grej, men att jag ville att han skulle komma ändå. Jag skrev att jag skulle berätta då han kom, och det gjorde jag. Det blev en svår situation för han naturligtvis med tanke på att vi nästan just träffats och han hade ju knappt prata med mina föräldrar. Men allt gick bra, han har varit ett stort stöd enda sedan dess. 

Dagen efter skulle mamma få reda på operationstiden, hennes största oro över det var att hon skulle missa Lindas student. Ungefär som att den var viktigare än henne just då. 

Den natten blev sömnlös för hela familjen. Jag låg bara och grät.

Skulle jag orka gå på skolan dagen efter och låtsas som ingenting hade hänt? och när skulle mamma få opereras?...

Jag älskar min mamma! 

Jag trodde att det skulle vara lättare att berätta om det här än vad det är.

Det är inte lätt hålla tillbaka tårarna när jag skriver. Här kommer fortsättningen.

Den 1/6 2009

Det var den dagen då hela min värld vändes upp och ner.

...Det hann inte ens gå en hel signal innan jag svarade.

jag: "hallå?!"

mamma: "Hej! ville du att jag skulle hämta dig?"

jag: "Nej pappa hämtade mig, vaa... hu.. hur är det?"

Hon hörde att jag var ledsen. Mammas röst började darra, hon visste ju inte att jag visste, att hon var där.

Jag började gråta, mamma började gråta.

mamma darrade fram: "det är inge bra, jag kommer hem så pratar vi då"

Vi la på.

Jag blev alldeles knäsvag, föll ner på golvet i köket och började stor gråta, jag skrek NEJ NEJ NEJ! Inka blev orolig som hon alltid blir då någon gråter. Hon slickade mig i ansiktet men jag puttade iväg henne. Jag bara grät och grät och grät, det fanns inget stopp. Och jag skrek bara NEJ NEJ NEJ. Det var det enda jag kunde säga.

Jag började må otroligt illa så jag sprang in till toaletten.

Känslan jag hade i kroppen då går inte att beskriva. Jag kände mig så otroligt liten och maktlös. Den lilla stund som det tar att åka ifrån sjukhuset och hem kändes som en hel evighet. Jag sprang mellan köket och toaletten, tårarna bara forsade nerför mina kinder. Än hur mycket jag ville stoppa det så gick det inte.

Nu rullade bilen in på gården och ut kliver mamma. Jag ser hur ledsen hon är, och det gjorde att jag började gråta än mer. Hon klev upp på bron, och in genom dörren.

Jag stod till vänster om dörren inne i köket och tittade på henne när hon kom in. Jag höll händerna på kinderna och grät, och nu började mamma gråta.

Hon gick till mig. Jag kramade om henne och sa med darrande röst:

"vad är det som händer?"

mamma: "dem har sett förändringar på höger bröst, jag måste tillbaka dit halv tre." Hon gjorde ett uppehåll och fortsatte sedan. "Då får jag veta vad det är".

Klockan var strax innan två då.

Vi torkade tårarna. Jag kände mig alldeles yr. Jag visste inte vad jag skulle säga, vad säger man i sådana situationer? "det går bra" "det är nog ingen fara". Nej jag stod bara tyst, jag fann inga ord. Det var bara en massa tankar som flög runt i mitt huvud som jag inte ville dela med mig av.

Vi drog inga slutsatser. Vi visste att hon skulle tillbaka om en liten stund. Det behövde ju inte vara något allvarligt bara för att dem såg förändringar. Men ändå så hade man ju andra tankar i huvudet.

Nu var mamma tvungen att åka ner på sjukhuset igen, jag visste inte vad jag skulle göra för att få tiden att gå.

Jag satt ute på altanen en stund, ett block och en penna låg där. Jag skrev ner hur mycket jag älskade mamma och att jag ville att det skulle gå bra. Tårarna började rulla neför kinderna igen. Jag torkade bort dem och bestämde mig för att gå en promenad med Inka. 

Jag gick längs Brudbergsvägen, där brukade jag gå ofta men ändå kände jag mig så vilsen. 

Jag tog upp telefonen och ringde en kompis. När hon svarade började jag stor gråta igen, hon trodde först att jag skrattade med förstod ganska fort att det var allvarligare än så. Jag fick först inte fram några ord. När jag samlat mig lite så berättade jag lite kort om att mamma inte mådde bra och att dem hittat förändringar i bröstet. 

Jag kommer inte riktigt ihåg vad vi sa, den biten är suddig. Men jag kommer ihåg att jag skulle höra av mig senare då jag visste..

Tiden gick så sakta, den stod nästan still. 

Jag vände efter en bit och gick sakta hemåt. Jag hade ingen aning om när mamma skulle komma hem igen, men jag ville vara hemma då hon kom.

När vi kom hem satt jag mig ute på altanen och bara stirrade. Jag bet mig i läppen kommer jag ihåg, jag bet tills jag kände blodsmak. 

Väntan på mamma blev allt längre och längre, och att jag var ensam hemma gjorde inte saken bättre. 

Klockan närmade sig fyra då jag såg våran bil i korsningen som hade kommit nerifrån sjukhuset. Då stod jag i köket igen. Mitt hjärta började slå allt fortare och hårdare. Vad skulle hon säga? vad var det för förändring dem sett? dem svaren skulle jag snart få..

Bilen parkerade utanför huset och mamma såg likadan ut som sist hon kom tillbaka ifrån sjukhuset. Mamma kom in och tårarna på oss båda kom i samma tur. Dem hade hittat en stor tumör. En ond tumör. Läkaren på ultraljudet sa att den hade vuxit fast i skelettet. Mamma behövde operera bort den så fort som möjligt.

Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Farmor dog i bröstcancer, mormor hade det i båda brösen och nu mamma, min älskade mamma.

Vad skulle Linda säga? Och lilla Fredrik som bara var 13 år? Och pappa, som redan varit med detta med sin mamma?

Jag nöp mig i armen den stunden och trodde att jag skulle vakna upp ur denna fruktansvärda mardröm, men det gjorde jag inte. Det hände verkligen, det var verklighet.

Snart skulle Linda, Fredrik och pappa komma hem. Hur skulle dem ta det...

En "fin" familj är vanligtvis en familj

som har sett bättre dagar

I morse vaknade jag när Joel skulle iväg på jobbet och kunde inte somna om för jag kom och tänka på att jag glömde lämna igen en film igår som vi hyrde i söndags. Dessutom hade jag redan en förseningsavgift, ooops! så jag kunde inte somna om. Så jag klev upp, gick ut med vovvarna och sedan for jag ner på videoteket när dem öppnade. Sedan har jag varit hos mamma en sväng och druckit kaffe. 

Nu inväntas komvux kl 13, sedan måste jag planera träningen inför kvällen.

Och ikväll kommer fortsättningen på det jag skrev igår.

Det är kul att så många läst det och hoppas ni vill veta fortsättningen på allt, det är en lång historia.

Ha en bra dag! /Pernilla

Den 1/6 2009

Det var den dagen då hela min värld vändes upp och ner..

Det var en strålande dag. Det närmade sig sommarlov, jag skulle gå ut andra året på gymnasiet, min lillebror Fredrik skulle gå ut 6:an och min storasyster Linda skulle ta studenten. Jag skulle bara äta lunch så skulle jag ringa mamma så hon fick hämta mig eftersom att jag inte hade några fler lektioner den dagen.

Jag satt i matsalen och hade precis ätit upp när jag ringde till mamma, men utan resultat- hennes telefonen var avstängd. Jag ringde kanske 3 gånger, men jag kom till röstbrevlådan varje gång. Jag ringde hem, men inget svar...

Efter en stund ringde Linda, hon undrade om jag ville göra henne sällskap när hon skulle äta lunch. Hon hade börjat jobba på lindex eftersom hon skulle vara där hela sommaren efter studenten.

Jag tog en promenad ner på stan och vi möttes upp på lilla cafét.

Jag tog bara en kaffe eftersom jag just hade ätit uppe på skolan, Linda tog en sallad. Vi pratade på om allt mellan himmel och jord som vi alltid brukade göra.

När Lindas lunch började gå mot sitt slut ringde jag mamma igen men fortfarande inget svar.. Märkligt tyckte jag så jag frågade Linda om hon hade någon aning om vart hon var. "Hon har väl glömt telefonen hemma eller så är den utan ström" svarade Linda.

Jag ringde till pappa på jobbet istället:

jag: "Hej det är jag!"

pappa. "Tjena!"

jag: "Vart är mamma? hon svarar inte hemma och telefonen har varit avstängd as länge"

pappa: "jaao, hon är på sjukhuset"

jag: "varför det?"

pappa. "ja men de är väl nån koll eller nått, inte fan vet jag. Ska jag hämta dig eller"

jag: "hmm.. okej, ja jag är på stan, hämta mig vid allsport"

Det var inte likt pappa att låta sådär i telefon, det brukade han aldrig göra.

Jag berättade för Linda om samtalet. "Det är ingen fara, det är väl bara någon koll som pappa sa". Hmm.. okej tänkte jag.

Linda gick tillbaka till Lindex och jag hoppade in i bilen tillsammans med pappa.

jag: "Vad gör mamma på sjukhuset? vad är det för koll"

pappa: "Mamma har hittat en knöl i bröstet som hon är och kollar"

Jag blev alldeles tyst, jag fick inte fram ett ord. Hela kroppen fylldes med oro.

Bilresan hem var tyst, vi bytte inte många ord med varandra jag och pappa.

Han stannade bilen borta på hans jobb som ligger nära vårat hus.

Jag gick därifrån med tusen tankar i mitt huvud..

Det var bara jag och våran hund Inka hemma. Linda jobbade och min lillebror Fredrik var fortfarande i skolan.

Jag stod i fönstret och tittade ner mot sjukhuset i väntan på att mamma skulle ringa. Det kändes som att klockan stod stilla, kändes som att det gått flera minuter när den i verkligheten knappt rört på sig. 

Jag började gråta, inte så häftigt men det rann några tårar ner för mig kind. Inka ville trösta mig, hon hoppade upp så att hon kunde slicka bort alla tårar. Hon är så go, men vad hjälpte det egentligen? den enda jag egentligen ville ha där just då var ju mamma, min älskade mamma.

NU! Nu ringer äntligen telefonen och det är mamma....