När allt känns tungt är det bara att bita ihop och ta nya tag,

skam den som ger sig..

Jag är så fruktansvärt less vissa dagar när dem går i repris hela tiden. Jag får ångest av att sova länge på morgonen, och jag får nästan lite ångest av att kliva upp för jag vet inte vad jag ska göra för att få dagen att gå. Sedan har jag inte gjort så mycket för att ändra på det heller. Jag har varit för lat, det har känts meningslöst att ens försöka. Komvux har väl varit min enda sysselsättning, men där har jag ju trappat ner rejält. Det är bara engelskan jag ska bli klar med, vilket går fruktansvärt trögt men det ska bli ändring från och med nu.

Det måste bli ändring på det mesta för min del, dags att ta tag i livet!

Jag vet att jag vill plugga, men jag har dock inte riktigt kommit fram till vad jag vill plugga vidare till. Svårt att komma fram till när det knappt är något som lockar. Förhoppningsvis kommer jag på det snart. 

Ett jobb skulle inte sitta fel så länge.

Appropå jobb så ska jag ju faktiskt jobba en sväng imorn, i Kfors. Det blir skönt, det ser jag fram emot. Direkt när jag slutar kl 18 är det bara att bege mig hemåt för gympa kl 19. Jag tycker om sådana dagar, full fart vill jag att det ska vara. Som det är nu klättrar jag på väggarna och är på dåligt humör mer eller mindre nästan varje dag..

Vilket deprimerande inlägg, men skönt att skriva av sig.

Något positivt i alla fall är att jag ska fixa gymkort nu och börja träna lite, SKÖNT! Då kan jag göra av med mycket energi. Beach 2011, here I come! ;b

Det har verkligen varit en lyckad dag för mig tillsammans med min kära.

Vi for till sundsvall och tog en shoppingdag :) det var länge sedan jag hittade så mycket som jag gjorde idag. Även Joel hittade massor, men det sved nog snarare för han. Han fick ångest över hur mycket pengar han bränt, haha!..

Förut blev Joel knäsvag av bara tanken att gå i affärer med mig men jag tror han börjar gilla det mer och mer ;) jag kan ju alltid hoppas iaf.

Till middag blev det tacos och jag är såå mätt. Så här äckligt mätt. blä!

Ikväll ska jag bara ta det lungt och titta på tv med familjen. Slut i fötterna efter dagens shopping ;) "Vi har gått 1 mil" sa Joel till pappa när vi kom hem. haha!

JUST JAH, Är det nån som vet någon hemsida där man kan beställa "roliga" skydd/skal till xperia?

Eftersom att jag är ALONE ikväll (förutom familjen) så hade jag inte bättre för mig än att baka.

Så nu är mina suuuper goda hallon/blåbärs muffins i ugnen och jag ska snart ta ut dem lagomt till landskampen. :)

Joel dissade mig för hockey på appelbergs, men men.. Jag klarar mig lika bra på egen hand, då får jag mina muffins för mig själv ;) ska trycka i mig allihop så att haninte får någon. haha!

Dom får inte bli bränd, dags att ta ut dem..

Sista tiden i skolan var jobbig och stressig men jag hade viljan att klara det. Jag ville ta studenten med ett godkänt slutbetyg och jag ville känna, att jag hade gjort allt jag kunnat göra. Jag ville inte ångra någonting senare.

Jag satt uppe länge på nätterna för att klara av vissa uppgifter och lämna in dem innan betygen skulle sättas. Jag satt på min mammas jobb och skrev på datorn så fingrarna glöd och ögonen sved.

Vissa uppgifter fick jag göra muntligt för att jag inte skulle stressa ihjäl mig.

Projektarbetet hade inte kunnat blivit bättre, trots att jag först inte hade en aning om vad jag skulle göra till ett jätte bra arbete.

Vissa studer var det tungt men som så många gånger tidigare fick jag bita i det sura äpplet och tänka på vad jag skulle få ut av allt sllit.

Jag tog studenten, och jag hade ett fullt ut godkänt slutbetyg. Jag lyckades få ihop riktigt bra betyg trots allt som hänt mig. Jag var stolt, allt var en lättnad.

Sömnen blev till det bättre hela tiden. Istället för att brottas med mina problem i drömmarna så tog jag itu med dem på dagen istället och pratade om dem.

Magen tog jag inte hand om som jag skulle, jag var slarvig med maten. Det var faktiskt så att jag glömde bort att äta ibland. Jag hade så mycket tankar i mitt huvud om allt så det kunde gå en hel dag tills jag märkte att jag inte ätit något.

Jag och Joel var och hälsade på min syster och hennes kille i sundsvall när det vart näst intill outhärdligt. Jag hade så himla ont i magen och så fort jag svalde något så kom det upp i munnen igen. Jag kunde inte ha bh på mig för det tryckte på det stället där jag hade ont. Jag och Joel for hemåt och jag ringde mamma då och berättade läget. Hon skulle ringa på sjukhuset direkt. Det visade sig att jag började få magsår och att jag hade alldeles för mycket magsyra i magen. Jag fick medicin och jag skulle börja äta regelbundet, det var inte all mat jag fick äta och jag fick inte dricka alkohol.

Jag åt min medicin och skötte mig så gott det gick. Det blev bättre, det blev det men jag hade fortfarande ont mer eller mindre. I somras fick jag åka in två gånger på akuten pga att jag kissade blod och hade ont i magen. Det blev pencillin och annan medicin båda gångerna samt medicin för min mage.

Magen fortsatte att göra ont trots all medicin jag fått för alla besvär. Men det skulle komma en lösning för det också.

En dag for jag hem till Madde min kära vän. Hennes mamma frågade hur jag mådde och jag svarade att jag mådde bra. Men hon såg i mina ögon att det var någonting som inte riktigt stämde. Hon ville att jag skulle komma till henne på hennes jobb så hon fick kolla mig i ögonen, hon kunde då se vad jag hade för fel. Jag var väldigt skeptisk till det men självklart gick jag med på det.

Dagen efter for jag till henne (Mariannes zonterapi). Hon kollade mig i ögonen med en liten lampa och sa sedan att jag hade för lite syra i magen. (Sjukhuset sa ju att jag hade för mycket) Hon sa att det är samma symtom på om man har för lite och för mycket. Jag fick ett pulver av henne som jag skulle blanda ner i fil varje morgon och äta. Då skulle det blir bätte. Jag hade haft ont i magen så pass länge så jag var fortfarande lite skeptisk men jag litade på henne. Jag skulle också komma tillbaka då hon skulle behandla mig.

Jag åt pulvret och jag var på behandling. Tro det eller ej, men jag har inte haft problem med magen sedan dess! Man ska inte alltid lita på vad sjukhuset har att säga, det finns andra lösningar än att proppa i sig en massa piller som är skadlig för kroppen. Så fort jag har ont någonstan eller har något annat besvär ska jag alltid vända mig till henne och inte till sjukhuset. (om det inte är något akut så klart)

MEN, det absolut viktigaste av allt. Min mamma, min älskade mamma besegrade cancer och mår bra idag. Hon äter dock medicin i 5 år och efter det är hon helt friskförklarad.

Tack alla som läst, kommenterat och sagt så fina saker. Det värmer verkligen!
Jag är glad över att jag skrivit allt det här så att alla som undrat och snackat skit förstår vad det är som egentligen har hänt.
Jag vet att många av mina vänner inte heller vetat hela sanningen. Jag är ledsen för att ni kanske inte har fått varit dem vännerna ni vill för mig. Men det finaste med det, det är att dem sanna vännerna stannar kvar ändå och jag älskar er för det!

Jag hade aldrig klarat den här resan utan min familj, Joel och mina vänner <3

Jag lyssnade väldigt mycket på Melissa Horn under den här tiden, "kvar i nått jag lämnat" kändes som min låt. Jag var verkligen kvar i något jag lämnat..

Och jag följde dig längs vägen den natten, så vuxen I din hand
Men om en vän kan viska och ett löfte brista, går jag hellre hem
Kvar I nått jag lämnat, för länge sen

Imorgon ska jag skriva den sista delen om allt de jag varit med om. Jag ska försöka att skriva och ta med så mycket som möjligt om det jag varit med om.

Är det några frågor om någonting som jag kanske inte varit tydlig med så får ni jätte gärna fråga, och jag lovar att jag ska svara.

Det känns skönt att jag i stort sätt berättat allt nu, och jag hoppas att alla dem som pratat bakom ryggen på mig och hittat på något idiotiskt rykte känner sig riktigt riktigt dum och skamsen!

Jag har inte tagit mig upp på komvux ÄN. Det känns jobbigt att ta mig dit men imorn MÅSTE jag. Jag måste skärpa mig nu! Matten vet jag dock inte om jag ska fortsätta med eftersom jag inte kommer att behöva den nu. Jag har ändrat mig angående utbildning ju. Engelskan måste jag dock fixa tror jag. BLÄ, känns jobbigt men det är så lite kvar nu av den så jag kan inte ge upp då kommer jag att ångra mig.

Nu var det några dagar sedan jag skrev en ny del också, och som vanligt har jag anledning. Jag har verkligen haft några dåliga dagar och varit allmänt deppig. Då har jag ingen lust att skriva om deppiga saker som hänt heller. Men nu är jag på benen igen och imorn ska jag skriva tänkte jag. Jag hoppas jag hinner det!

Imorgon ska jag som sagt ge komvux ett nytt försök. Förutom det så ska jag faktiskt klippa mig, det är nämligen så att mitt hår är längre på ena sidan(?!) och det är nog en aning slitet också. Ska bli skönt att klippa igenom det, sedan ska jag vänta minst ett år till nästa gång. Haha, hatar att klippa mig!

Efter det blir det en fika med Madde tror jag innan vi ska på en "behandling" :)

Sedan måste jag fixa och dona lite med gymnastiken inför morgondagens träning också. Så jag har lite grann att hinna med.

Nu ska jag titta på tv och bara ta det lugnt. Ska hämta Joel senare på hallen när han kommer hem efter borta matchen. Jag saknar honom ikväll, jag är kramsjuk!

Jag vill åka utomlands NU, jag vill ha sol och värme. Jag vill bli brun!

...Jag tog dagen som den kom, jag var stressad över skolan men det kändes bättre nu än det gjort tidigare. Nu visste fler om min hemlighet och jag skulle få hjälp med att klara av skolan. Viljan att få ordning på allt växte. Viljan att klara mig själv fanns där igen. Jag kunde äntligen se mycket mer ljus i vardagen än jag gjort på mycket länge.

Jag pratade med mamma att jag fick ont i magen så fort jag åt och att det kunde komma uppstötningar efteråt. Hennes svar var kort, jag hade magkatarr. Det innebär att det finns en inflammation i magens slemmhinna. Det beror oftast på stress, alkohol, att man ätit något olämpligt eller att man helt enkelt inte tar hand om sig själv som man borde.

Mamma for ner på apoteket samt hälsokost och köpte "medicin" för min mage.

Vissa måltider reagerade min mage starkare på. Som till exempel stark mat eller grillat.

Magen var ändå en litet problem tyckte jag, jag hade ändå skolan som var bra mycket viktigare att hinna med.

Efter ungefär en vecka efter att min lärare pratat med mig bad hon om att få prata med mig igen.

Hon berättade att hon nu pratat med alla mina lärare för respektive kurs. För vissa hade hon berättat lite mer och för andra nästan ingenting alls utan bara kortfattat. Dem hon berättat lite mer ingående för var för dem lärare i kurserna där jag låg efter mest i. En lärares reaktion blev "Men herregud, hon skulle ha berättat det tidigare. Hon kan komma till mig när som helst om hon undrar eller om hon vill vad som helst. Hon får all tid i världen till sina arbeten som hon har missat och har kvar". Det var skönt att det togs på allvar, att dem förstod att jag hade det tungt. Helst av allt hade jag ju velat att ingen skulle veta hur jag mådde och vad som hänt, men då skulle jag inte klara mig. Jag kunde inte klara av skolan helt själv, jag behövde någon som "höll koll" på mig. Jag behövde någon som peppade mig till att fixa allt innan studenten. Jag behövde också ha allt på papper, allt det jag hade kvar.

Min lärare hade fixat just det, hon hade kollat upp det jag missat och skrivit ner allt. Hon hade sammanställt allt på ett papper så att jag kunde bocka av när jag var klar med till exempel en uppgift eller ett prov.

I mitt huvud hade jag föreställt mig en lång lista på vad jag hade kvar. Men när det stod där på ett papper kände jag att det här fixar jag! Min lärare var helt övertygad om att jag skulle fixa det. Men det fanns dock en sak till som jag inte ens börjat med. Projektarbetet. Det kändes tungt. Jag visste inte ens vad jag skulle göra, alla andra var antingen klar eller så höll dem på med det. 

Dessutom skulle man lägga ner hundra timmar på det. Det kändes en aning hopplöst men ett projektarbete behövdes för att få ett slutbetyg.

Jag satt ner med dem två bästa lärare jag visste och funderade. Dem kom med många ideér om vad mitt projektarbete kunde handla om. Till slut kom den bästa ideén. Jag skulle säga någonting som jag tycker om. Gymnastik blev mitt svar och där hade vi det. Det var snart dags för gymnastiken att ta sommarlov och jag skulle anordna en avslutning. Det kändes enkelt. Gymnastik kunde jag, jag tyckte det var skönt att vara där med alla underbara barn och ungdomar. Så fick det bli. När jag kom hem skulle jag sätta mig ner och planera hur jag skulle gå till väga, vad vi skulle göra och hur jag skulle presentera det för lärarna. Sedan skulle jag berätta det för mina lärare. Dem var ett stort stöd.

När jag kom hem den dagen berättade jag allting för mamma, hon var självklart också ett stort stöd. Hon tyckte det var bra att jag fått allt på papper. Hon tyckte också det lät bra att ha gymnastiken som projektarbete.

Gud vilket lättnad, nu såg jag bara framåt. Jag hade en lång bit kvar och visste att ibland skulle jag kanske ta två steg fram och ett tillbaka, men jag hade verkligen en start, jag hade en bra början. Jag visste att jag var tvungen att lägga ner mycket tid i skolan nu, men det hade jag ställt till med själv och det var bara att bita ihop om jag ville ta studenten med ett slutbetyg. Skulle jag skita i allt nu, visste jag att jag skulle ångra mig senare. Jag måste hålla hakan högt.

Dagen kom då jag skulle till kuratorn, och jag hade bestämt mig för att det skulle bli den sista gången. Jag funderade egentligen inte så mycket på det, utan jag kände det direkt. Jag kände direkt att jag inte behövde gå dit mer, inte just nu i alla fall. Jag visste vart jag hade mig själv nu. Hon hade hjälpt mig med så mycket och nu var det upp till mig själv. Hon kunde inte göra mer för mig nu, hon hade gjort tillräckligt för att hjälpa mig.

Den gången hos Kuratorn pratade vi mest om det som varit och hur jag utvecklats. Min syn på allting nu jämfört med förut. Vi pratade också om mig framtid, vad jag ville göra med mitt liv och hur jag kände för studenten.

Det var många skratt vi delade för en gångs skull. Det var skönt att kunna göra det för tidigare var det bara tårar. Innan jag gick fick jag verkligen en bamsekram. Hon önskade mig all lycka till med allt och var det något var jag välkommen när som helst. "Glöm aldrig att du kan bara du vill!"

...det här skulle gå bra, allt skulle äntligen ordna sig. Tack vare alla underbara människor som hjälpte mig. Jag hade aldrig klarat det här själv. Hade jag inte tagit kontakt med kuratorn från första början så vill jag inte ens tänka på hur det hade varit nu. Jag hade med all sannolikhet varit ett vrak. Ett vrak med problem. Man ska aldrig vara rädd för att få hjälp av någon utifrån, det kan kännas läskigt och man kan vara tveksam. Men tänk då att det kan bara bli till det bättre...

...Jag var lite rädd, rädd för vad läraren skulle säga och tycka när kuratorn pratade med henne. Jag visste att jag valde rätt lärare, en lärare jag alltid tyckt om från första stund. En favorit, en person jag alltid kunde lita på. Men ändå var det jobbigt att fler skulle få veta. Få veta att bakom mitt skal var jag ledsen, stressad och deprimerad. Det var bara att bita i det sura äpplet och kämpa på!

Varje lektion jag hade med läraren jag valt ut var jag nervös över att hon skulle be mig stanna kvar efter lektionen. Då visste jag ju vad det handlade om.

Jag vet egentligen inte vad det var som jag var rädd för, eller varför jag var så nervös. Kanske var jag rädd att visa den sårbara sidan av mig. Den läraren var alltid van att jag alltid vad glad och sprallig, jag var alltid den hon hörde skratta och leva om ute i korridoren. Men nu, nu skulle hon få veta att jag inte mådde så bra. Hon skulle få veta min hemlighet som jag haft inom mig så länge.

Två dagar innan jag skulle till kuratorn igen bad läraren mig att stanna kvar efter lektion. Hjärtat slog. Vad skulle hon säga(?) vad skulle jag säga och skulle jag börja gråta(?)

Vi satt oss ner tillsammans och jag kände hur någon tår ville komma fram men jag höll tillbaka. "Kuratorn har pratat med mig" sa hon. "Ja jag vet" sa jag bara. Jag hade en klump i halsen och jag svettades men frös samtidigt. Hon fortsatte och sa att hon inte hade en aning om detta. Hon hade inte hört någonting om det och inte märkt någonting på mig förutom att vissa dagar såg jag lite trött ut, men det kan man ju vara menade hon på. Och att dentgick tungt i skolan för mig hade hon heller inte märkt av. Men det berodde på att hennes kurser gillade jag, där hängde jag med för det tyckte jag var roligt. Hon menade också på att man får vara ledsen ibland, man behöver inte alltid vara glad för det är ingen. Hon tyckte jag varit stark som orkat med allt och hon skulle göra allt vad som krävdes för att hjälpa mig genom skolan.

Vi bestämde att hon skulle prata med mina lärare för respektive kurs och förklara hur läget var. Hon skulle inte berätta ingående alls utan bara lite kortfattat att jag hade det tungt nu. Sedan skulle hon ta reda på vad jag hade kvar och vad jag hade missat så att jag kunde ta igen det. Hon skulle lägga upp en "plan" fram till studenten.

Efter samtalet med henne kändes det skönt, jag fick den där lättande känslan inom mig igen. Det kändes som jag tagit ännu ett steg i rätt riktning.

Två dagar senare hade jag som sagt tid hos kuratorn igen. Jag gick dit i mina omvägar och var faktiskt inte nervös och jag kände heller inget obehag trots att jag skulle träffa skolsköterskan också. Jag kunde knappast tappat något kilo, jag trodde att jag minst gått upp 5 kilo, vilket då kanske inte kändes så bra. Jag kände mig uppsvälld, lite som en köttbulle.

När jag klev in hos kuratorn vandrade vi genast till skolsköterskan. Först satt vi ner och pratade lite om hur det varit med maten sedan jag var där sist.

Jag sa att jag tyckte det gått bättre, men vissa dagar var det detsamma.

Jag ställde mig på vågen och jag ville knappt se, tänk jag gått upp hur mycket som helst. Men det hade ju egentligen bara varit bra, men jag tyckte inte det då.

"Ja du har ju inte gått ner något iaf" sa skolsköterskan.

Jag hade gått upp nästan 2 kg. Dem hade nog hoppats på mer, och jag trodde att det skulle vara mer. Men men, det gick ju åt rätt riktning i alla fall.

Hon tyckte att som jag att det gick åt rätt håll men att jag måste verkligen försöka äta, och att jag skulle försöka äta regelbundet. Jag lovade att försöka.

Efter lite prat bara allmänt så gick vi tillbaka till kuratorns rum, bara hon och jag.

Vi pratade inte så mycket, det blev inget långt besök den här gången. Hon frågade bara om min lärare pratat med mig och så. Sedan sa hon att hon tyckte vi skulle träffas i alla fall en gång till veckan därpå. Sedan fick jag avgöra själv om jag ville komma fler gånger eller om jag bara skulle komma dit om jag behövde det. Jag skulle fundera på det bestämde vi. Sedan gick jag därifrån.

...Dagarna gick och allting började få klarhet i dimman. Jag sov fortfarande väldigt dåligt men vissa nätter fick jag faktiskt sova ordentligt. Jag fick aldrig sova en hel natt utan jag vaknade alltid minst två gånger, men det gjorde ingenting. Bara jag slapp alla mardrömmar. Att slippa vakna upp och känna mig rädd och vara kallsvettig var guld värt. Slapp jag det gick dagen därpå på skolan mycket bättre. Jag försökte äta, men nu började jag få uppstötningar och magen gjorde allt mer ont...