Japp, idag blev jag klar med Matte B. :) Avslutade kursen lite snyggt med att spika sista provet ;) haha! Imorgon börjar jag med Matte C, jag måste beställa boken om inte någon har en att sälja till mig?.. 

Annars idag så har jag varit på GB och hälsat på VÄRLDENS BÄSTA CATTIS och CONNY som jag inte träffat sedan studenten ungefär. VÄRLDENS BÄSTA LÄRARE (och då skämtar jag inte heller) Jag blev så glad av att träffa dem. Conny är ju numera inte på gb längre, han pluggar hemma i Luleå så man får passa på att krama han när han väl är och hälsar på :) Jag saknar er varje dag!

Nu ikväll ska jag iväg till Sofia och ha myskväll :) Jag och Madde ska iväg och handla lite smått och gott snart innan vi far dit. Sedan kommer Evelina kl 20. Mys mys mys :) 

...När jag körde hem ifrån stan stannade jag borta på jobbet hos mamma.

Jag tänkte inte så mycket på hur hon skulle reagera över hur mycket jag gått ner i vikt. Jag brydde mig som inte. Jag visste att hon skulle säga "vad var det jag sa" Jag hatar dem orden.

Jag parkerade och gick in till mamma på hennes kontor. Hon frågade hur det hade gått. Jao, joo jag hade väl gått ner lite i vikt sedan sist men det var ingen fara, jag har ju faktiskt slutat med fotbollen och så också sa jag. Mamma frågade hur mycket. Jag visste att hon skulle bli sur. "Jag väger 48 kg" sa jag. "48 kg???????" Mycket riktigt, hon blev sur. Så här i efterhand förstår jag ju att hon var så orolig, hon var ju bara så rädd om mig. Därför blev hennes reaktion så. 

Jag blev irriterad, jag orkade inte prata om det där mer. Det var tjat hela dagarna om hur smal jag blivit. 

Mamma fortsatte att fråga frågor om vad dem sa osv. Hon frågade om blodtrycket och jag sa som det va. Det var lågt men låg på gränsen, så ingenting behövde göras, förutom att jag skulle börja äta som jag gjort förut. 

Mamma suckade. Jag gick därifrån. 

Dagarna gick och jag fortsatte att äta mina skorpor. Det kändes som att alla här hemma granskade vad jag åt. Vilket gjorde mig bara mer och mer irriterad att jag inte ens ville äta, även om jag var hungrig. Det kändes som att jag inte kunde vara någonstans utan att någon kommenterade hur smal jag blivit. Jag tyckte inte att jag var så smal som vissa påstod.

Att jag mådde dåligt och inte var på mitt bästa humör som jag alltid brukade vara tyngde Joel väldigt mycket också. Han kunde säga "går du ner ett kilo till tänker inte jag vara tillsammans med dig" Det bet inte riktigt på mig. Som vanligt blev jag bara irriterad. 

Skolan gick som den gick, jag halkade efter i det mesta. Allt las på hög.

Det närmade det sig min kompis 18 års fest vilket jag såg fram emot jätte mycket. Dessutom skulle jag även ha en utbildning i gymnastik samma helg, domarutbildning. Så jag skulle få en helg där jag förhoppningsvis kunde släppa alla negativa tankar ett tag. 

Nu var det torsdag, 1 dag innan utbildningen skulle börja och 2 dagar innan Mathildas fest.

Jag hade ätit jätte dåligt hela veckan, bara mina ynka skorpor och någon lättare måltid. Jag var trött och slut i hela kroppen, men jag såg fram emot helgen.

När jag satt på sista lektion började jag bli lite yr. Jag gick och drack lite vatten. Jag trodde att jag skulle få migrän. Jag gick tillbaka på lektionen men kände ganska snabbt att jag inte mådde bra. Jag var yr och det kändes som att jag skulle svimma. Jag gick därifrån. Gick ut och tog lite frisk luft när jag bestämde mig för att åka hem. Hur smart var det att sätta sig i bilen då och köra hem(?) det sket jag i. Jag körde hem, och det gick bra. Jag var inte lika yr längre.

Väl hemma på gården ser jag att Linda är hemma, det är alltid positivt. 

Jag gick in. Mamma och Linda satt i köket. "Hej!" sa jag. "Hej!" sa LInda och mamma i mun på varandra. "Har dagen varit bra?" sa mamma. "ja" sa jag. 

Jag gick in i köket. "Har du ätit lunch idag?" sa mamma. "Ja det har jag" sa jag. Jag ljög, jag hade inte ätit. "vad bra" sa mamma.

Jag stog tyst och lyssnade på mamma och Linda när pratade om dagen bara. 

Helt plötsligt blev jag alldeles yr igen. Jag såg stjärnot framför ögonen. Jag böjde mig ner med huvudet mot bänken i köket. "Vad är det?" sa mamma. Hennes röst lät så långt borta. "Jag är yr" sa jag. Jag höll på att svimma. Mina ögon ville rullas bakåt och mina ben ville vika sig. "sätt dig ner, sätt dig ner!" sa mamma. 

Mina fingrar började krampa när jag satt mig ner. Jag började gråta. Linda var i chock, hennes ögon bara stirrade och hon frågade va fan jag höll på med. Mamma fick för sig att jag tagit droger. Vilket jag verkligen inte hade.

Jag svarade inte på någonting dem sa förutom då mamma sa "har du verkligen ätiti lunch idag?" Jag började gråta mer men fick fram ett nej. Mamma blev arg. "Varför ljuger du?". Jag svarade inte. Mamma började ta puslen på mig. "Herregud" sa hon bara. Hon tog fram fil skivade ner banan i den. Jag var ledsen, arg och besviken på mig själv.

Mamma fortsatte att ta pulsen på mig i omgångar tills den lugnat ner sig.

Mamma var besviken på mig, jag var besviken på mig, alla var besviken på mig. Mamma gjorde klart för mig att det varken skulle bli någon utbildning eller fest för mig i helgen. Plus att hon skulle börja kontrollera alla mina måltider, jag skulle aldrig få äta middag någon annan stans än hemma.

Jag kände mig så misslyckad. Jag dög fan inte till någonting. Jag kände mig helt värdelös. Allt blev fel, vad jag än gjorde...

Fortsättningen kommer ikväll efter nio!

Jag har legat sjuk igen och varit i Ramsele så det är därför jag inte skrivit något. 

Men efter jag haft gympaträning ikväll så kommer det, lovar!

God kväll!

Ikväll orkar jag verkligen inte skriva någon fortsättning. Jag har så ont i ryggen så jag vill bara ligga i soffan utan dator och bara glo på tv- lyxfällan. Jag ska skriva imorn bitti istället tänkte jag. Nu tänker jag mysa ner i soffan, Joel ska få massera mig, det är det pojkvänner är till för ;) tss..

Ha en fortsatt bra kväll!

...När mamma pratat med mig gick jag och la mig en stund. Jag var trött och slut i hela kroppen. Jag hade inte ätit mycket alls den dagen. Bara någon skorpa till frukost. När jag vilat en stund kom Joel. Även han skulle nu börja påpeka att tappat några kilon. Vilket gjorde mig irriterad. 

Det blev en tidig kväll för mig. Jag gick och la mig tidigt. Mardrömmarna tog över mig än en gång. Den här natten var första gången jag vaknade upp sittandes på sängkanten, men händerna för ansiktet och tårarna rann nerför kinderna. Det var väldigt obehagligt, jag visste inte vart jag var någonstans. Jag började röra på saker runt omkring mig för att komma fram till vart jag var. När jag märkte att jag faktiskt var hemma. Att jag var inne i mitt rum, i min säng, tillsammans med Joel blev jag lite lugnare. Men det var ett sådant fruktansvärt obehag att jag vaknade upp sådär. Jag kröp närmare Joel och lyckades somna om tillslut. 

Dagen på skolan efter den natten var tröttsam. Som vanligt. Jag satt med på lektionerna och försökte lyssna och lära. Men det gick in genom ena örat och ut genom det andra. Jag kunde inte koncentrera mig. Mina tankar tog över, tillslut satt jag och dagdrömde. 

Jag gick tidigare från skolan den dagen för att ta en promenad till ungdomsmottagningen. Det var kallt ute kommer jag ihåg, riktigt kallt.

Jag kom precis i tid, jag hann bara ta av mig skorna så fick jag gå in i rummet för att väga mig och ta blodtrycket. Först började vi prata lite allmänt, jag och hon som jobbade där. Sedan skulle hon ha personnr och allt vad det va för att få fram alla mina papper sedan tidigare. Som vanligt när man ska ha en nytt recept.

Nu var det dags att kliva upp på vågen. Jag tänkte inget mer på det, jag ställde mig bara..

"Jaaha, och vad har vi att säga om det här då? du har gått ner en aning i vikt sedan sist du var här" sa hon som jobbade där.

Jag stod tyst några sekunder uppe på vågen, jag trodde inte att det var sant. 

Hade jag verkligen gått ner så mycket i vikt(?) ja tydligen hade jag det.

Jag vägde 48 kg. Jag hade gått ner nästan 12 kg.

Tanken jag fick då var att vad ska jag skylla på nu(?)

"Jag har ju slutat spelat fotboll och då när musklerna har brytits ner har jag gått ner väldigt mycket". Muskler väger mer än fett. Visst det är sant att man kan gå ner nått kilo i vikt när man slutat sporta, eller så blir man jätte fet. Men man går nog inte ner 12 kg.

Jag gjorde ett försök, hon trodde mig inte. Konstigt? nej. 

Hon bad mig sätta mig ner. Hon började fråga frågor kring min vardag, hur jag åt och hur jag sov om jag tränade osv. Jag svarade. Jag ljög. Jag önskade bara att alla kunde sluta bry sig. Jag kunde väl få sköta mitt så kunde alla andra sköta sitt.

Hon märkte ganska fort att jag inte ville prata så ganska mycket. Hon märkte att jag blev irriterad. Hon sa bara "Du vet att det finns hjälp att få bara du tillåter dig själv det". Jag svarade inte.

Nu var det dags för att ta blodtrycket. Inte bra sa hon. Det var lågt, det låg på gränsen men kunde avvaktas. Jag suckade. Va fan är det som händer med mig egentligen(?) det verkar vara fel på alla jävla grejer här inne.

Jag gick in till nästa rum, fick mitt recept och drog fortare än kvickt.

Jag var så less och arg. Less på allt och alla. Alla bara tjatade och tjatade, ingen var någonsin nöjd. Jag dög inte till någonting. 

Vad skulle mamma säga(?) jag kanske ska ljuga och säga att jag vägde som förut(?) nej, det skulle hon inte tro på. "Jag är väl inte född igår?" typiskt mamma att säga så. Hon visste när jag ljög, jag är fruktansvärt dålig på att ljuga...

God morgon världen.. Vad mysigt att vakna upp och se att det är lite snö ute. :)

Jag har sovit jätte bra inatt, jag har inte varit på toaletten en enda gång. Vilket betyder att jag sovit hela natten. Det är så skönt när jag kan göra det, annars brukar jag vakna och gå på toaletten minst 1 gång per natt. Jobbigt!

Numera suckar jag bara när jag kliver upp morgonen, dagarna ser likadana ut. Vakna, äta frukost, åka på komvux, sitta vid datorn, middag. Det är inte dirket hur jag vill att mina dagar ska se ut, men jag får skylla mig själv när jag inte gör något åt det. Det är ju inte så att dem kastar jobb efter en idag, och speciellt inte här i sollefteå. Men jag önskar att det vore så. 

Man blir ju galen av att gå hemma tillslut!

Nej nu måste jag göra gröt innan  jag tar tag i engelskan, BLÄ säger jag bara.

Blir på så fruktasvärt dåligt humör så fort jag hör "engelska b". Jag får en klump i magen varje gång jag ser böckerna. Jag vet att jag inte kommer att fixa kursen, men jag försöker ändå. USCH!

Urk, vilket deprimerande inlägg. Nu måste jag försöka göra den här dagen till något bra!

/Pernilla

Den här delen kommer att vara känslig att prata om, jag kan riktigt känna hur dåligt jag mådde under den tiden. Det var trots allt inte så längesedan.

...Nu var det 2010, Julen hade vi firat hos pappas syster. Vi skulle egentligen firat julen hemma hos oss, men mamma hade ingen ork till det. Vilket inte var så konstigt. På nyår orkade jag inte gå ut och festa med vännerna. Jag och Joel stannade hemma hela kvällen istället. Det ångrade jag inte en sekund.

Jag kände mig faktiskt ganska positiv efter jul och nyår. Positiv till att börja skolan igen och ta nya starka tag. Mamma mådde bra, det gjorde hon. Förutom att hon var väldigt trött ibland och less på sin peruk. Men det var jag ju som van. 

Alarmet ringde på telefonen. Det var dags att kliva upp och göra mig i ordning för första skoldagen efter jullovet. 

Det var roligt att träffa alla i klassen igen och höra hur dem hade haft det i jul. 

Det var en bra skoldag för mig. Bästa skoldagen på mycket länge.

Jag trodde att allt skulle fortsätta i rätt rikting. Att allt skulle gå mycket lättare nu, det hade jag trott så många gånger tidigare men det kändes verkligen som att jag var på väg "tillbaka" den här gången. Jag hade haft lov och laddat batterierna flera gånger om.

Men jag hade fel. Återigen hade jag fel. Som så många gånger tidigare.

Dagarna på skolan gick. Jag började lägga märke till hur vissa personer tittade på mig, ungefär som om jag kom ifrån en annan planet.

Vissa som brukade hejja på mig tidigare, hejjade inte längre. Dem såg mig inte ens när jag kom och gick. 

Sedan började rykterna tina fram. Dem började nå fram till mig. 

Det första jag fick höra var att jag hade skvallrat på en gammal kompis när hon hade snattat på en affär här i stan. Vilket jag aldrig skulle göra, men så sas det.

Jag försökte ta det med en nypa salt och skita i det. Om hon verkligen trodde det, så fick hon göra det. Som vanligt så började jag lägga saker och ting på hög inom mig.

Jag fick ganska stor press på mig i skolan nästan direkt. Projektarbetet skulle vara i full gång. Men jag hade inte ens börjat. Jag visste inte ens vad jag skulle göra. Jag ville göra det bästa ifrån mig på varje kurs för att ta studenten med ett bra betyg. Jag kände att jag låg efter eftersom jag missat en del på höstterminen vilket gjorde det värre. Min vardag skulle börja bestå av stress.

Återigen började jag sova allt sämre, och jag åt sämre. Jag var glad ifall jag fick i mig lite mat på lunchen, annars åt jag lite middag och någon skorpa på kvällen om jag fick i mig det. Jag fick ofta kommentarer på skolan som "men gud vad lite du äter". Jag hade ju ingen aptit för fem öre. Men det var ingen jag sa.

Mardrömmarna började tas upp på nytt. Trots att mamma mådde bra, allt var ju verkligen på bättringsvägen nu. Men ändå så drömde jag om henne. Att jag inte skulle få se henne igen. Att jag skulle hitta henne hemma på soffan alldeles kall.

Jag drömde också väldigt ofta om den gången hon stod inne på toaletten och drog bort tussar ifrån håret. Jag kunde drömma att jag vaknade upp i hennes hår, hennes hår var över hela min säng..

Mamma märkte mer och mer hur jag gick ner i vikt. Det var inget jag märkte själv ifrån början. 

Jag hade duschat en kväll och gick förbi mamma i bara trosor påväg in till mitt rum. Mamma sa "men gud vad smal du har blivit Pernilla", hon fortsatte att prata på om det utan att jag svarade. Jag blev lite chockad. Jag blev faktiskt lite irriterad för det hade jag inte alls det tyckte jag. Vad hade hon för anledning att säga så(?).

Nästan inga av mina jeans kunde jag ha längre, men jag tänkte inte på det. Jag använda dem ändå trots att dem satt lite pösigt vid det här laget.

Mamma var inte sen att påpeka hur kläderna satt på mig, vilket bara gjorde mig irriterad. Jag bestämde mig då för att köpa ett par byxor som satt där dem skulle. Jag for ner på stan och letade, och jag hittade ett par. På Lindex barnavdelning storlek 164. Jag har alltid kunnat ha tröjor ifrån barnavdelningen men aldrig byxor. Nu satt byxorna i alla fall som dem skulle, nu behövde väl inte någon klaga mer.

Fler rykten skulle nå fram till mig. Nu fick jag höra att jag hade anorexia också. Jag blev så fruktansvärt irriterad och arg att jag brast ut i gråt. Vem fan säger något sådant(?) räcker det inte med det jag fått gå igenom redan(?).

Det var på skolan jag fick höra det ryktet första gången. Jag for hem därifrån och berättade för mamma samtidigt som jag började gråta. Mamma pratade lugnt och sansat med mig, hon försökte få mig att förstå att jag faktiskt blivit mycket smalare. "Du vet att pappa inte brukar säga speciellt mycket, men igår när vi var ute och gick tog han upp om hur smal du blivit" sa mamma. Hon försökte få ur mig vad som var fel, varför jag mådde dåligt nu när hon mådde bra. Jag lyssnade men svarade aldrig. Det lät ungefär som att jag höll på att tina bort.

Vafaan jag sov dåligt, jag drömde mardrömmar nästan varje natt nu. Är det så jävla konstigt att jag har svårt att äta(?) OCH SÅ JÄVLA SMAL ÄR JAG INTE, jag ser precis likadan ut som förut. SLUTA TJATA PÅ MIIIIIG!

För stunden trodde jag att jag sa detta till mamma men egentligen skrek jag det bara inom mig själv. Jag blev så arg, även fast att jag visste att dem bara ville mitt bästa.

Dagen därpå skulle jag på ungdomsmottagningen för att fixa ett nytt recept. Vilket betydde att jag skulle väga mig.

Jag började festa mer än jag gjort på mycket länge, allt för att "komma ifrån" verkligheten en stund. Allt blev sämre med rasande fart. Men det fanns en sak jag såg fram emot. Min kära vän Mathilda skulle fylla 18 år och det betydde krogen...

...Jag har färgat håret mörkt igen! (he he he) ni som känner mig tycker nog inte att det är så otippat. "Det är som vanligt liksom" Jag blir lite ljusare, mycket ljusare och sedan blir jag mörk igen. Så igår, kände jag verkligen att nu är det dags för lite förändring. Det känns bra att vara mörk igen. Jag blir ju såå galen på utväxten när jag är ljus, det ser inte klokt ut. Jag är ju så himla mörk egentligen, näst intill svart så det ser rent utsagt förjävligt ut när det börjar växa fram.

Dessutom tycker jag att håret ska vara lite mörkare när det börjar gå mot vintern. :) 

Mamma och Joel blev väldigt glad över att jag färgat håret mörkt igen. ;p

(Till och med snubben som jobbar på Orren sa att jag skulle vara mörk) HAHA!