Jag har haft en jätte rolig helg på Birstahov i sundsvall. Jag och tre andra ledare + demogymnaster ifrån Sollefteå gymnastikklubb har varit på en utbildning fredag-söndag. Det har varit en mycket lärorik helg.

När jag var liten så for jag dit 2-3 gånger i veckan och tränade men jag slutade när jag var 14 pga ryggproblem, och sedan dess har jag knappt varit där. Så det var extra roligt att vara där igen, det kändes som igår jag varit där och tränat. Jag kände mig som hemma. :) + att Janne (han var/är bl.a trampolintränare) kände igen mig så fort jag klev in i hallen. Det var jätte roligt att han gjorde det. Han berättade att han nyligen sett en film på mig från när jag var liten och tränade på Birstahov som han filmat. Han tog med den i lördags som jag fick. Det var så kul, och guud så ful jag var i filmen. HAHA! Jag 12 år då. Minnen :)  jag saknar verkligen den tiden!

Igår när jag kom hem ifrån sundsvall var jag helt slut i hela kroppen, från fötterna upp till huvudet. Jag har sovit hela 11 timmar inatt så ni kan ju tänka er vilka dagar vi haft.

Idag har jag varit på komvux sedan har jag hämtat mina nya glasögon :D suupernöjd, dem är mycket snyggare än mina gamla dg brillor. Kommer någon bild senare. :) 

Nu ska jag göra gröt, gott!

Här är några bilder ifrån helgen. Vi sov ute i hallen bredvid hoppgropen (en grop full med skumgummi) och trampolinen :) dags att skaffa en hoppgrop till Sollefteå också, det finns sådana fördelar med dem. Mina gymnaster lärde sig både dubbelvolt och en massa skruvar.

Dagen började med engelska prov som jag inte ens tänker kommentera då förstår ni ju hur bra det gick.. usch! 

Sedan blev det en fika och mys på stan med Jossan (Hos har flyttat till Norge men kom hem en sväng) Så det var jätte roligt att träffa henne igen, nu blir det jul nästa gång. Det lät länge, men det går fort. 

Nu måste jag försöka packa, jag ska till Sundsvall över helgen på utbildning via gymnastiken (Trampett 2). Det ska bli roligt, skönt att komma iväg och göra det jag tycker kul. Via är 9 stycken som ska åka minibuss dit, som jag ska köra. Vi får se hur det går, haha! 

Nu ringde Joel också.. "Kan du packa en väska åt mig" Han ska på match direkt efter jobbet. Shit nu blev det mycket. Jag måste även hinna på affären och fixa en massa. 14.30 måste jag åka.

Dags att lägga i en högre växel!!!

...Sakta men säkert började mamma piggna på sig. Hon var väldigt trött och slut dagarna efter hon kommit hem, men hon blev lite piggare för var dag som gick. Hon var glad att vara hemma. Det var vi med. Ändå mådde jag dåligt, allt som hänt var så tungt att ta in. Eftersom att jag inte pratade med någon om det heller så blev det ännu jobbigare. 

Mamma fick åka någon tur till Sundsvall för att laga picclinen i armen, det läkte. Men det var ingen fara, det var sådant som kunde hända.

Mammas nästa behandling sköts fram eftersom att hon hade varit inlagd. Det betydde alltså att hon skulle bli klar med behandlingen senare än planerat. *suck*

Jag ville bara att allt skulle vara över, så att hon slapp må som hon gjorde. Så att hennes nya hår kunde växa ut och att allt kunde bli som vanligt igen. 

Mina hemska mardrömmar förföljde mig, dem satt som fastspikad i hjärnan på mig. Dag som natt fanns dem där. Jag började komma efter i skolan men försökte göra så gott jag kunde. Trots att det mesta hamnade på hög. Nu var det inte länge kvar till Jul så jag visste att jag var tvungen att lägga i en högre växel om jag skulle fixa skolan. 

Den 22/11 var mamma kortison hög igen, det var dagen innan behandling nr 5. Det var härligt att se henne piggare men jag visste att om några dagar skulle hon bara ligga och sova av utmattning. Hon började få dåligt blodsocker pga all medicin och behandling vilket inte var så bra men dem skulle ta prover och kolla det.

23/11 fick hon behandlingen. Den 24/11 fick hon sprutan i magen. 

Det kändes som att det var något varje dag. Behandling hit och dit, sprutor hit och dit och sjukhus besök hit och dit. Jag var så less på allt som hade med medicin och sjukhus att göra så jag ville bara kräkas. USCH!

Dagarna efter behandlingen hade hon ont i kroppen om hon ansträngde sig, men det var ingenting jämfört med sist. Hon var väldigt trött och som alltid så sov hon för det mesta. 

Den 26/11 ringde dem från sjukhuset angående hennes blodsocker. Mamma låg på gränsen men behövdes inte behandlas för det. Dem skulle kolla upp det efter att all behandling var avslutad. Tack gode gud för det tänkte jag, hon behöver inte behandlas för något mer nu. Det räckte gott och väl med hur det var redan..

Mamma var så trött den här dagen att hon undrade om hon någonsin skulle orka göra advent hemma. Hon har alltid varit så dålig på att be om hjälp, hon har alltid varit så att hon vill fixa och dona själv. Hon var ju van att hon brukade orka med allt, men hon ville nog inte riktigt inse att hon inte orkade lika mycket nu. 

Men för varje dag blev hon piggare och tillslut orkade hon göra advent hemma. Hon började julbaka och dona på. Det var härligt att se. 

Det var nu december, den mysigaste tiden på hela året. Det har jag alltid tyckt och tycker det fortfarande. Det närmade sig lov och Jul men framförallt mammas sista behandling. Jag blev på lite bättre humör och saker och ting kändes lite lättare, det fanns äntligen något att se fram emot. Det var längesedan jag hade haft något att se fram emot. 

14/12 var dagen framme, mammas sista behandling. Hon var så lycklig efter den. Picclinen var borta ur armen och skulle slippa må så dåligt efter varje behandling. Hon skulle kunna vara ute bland folk igen och hennes hår skulle växa ut. Det glädjes naturligtvis alla åt. 

Hon skulle nu börja äta medicin som hon ska äta i 5 år, en medicin som gör att östrogenet minskar. Sedan skulle hon på en del återbesök. 

Men nu var det över, hon hade genomgått all cellgifts behandling. Nu var det bara rehabliteringen kvar.

Jag trodde att så fort all behandlingen var över skulle jag må bra igen. Helt bra. Jag ville så gärna må som förut men det gjorde jag inte. Över Julen var det så mycket roligt och bra som hände, jag var ständigt bland mycket folk, då kunde jag släppa allt det jobbiga för en stund. Men efter Jul och Nyår skulle allt bli mycket värre igen. Värre än vad det redan varit. Skolan gick sämre igen, rykten började spridas om mig av folk som inte hade en aning om vad jag och min familj gick igenom.

Jag trodde inte att jag kunde må sämre än vad jag gjort...

You can be the prince and I can be your princess
You can be the sweet tooth and I can be the dentist
You can be the shoes and I can be the laces
You can be the heart that I spill on the pages

You can be the vodka and I can be the chaser
You can be the pencil and I can be the paper
You can be as cold as the winter weather
But I don't care as long as we're together

Don't know if I could ever be
Without you cause boy you complete me
And in time I know that we'll both see
That we're all we need

Cause you're the apple to my pie
You're the straw to my berry
You're the smoke to my high
And you're the one I wanna marry

Cause your the one for me for me
And I'm the one for you for you
You take the both of us of us
And we're the perfect two

Inatt kring kl 01.00 hade pappa inbrott på jobbet i en container (Jockes Däckshop)

Pappa har satt upp filmkamror där sedan tidigare men idioterna till tjuvar lyckades flytta på dem MEN inte helt. Då man kollar på filmen från inatt kan man se bilen ifrån sidan, hur klart som helst. Det var mörk och ganska stor, kan vara en Mercedes sprinter (en skåpbil). Dem fick med sig x antal däck och fälgar.

Om ni möjligtvis åkte förbi och märkte något eller om ni har andra tips så skriv till mig! Det är ingen som kommer att se era kommentarer, jag håller dem för mig själv.

Vilka jävla idioter det finns alltså, synd att inte vi märkte det då dem var där då hade jag släppt ut Inka. Då hade dem nog legat på sjukhus nu, det hade känts jävligt bra!

...Jag tillbringade varenda minut jag kunde hos mamma på sjukhuset. Mina negativa tankar började ta över dem positiva. Jag fick ångest om jag inte var hos mamma. Tänk om allt plötsligt skulle bli än värre och att hon inte skulle överleva(?) ingen visste ju vad som var fel så vad som helst kunde ju hända, kändes det som..

Hela tisdagen var jag hos mamma, på dagen och på kvällen till kl 20.00 då ingen besökare fick vara kvar där. Jag tyckte så synd om henne. Jag önskade att jag kunde göra något men det kunde jag inte. Jag kunde bara vara där och stötta henne. Vilket var svårt eftersom jag själv mådde så dåligt. Men jag gjorde mitt bästa för att det inte skulle synas. Nu vad det skulle vara bra för. Det är ju aldrig bra att gå och hålla något jobbigt inom sig. Men det är lätt att vara efterklok.

Jag gick och la mig tidigt den kvällen tillskillnad ifrån dem som varit tidigare. Jag var så trött att jag inte kunde hålla ögonen öppna. Jag vaknade många gånger, och hade mycket blandade drömmar. 

Alarmet på telefonen ringde 07.00, jag stängde av den. Drog en lång suck och drog täcket över huvudet. Hela min vardag var en mardröm. Varje dag var en mardröm. Jag ville bara ligga i sängen och vänta på allt skulle bra. Skulle det ens bli bra(?) jag tänkte bara negativt. 

Jag sket i skolan. Jag brydde mig inte ett dugg om den. Jag somnade om en liten stund, vaknade kring 08.00 Jag var ännu tröttare då. Men jag var tvungen att ta mig upp. Jag tog en dusch för att vakna till liv. Sedan ringde jag mamma. 

Febern hade börjat vänta sakta men säkert. ÄNTLIGEN! Jag blev lite gladare, det kändes som en liten vändning för en stund. När vi lagt på gjorde jag i ordning en gröt tallrik. Jag tog första tuggan och trodde att jag skulle kräkas, jag kunde inte svälja ner det. Jag slängde allt i soporna och for ner till mamma istället. Jag tog med mig några skolböcker och försökte plugga hos henne. Jag såg att hon såg piggare ut. Hon var riktigt less på att ligga där nu. Nu ville hon bara hem. Hem till huset och oss. 

Jag var inte hos mamma hela dagen, utan jag försökte göra mig sysselsatt med annat. Vilket inte gick så bra. Vad jag än gjorde så ville bara tårarna komma fram. Senare på dagen stod jag inne i köket. Tillslut tappade jag helt kontrollen över mig själv, jag började stor gråta. Som den dagen då jag fick veta att mamma hade cancer. Det fanns inget stopp på mig, tårarna bara rann. Jag visste ju att äntligen hade febern börjat vända och att mamma mådde bättre men ändå så mådde jag dåligt. Fruktansvärt dåligt. Jag kunde inte styra över mina tankar. Jag försökte tänka positivt men det gick inte. 

På kvällen for jag tillbaka till mamma. Även fast att det var obehagligt med sjukhus, så var det ändå en trygghet att vara där hos mamma. Det kändes bra att vara hos henne trots att jag mådde som jag mådde.

Hon hjälpte mig lite med skolarbetet och vi pratade om allt möjligt den kvällen.

Det kändes bra då jag for därifrån på kvällen, hon var piggare än dem tidigare kvällarna. Det gjorde det lite lättare att lämna henne.

Dagen därpå, tordag den 12/11 fick mamma äntligen komma hem. Trots att det inte var riktigt bra med henne. Hon var trött och slut, hon låg bara i soffan när hon kom hem. Hon skulle äta två sorters pencillin. 

Även fast att mamma äntligen kommit hem och att det började se ljusare ut, så började jag ändå må allt sämre. Varför vet jag inte, men kanske för att allt hade landat. Jag hade verkligen förstått vad som hade hänt...

...All oro började äta upp mig mer och mer. Jag mådde sämre och sämre inombords men det var inget jag berättade för någon. Jag grät varje dag. Det gick inte en dag utan att tårarna rann nerför mina kinder. Jag sov allt sämre och jag åt allt sämre. Det påverkade allt i min vardag. Skolan gick sämre och sämre. Jag stötte ifrån mig dem flesta förutom mina närmaste. Jag brydde mig egentligen bara om mamma. Jag ville att hon skulle må bra. Då skulle jag må bra, trodde jag..

Jag tog en dusch innan jag åkte ner till mamma. Jag var alldeles tom i huvudet. Trött och sliten. Jag åt ingen frukost, jag mådde illa. 

Vi for ner till mamma. Det var jobbigt att se hon ligga där i sjukhussängen med sjalen runt huvudet. Hon såg så sjuk ut. Inom mig skrek hela jag. Jag ville bara nypa mig i armen och vakna upp ur denna hemska mardröm. Men det var verklighet.

Mamma var alltid på bra humör när vi kom förbi, men det syntes på henne att hon bara ville hem och att allt skulle vara som vanligt.

Jag var hos mamma mest hela dagen. Jag ville inte att hon skulle vara ensam. Hon hade ont i halsen och hennes naglar såg förfärliga ut. Det såg ut som att hon hade klämt varenda nagel i en dörr. Det var hemskt. 

Mamma fick naturligtvis inte komma hem. Dem visste fortfarande inte vad det var för fel på henne, vilket var oroväckande. 

På kvällen for jag hem och jag visste att natten skulle bli likadan som den som varit. Jag satt uppe länge, blickade ner mot sjukhuset då och då ifrån fönstret uppe i tv-rummet. Jag visste att jag behövde sova för att orka med skolan dagen efter. Men hur skulle jag orka vara på skolan när mamma låg på sjukhuset och dem inte visste vad hon hade för fel? 

Jag fick några timmars sömn, jag drömde ingenting. Men det kändes som jag vaknade tusen gånger. Jag drog på första bästa byxorna på morgonen, ett par mjukbyxor. Frukost fick jag inte i mig. Jag gjorde i ordning mig lite grann,jag hade påsar under ögonen att försöka dölja. Jag ville inte att någon skulle märka att det var något. Men det var personer på skolan som såg att något var på tok ändå. Det var så himla jobbigt att få frågor den dagen.  

Jag ringde mamma på rasten, pencillinet hjälpte fortfarande inte. Hon hade hög feber precis som dem andra dagarna. Dem bytte pencillin dropp, till ett starkare.

Jag visste att jag måste vara stark och möta motgångarna för att sedan ta itu med dem. Men det gick inte att vara på skolan.

Jag packade några böcker och for till mamma istället. Jag satt hos henne resten av dagen. Jag försökte plugga där, vilket gick bättre än att vara på skolan. När jag var på skolan tänkte jag ju bara på vad mamma gjorde och hur hon mådde. Så när jag var hos henne kändes det bättre. 

Jag for hem och försökte få i mig någon mat, jag hade inte ätit på hela dagen och jag var inte ens hungrig. Efter det fick jag åka och handla. Sedan for jag ner till mamma igen. Vi behövde inte prata så mycket med varandra när jag var där. Men bara att veta att jag hade mamma nära mig var guld värt. 

Den kvällen blev detsamma som dem andra. Jag satt uppe länge och jag fick lite sömn. Jag vaknade upp alldeles kallsvettig den natten utan att jag visste varför, jag visste inte vad jag drömt.

Det var nu tisdag den 10/11 och klockan ringde kl 07.00 Jag satt mig på sängkanten. Jag började gråta. Men tårkade snabbt bort dem och tänkte att jag måste vara stark. Jag måste vara stark för mammas skull. Jag hade sovit så himla dåligt och ätit dåligt. Det var inte så konstigt att jag var extra känslig. 

Hur var det med mamma idag? Snälla säg att det är bättre, snälla snälla snälla.

Jag tog upp telefonen och ringde henne. Jag hörde att hon var trött och en aning less. Det var ingen förändring. Fortfarande hög feber. Hon hade nu varit inlagd och fått två olika pencillin dropp sedan i lördags. Hon hade varit där i tre dagar utan någon som helst förändring och dem visste fortfarande inte vad det var för fel. Jag blev arg en kort stund. Jag var för svag och känslig för att bli riktigt arg, det slutade i tårar. Vad fan var det för fel? Varför vet ingen? det är ju för fan ett sjukhus, borde inte dem veta? Nej tydligen inte.

Jag for på skolan den dagen. Jag gick en lektion sedan orkade jag inge mer.

Min frånvaro bara växte och växte i skolan. Men mammas frånvaro var mycket större för mig. Det saknades verkligen något hemma. Det var mamma. Min älskade mamma. När skulle det bra och när kunde hon komma hem igen(?) ingen visste. INGEN VISSTE!...

Måndag, ny vecka. Jag känner mig helt slut i kroppen idag, vet inte varför. Jag tog mig knappt ur sängen. Jag orkade inte skjutsa Joel på jobbet så han fick ta bilen. Vilket inte var så smart eftersom jag är utan bil nu. Men jag kanske kan ta mamma och papaas. Jag ska ju trots allt bara upp på komvux en timme. Jag missade första lektionen, jag orkade verkligen inte. Nu är jag dock lite piggare då jag väl tagit mig upp men det var kämpigt.

Och inte har jag gjort engelska läxan tills idag, nu måste jag rycka upp mig. Suck, vad allt känns jobbigt idag. Helgerna går för fort, alldeles för fort. 

Sitter iaf i soffan nu och myser i min nya tröja som jag (HÖR OCH HÄPNA) köpte på marknaden. haha inte likt mig, men den var så mysig och så fint mönster så jag kunde inte låta bli. :) Riktigt såhär gammeldags på något vis.

Phh, dags att dra mig upp på komvux. Jag skulle bara vilja ligga i soffan eller sängen hela dagen och kolla på film. Men men, plikten kallar. Sedan ska jag nog ta och beställa en pälsmössa som jag tittat på :) Kul.