...Efter jag varit hos kuratorn andra gången var jag slut i hela kroppen. Precis som efter första gången. Jag hämtade ett kollege block borta på mammas jobb och gick sedan upp till mitt rum. Jag la mig i sängen, vilade en stund och sedan skrev jag ner mina första rader i min dagbok.

Mamma var nere i köket och gjorde middag. Jag ville vara ifred så det var därför jag gömde mig uppe på mitt rum. Jag låg med blocket framför mig och kände hur trött jag började bli. Jag slumrade till en stund och vaknade upp efter 30 min. Jag låg och stirrade in i väggen ett tag innan jag tog tag i blocket och pennan. Jag skrev: "Jag är helt slut, det känns som att mina ben inte skulle orka bära mig om jag ställde mig upp. Varför mår jag så här? varför kan jag inte bara gå vidare och hitta tillbaka till mig själv igen? Allt känns så långt borta. Jag gömmer mig i mitt skal och jag hittar inte ut. Alla tjatar, "ät mer, gör så, gör si". Jag önskar att allt det här bara vore en dröm. Ingen, och då menar jag ingen förstår hur jag mår. Skulle jag berätta för någon precis hur jag mår skulle den person ändå inte förstå. Ingen kan föreställa sig. Jag försöker tänka positivt men det finns så mycket negativt som tränger fram.... Usch. Vad håller jag på med.. Nu ropar mamma, det är middag. Lukten av mat får mig att må illa. Hej då"

Jag skrev några rader varje dag. Det var faktiskt skönt att skriva av mig. Jag fick tänka till och skriva det jag kände för. Vissa nätter jag antecknade sov jag bara 3-4 timmar. En morgon skrev jag: "Den här natten har jag sovit ca. 3 ½ timme, den har varit hemsk. Vaknade upp kallsvettig och visste inte vart jag var, jag blev jagad i skogen av massa barn i drömmen. Jag hade svårt att somna om. Nu måste jag genomlida en skoldag och låtsas vara glad."

Nu var det dags för mitt tredje besök hos kuratorn. Likt alla andra gånger så gick jag omvägar för att komma fram till hennes rum. Hon visste att jag gjorde det, hon förstod att jag inte ville att någon annan skulle veta om att jag var där.

Jag var mindre nervös den här gången. Men samtidigt skulle jag visa henne min dagbok. Jag undrade vad hon skulle tycka om den. Jag trodde hon skulle tycka att jag var löjlig och dum i huvudet.

Vi började att prata om hur veckan varit. Jag sa som det va att jag fortfarande sov väldigt dåligt och att jag var slut i kroppen. Vi pratade mycket om det. Sedan läste hon igenom min dagbok. Hon sa att hon tyckte det var ganska allvarligt att jag sov så lite och att mina mardrömmar "förföljde" mig. Hon sa: "Jag vill fråga dig en sak. Jag har inget riktigt svar på dina sömnproblem men jag skulle gärna vilja finna det svaret, därför undrar jag om jag får ta kontakt med barnpsyk och fråga om det här? vill du inte så gör jag det inte. Och om du inte vill så behöver jag inte nämna ditt namn utan bara situationen." Jag bet mig i läppen och tänkte efter på det hon just sagt. Barnpsyk? hmm.. Efter ett tag svarade jag henne: "Jao, det får du väl. Tror du att det hjälper mig?" "Jag tror faktiskt att det kan hjälpa dig. Vi kan kanske få svar på varför du drömmer sådana drömmar som du gör och varför dem alltid kommer tillbaka. Dels alla drömmar om din mamma men också om barnen som jagar dig." "Okej, ja visst. Du får prata med dem" sa jag.

Hon skulle kolla upp det till nästa vecka då vi skulle träffas nästa gång. Efter pratet om barnpsyk och mina drömmar frågade hon om saker som gjorde mig glad och vad jag tyckte om att göra. Just då var det en ganska svår fråga. Vad gjorde mig glad egentligen(?).. Jag svarade henne att en sak som alltid gör mig glad och som får mig att komma på andra tankar är gymnastik. "Jaha, gymnastik" sa hon. Vi pratade kring det. Varför det fick mig glad, varför jag kom på andra tankar där och om jag tränade själv. Jag förklarade att jag var tvungen att sluta ganska liten på grund av skada, och att jag nu istället var tränare till en grupp tjejer. Hon tyckte det var intressant att lyssna när jag pratade på om gymnastiken. Jag kände att jag blev på bättre humör när jag pratade om den. Vilket kanske var hennes plan, att jag skulle bli på bättre humör innan hon släppte nästa bomb. 

När vi pratat klart om gymnastiken sa hon: "Det är en sak till jag vill prata med dig om innan du går härifrån" "Jaha?" sa jag med en frågade ton i rösten. "Jag vet att du inte vill prata om det här, jag vet att du tycker mamma och alla andra tjatar men försök. Jag undrar hur din kropp mår, alltså hur äter du på dagarna?" Jag stirrade på henne en stund. Jag kände att hon kommer inte ge sig, hon kommer att prata om det här tills jag svarar henne. Så jag tog en nypa luft, suckade och svarade. "Jag började tydligen äta dåligt när mamma blev sjuk. Ingenting jag märkte av då och de är ingenting jag märker av nu. Jag äter det jag får i mig och jag ser inte maten som ett "hinder" i vardagen" Jag ljög. Maten hade blivit ett hinder. Jag mådde illa då jag kände lukten av mat, åt jag så mådde jag illa efteråt. Jag tyckte inte riktigt att jag var värd maten längre. 

"Du sa: "jag äter det jag får i mig" vad menar du med det?" sa hon. "jaoo.. Ibland mår jag illa när jag äter men jag försöker äta. Jag äter det jag får i mig"

Vi fortsatte att prata lite om det men jag tyckte bara att det var jobbigt. Alla lärare har ju som bilder på eleverna och likaså hade hon. Hon sa: "Jag ser ju att du var betydligt rundare i ansiktet på den här bilden och man kan riktigt se glädjen i dina ögon". Jag svarade inte på det. 

Hon sa att hon förstod att jag tyckte det var jobbigt att prata om detta. Hon fick mig istället att gå med på att skriva ner vad jag äter varje dag också. Det kändes helt okej, då behövde jag inte säga det till någon öga mot öga. Det var ett känsligt ämne.

...Faan, nu skulle hon också tjata om det här med maten. Jag har inga problem med den, vad är det som är så svårt att förstå(?). En vecka skulle gå igen och det väntade ett långt samtal hos kuratorn nästa gång. Och det var inte bara kuratorn där den gången...

Jag har ju glömt att skriva om helgen i Östersund, VI VANN!!!!! :D

Helgen har varit hur rolig som helst, på alla sätt och vis. I fredags när vi kom gjorde vi inget speciellt, försökte på alla gymnaster att sova (vilket inte var så lätt). Tror vi sa till dem sista gången kl. 01 att dem skulle vara tysta. Men men, det är som vanligt när vi far iväg på tävling.

När vi fått några timmars sömn iaf så ringde kl 07.00 på lördagen, dags för tävling.

På lördagen hade vi bara fristående. För dem som inte vet vad det är så är det en typ "dans" kan man säga. Sollefteå brukar alltid få dåliga poäng på fristående, det brukar kunna förstöra en hel tävling. Men den här gången vände det, vi trodde knappt det var sant. För första gången någonsin vann vi den grenen med 7,4. (förstår att ni inte fattar poängen "7,4" riktigt) Helt otroligt iaf, kan knappt fatta det än idag. Dessutom vann en till grupp från Sollefteå fristående i deras klass också. Hur bra som helst :) Det börjar vända på den froten förhoppningsvis. :)

På lördag kväll blev det lite lekar, det var sjukt kul. Jag skrattade så jag fick ont i magen. Först körde vi den här leken då alla sitter i en ring på var sin stol, alla får var sitt kort ur en kortleken som dem sparar. Sedan drar man kort ur kortleken som finns kvar. Drar man tex. en klöver så får alla som har klöver flytta ett steg åt höger osv., sedan den personen som "vandrat" ett helt varv vinner. :) 

Andra leken/tävlingen vi körde delade vi in dem i olika lag och den gick ut på att det fanns en massa lappar som vi själv skrivit. Tex "hand mot fot" Då måste en person lägga din hand mot en annans fot och lappen ska ligga emellan. Sedan fortsätter det så med en massa olika lappar som tex "hand mot hand, hand mot rumpa, knä mot höft" osv. Det ska bilda en staty! När laget tappar en lapp avbryts leken, då räknar man hur många lappar dem klarat också ser man vilket lag som vinner när alla kört. Jag skrattade så jag nästan skrek när vi körde den leken. Haha! ska försöka få tag på bilder som jag kan lägga upp.

Sista leken vi gjorde gick ut på att dem skulle lösa olika koder. Dem var fortfarande kvar i dem olika lagen som i leken innan. Vi gjorde 10 olika koder och dem hade ca 30 min på sig att lösa dem. Det kunde vara tex. "7DpeV" små bokstäver är "småord" som typ på, i, en, ett. Stora bokstäver är betydande ord. Så 7DpeV betyder 7 Dagar på en Vecka. "9LheK" = 9 Liv har en Katt. "66BieB" = 66 Böcker i en Bibel. osv. Det var riktigt kul att se alla svar dem hade. Dem var väldigt duktig på att lösa dem måste jag säga :)

Efter lekarna fick dem borsta tänderna och vänta på att få höra vilket lag som vunnit tävlingarna.

Söndagens tävlingar var jag såå nervös för. Eftersom vi vunnit fristående hade vi världens chans att vinna allt så det var extra spännande. Vi började att tävla i hopp (Trampett och Pegasus/Bord). Alla var super duktiga, men Sandviken som låg efter oss med poängen 7,1 på fristående var något bättre. Vi fick 8,2 på hopp och Sandviken fick 8,25. Vi behöll första platsen med en gren kvar med tanke på friståendes poäng (man lägger ihop alla poäng), men dem var inte så många poäng efter oss. Men tillräckligt för att vi skulle vinna tyckte vi. Det var våran starkaste gren kvar tyckte vi, tumbling. Alltså så nervös jag var då har jag nog aldrig varit tror jag. Shit, mitt hjärta höll på att hoppa ur kroppen.

Alla körde verkligen jätte bra, dem gav verkligen allt. Det var så roligt att se. Det blev ett kramkalas efteråt för alla kände verkligen att det här var bra!

Sandviken körde också bra, så det var svårt att veta hur poängen skulle se ut. Dessutom får man inte veta den sista grenes poäng förrän på prisutdelningen, ännu mer nervöst.

Väl på prisutdelningen gick dem igenom alla lägre klasser innan oss så man hann bli än mer nervös. Först delade dem ut pris till gren segrarna. Dem började med hopp, det gick till Sandviken. Sedan skulle dem dela ut för tumbling (tumbling visste vi ju inga poäng på), jag ville så gärna att dem skulle säga "Sollefteå gymnastikklubb Castro" Då var det ju klart, då visste vi ju att vi hade vunnit.

Naturligtvis hade Sandviken vunnit tumbling också. Faan! Dem jublade.. Nu har dem vunnit hela skiten tänkte jag, alla tänkte det. Vi var förberedd på en andra plats, vilket egentligen inte gjorde något för mig med tanke på att alla verkligen gjort en SUPER BRA tävling, men det hade varit så roligt att vinna eftersom vi aldrig gjort det uppe på den nivån. Speakern började prata igen och skulle nu säga vilket lag som kom 2:a. "Och andra pris går till.....Sandviken" VI SKREK SOM GALNINGAR, VI HADE ALLTSÅ VUNNIT!!!!!!!! flera i gruppen fällde en glädjetår. Haha det var en sådan känsla. Alla bara jublade! Dem var som att vi hyllade Sandviken till deras 2:a plats men så var det ju inte riktigt. ;) Vi vann, vi vann, vi vann! 

Sollefteå gymnastikklubb Castro, ni är stjärnor allihopa. Alla gjorde en strålande helg och både jag, Frida och Emma är sjukt stolta över er!

Några bilder ifrån helgen. På truppen samt några ifrån friståendet.

(Det är inte jag som har gjort så där för en gymnast ansikte, det är hon som gjort det själv, jag har kopierat bilderna)

...Jag ville inte titta upp och möta kuratorns blick. Jag skämdes. Men varför vet jag inte. Den stunden undrade jag varför jag överhuvudtaget gick dit. Jag hade ångest. Jag ville egentligen inte berätta, men jag visste att jag borde för att kanske må bättre. Och mådde jag bättre skulle dem runt omkring mig må bättre.

Kuratorn satt och strök mig på ryggen, utan att säga ett ord. Jag kände mig mer och mer trygg på något vis, trots att jag helst av allt hade velat varit någon annan stans just då.

Jag lugnade ner mig efter ett tag. Jag hade huvudet böjt neråt. Kuratorn sträckte sig och tog min hand. Jag kollade upp på henne, kinderna var alldeles våta av all gråt. Hon log. Hur är det fatt? frågade hon. Jag var tyst i någon sekund och vände blicken bort från henne. Det är inge bra, sa jag tyst. Hon märkte att det var känsligt så hon gav mig några sekunder att tänka. Jag har mått dåligt länge, min mamma fick cancer... Sa jag. Okej, jag förstår att det är jobbigt att prata om, sa kuratorn. Du får berätta precis så mycket du orkar. 

Jag kände mig mer och mer bekväm. Hon var så respektfull och lyssnade på allt de jag hade och säga och var så förstående. 

Har du pratat med någon förut om detta? Nej, sa jag. När fick din mamma cancer? sa hon. I juni är det ett år sedan, svarade jag. Hon skakade långsamt på huvudet. Hon förstod inte hur jag orkat med att hålla allt inom mig under en sådan lång tid.

Jag var hos henne i nästan två timmar. Vi pratade om mamma, hur jag har känt under den här tiden och hur jag orkat med allt utan att prata med någon.

Innan jag gick därifrån så bestämde vi att vi skulle ses veckan därpå igen. Hon var noga med att påpeka att om jag inte ville, så behövde jag inte komma. Hon menade att det är viktigt att det känns rätt för den som kommer och vill prata, så att man får ut det man vill av samtalet. Att det förhoppningsvis blir bättre. För kändes det inte rätt med henne så fanns det ju tusen andra att prata med och det skulle inte hon bli sur över. För viktigast var att jag skulle må bättre. Jag skulle inte känna press och ångest över att gå dit. Man måste bygga upp och känna ett förtroende till den man pratar med. 

När jag lämnade henne och gick till bilen hade jag huvudvärk. Jag hade varit så nervös och spänd över att gå dit, nu hade jag gjort det. Jag övervann min rädsla för att berätta för någon och det kändes som en lättnad inom mig.

När jag kom hem sa jag till mamma att jag varit där. Jag tror inte att hon trodde att jag skulle ta det steget. Hon kände nog också en otrolig lättnad. Mamma ville veta allt vad vi sa, det var jobbigt att berätta på något vis. Jag ville hålla det för mig själv. Jag sa kortfattat vad vi hade pratat om och att jag skulle tillbaka nästa vecka. Det märktes att mamma ville veta mer, men jag orkade inte berätta. Jag var slut i hela kroppen, speciellt i huvudet. 

Senare på kvällen skrev jag ett sms till Joel om att jag varit hos kuratorn. Jag hade pratat med honom strax innan i telefonen, jag hade laddad för att berätta det då men jag kunde verkligen inte. Varje gång jag bestämde mig för att "nu säger jag det" så kom det inte ett ord ur munnen min. Så jag skrev ett sms istället. Jag skrev att jag inte kunde säga det i telefonen för att jag konstigt nog inte vågade, jag skämdes. Jag skrev också att nu ska allt bli bra och att jag älskade honom så mycket. Svaret jag fick fick av honom då värmde hela min kropp. Han var så glad att jag tagit det steget att han satt och grät av glädje. Han skrev att han visste att jag skulle fixa det här och att han fanns med mig hela vägen. För en gångs skull på mycket länge kände jag lite hopp inom mig själv. Joel var underbar, under hela tiden jag har mått piss och varit nere har han alltid funnits där. Han släppte mig aldrig. Det är sånt jag tänker tillbaka på idag, hur han orkade med mig egentligen(?).

En vecka gick och det var dags för att gå till kuratorn igen. Veckan hade fortfarande varit likadan som innan jag var hos henne första gången. Mardrömmar, Ingen mat- skorpor och skolan var bara jobbigt. 

Jag hade ångest över att gå dit igen, jag var nervös, vad skulle vi prata om den här gången(?). Jag var noga med att ingen på skolan skulle se mig gå dit. Jag gick alla möjliga omvägar för att slippa stöta på någon.

När jag klev in på hennes rum var hon jätte glad. Hon sa Hej! med ett stort leende. Jag kände mig bekväm när jag kom in men något nervös. Jag var klibbig i händerna. Hon började med att fråga hur jag känt efter att jag varit där första gången. Jag sa som det var, att jag varit väldigt slut i kroppen och att jag haft huvudvärk. Det var förståligt sa hon. Sedan frågade hon om hur veckan hade varit. Jag sa att den varit likadan som alla andra och att jag sover väldigt dåligt. 

Det hade vi inte pratat om första gången, jag hade heller inte nämnt att jag åt väldigt dåligt.

Hon sa att man kunde se i mitt ansikte att jag var trött och slut, hon ifrågasatte sömnen och jag sa att jag drömde mardrömmar varje natt. Hon frågade var jag drömde om och vi spekulerade lite kring det. Hon tyckte det var hemskt att jag aldrig fick sova en hel natt och att hon skulle "kolla vidare" på det där. 

Hon anteckande det.

Efter någon sekunds tystnad som varade medans hon skrev sa hon: hur har du det med kosten? jag bet mig i läppen. Hmm.. jag vet att jag inte äter så bra, sa jag efter en stund. Det kom en tår nerför min kind. Jag höll emot dem så gott det gick. Hon tog min hand och sa: Du får gråta Pernilla, det är helt okej. Då brast det igen. Jag pratade medans jag grät, Jag vet att jag inte äter bra och alla bara klagar och klagar. Jag är less på det, varför kan inte alla bara låta mig vara(?)

Hon satt tyst och höll min hand, precis som förra gången jag grät. Hon väntade tills jag gråtit färdigt. 

När jag samlat mig igen lämnade vi det ämnet, hon visste att det var känsligt. 

Vi pratade istället lite om hela min familj och vilken relation jag hade till dem osv. Innan vi skildes denna gång bokade vi upp en ny tid, och vi bestämde att jag skulle skriva lite dagbok. Jag skulle skriva lite om varje dag, hur många timmar jag sovit och om mina mardrömmar jag hade om nätterna. Jag fick skriva om vad jag ville men hon ville att jag skulle skriva om nätterna. Sedan skulle jag ta med det jag skrivit nästa gång vi sågs. Det gick jag med på, det var helt okej. 

Det gick tungt för mig, jag hade förväntat mig att jag skulle gå dit en gång och sedan skulle allt vara bra. Men så var det inte riktigt. Det fick ta sin tid och jag skulle inte skynda fram. Skulle det någonsin bli bra(?) skulle jag vara den här deprimerande Pernilla resten av livet(?) Tanken fick mig att må illa. 

Nästa gång jag var hos kuratorn skulle hon ta upp och prata om min kost igen, jag trodde inte att hon skulle göra det efter min reaktion första gången men där hade jag fel...

Det blir längre och längre mellan gångerna nu som jag skriver någon fortsättning. Men det har faktiskt en förklaring det också :b eftersom vi sk på tävling i helgen med gymnastiken så har jag haft massor att göra. Träningar varje dag och en massa förberedelser, + att jag hade ju gymnastik igår med dem som valde det på Nipanskolan, samt en massa massa plugg.

Engelskan gör mig verkligen tokig! I förrgår när jag skulle försöka göra en utav alla tusen uppgifter jag har så blev jag så galen så jag kastade papperna i golvet och höll på att börja gråta. Haha, och det är helt seriöst. Joel blir irriterad när jag blir på det där humöret. Så jag sket i allt och tog nya tag igår och då fick jag iaf klar 2 uppgifter. Men vad spelar det för roll när jag fick massa nya idag(?) :s

Jag är verkligen ingen språkmänniska. Nog om det, känner hur jag blir irriterad av bara tanken på engelska. haha.

Hur som helst så ska vi ju på tävling i helgen :) Jag ska inte tävla själv utan min grupp ska tävla, jag är faktiskt lite nervös men det ska bli så kul och jag hoppas att det kommer gå jätte bra. Dem är så duktiga allihop, så det fixar dem galant!

Just det, igår kväll på träningen fick jag världens gulligaste "kort" av två stycken gymnaster. Dem hade klippt och klistra själv på skolan. Jag öppnade det och i så stod det en dikt och sedan att dem ÄLSKAR PERNILLA SJÖDIN! haha så gulligt, det gjorde hela min dag kan jag säga. Dem jag fick det av heter Mathilda och Rebecka, världens gulligaste!

Igår var dessutom jag så smart att jag spärrade mitt bankkort. ÅÅÅÅ, jag som ska vara i Östersund hela helgen. Nu måste jag ha en massa lösa pengar, inte roligt.

Jag skulle beställa julklappar också tröck jag fel kod 3 ggr, aldrig hänt förut men någon gång måste ju vara den första. Typiskt att det skulle hända nu innan helgen bara. BLÄÄ!

Ne gud nu måste jag börja packa!!

Och fortsättningen kommer på söndag eller måndag, jag lovar.

Önska oss lycka till i helgen och håll tummarna! 

Inka- våran skönhet, familjens bästa vän. Vi var ute och busade i snön, det har kommit en hel del nu :) mysigt. Efter det gick vi in och myste ner oss i soffan :)

Huualigen vad trött jag är. Drömt en massa olika drömmar inatt, mardrömmar. Det är aldrig roligt. Usch! Jag får nog ta och vila en stund senare.

Nu var det länge sedan jag skrev igen.. Helgen har varit jätte rolig, men den gick så förbannat fort. Fredagen Jobbade jag, tog en lunch med Berra som var hemma från östersund :) Vi köpte även maskeradkläder inför lördagen. (Jag ska slänga upp någon bild senare) Sedan kom syster Linda, Mona (en vän till Linda), Halle och Joel på kvällen, då blev det en massa mys och idol.

Lördagen bestod av en sväng på stan med Joel och sedan for vi och kollade på lillebror när han spelade hockeymatch. Sedan laddade vi om för fest allihop :)

Jag hade jätte roligt på förfesten med en massa spel, dock kom vi dit väldigt sent enligt mig. Men men.. Krogen var väl så där måste jag säga. Jag hatar att stå i kö vilket vi fick göra för att komma in. En bra kväll hur som helst!

Nej nu måste jag käka frukost innan jag måste upp på Komvux.

Efter det måste jag försöka få tag på rektorn på Nipanskolan, jag antar att jag måste skriva på en massa papper och få lite info. Börjar ju på torsdag så det börjar närma sig!

Innan frukost ska jag springa upp och dra av Joel täcket, elak jag är! ;)

Pappa Mamma

Finns inga personer på hela jorden som förstår mig som ni gör.

Jag älskar er över allt annat, jag skulle aldrig någonsin byta ut er även om jag fick chansen. Det finns inte ord för er, jag önskar att jag kunde säga och visa hur mycket ni betyder för mig men det är helt omöjligt.

Jag skulle kunna skriva en bok om hur mycket ni betyder, men det skulle

ändå inte förklara er betydelse för mig.

Ni ställer upp i ur och skur, och finns alltid där om jag behöver er.

Ni lyssnar, förstår och tycker till.

Ni är underbara <3

Idag ska jag jobba på Nordlandes sko fast här i Sollefteå och inte i Kramfors. 

Ska bli så skönt att jobba lite, dagarna går mycket fortare och man får träffa en massa människor :)

Ikväll kommer Joel, äntligen. OCH min syster Linda kommer. Hon har varit i Tunisien en vecka. Hon ska få en bamsekram. :) Imorgon verkar det som att det blir utgång, jag är inte så sugen men det känns som att jag får offra mig då syster och hennes två kompisar från Sundsvall är här och naturligtvis för Berras skull som också är hemma. :)

Nå, dags att åka! 

Ha en bra dag, det ska jag ha..

...Jag satt inne i köket vid matbordet. Jag kunde knappt se mamma i ögonen, jag skämdes. Jag skämdes fruktansvärt mycket. Hon berättade en del om vad som hänt, hon förstod att jag inte kom ihåg någonting. Hon berättade bland annat att jag sagt dumma saker till Joel som jag verkligen inte menade. Jag brast ut i gråt. 

Jag gick upp på övervåning, Jag hörde att duschen inte var igång. Joel hade duschat klart. Jag knackade på och frågade om han kunde öppna. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna, det var omöjligt. Joel öppnade dörren. Tårarna rann och jag kramade om honom. Det enda jag kunde säga var ett ynka förlåt. Han tröstade mig, men han sa just ingenting. 

Jag visste inte vad jag skulle säga, varken till mamma eller Joel. Jag kom inte ihåg någonting, jag kom inte ihåg vad jag sagt eller gjort över huvudtaget. Och att mamma och Joel fick berätta det för mig var hemskt. Känslan går inte att beskriva och man kan inte förstå förrän man varit med om det själv.

Jag åt ingen lunch, jag mådde fruktansvärt illa.

Mamma skjutsade tillbaka mig till utbildning, jag satt i baksätet med Joel. När vi närmade oss gymnastikhallen började jag gråta igen. Vad fan har jag gjort(?) tänkte jag. Säg att det är en dröm. Men som vanligt var det verklighet.

Jag grät, grät och grät. Jag var så ångerfull. Både mamma och Joel sa att vi får prata om det där sedan. Jag fick torka mina tårar och gå in. Jag kollade mig i spegeln innan jag klev ut. Mina ögon var rödsprängda efter all gråt. Herregud, vad skulle dem tro när jag kom in i gymnastikhallen(?) 

Jag samlade mig och gick in. Jag visste att någon skulle påpeka hur röda mina ögon var så jag gnuggade mig i ena ögat när jag kom in och sa att jag fått något i ögat. Det klassiska.

Eftermiddagen gick segt, jag ville bara försvinna. Jag ville sjunka genom jorden.

När utbildning var slut for jag hem, Joel hade farit hem till Ramsele. Det kändes oerhört tungt eftersom jag inte fått prata med honom riktigt.

Jag pratade med mamma en stund när jag kom hem. Hon berättade allt. Jag såg att hon fick tårar i ögonen. Jag kunde bara sitta och lyssna, jag hade ingenting att säga mer än förlåt. Mamma kände sig som en dålig förälder. Hon undrade vad hon gjort för fel(?) och varför inte jag kunde prata med henne om jag mådde dåligt. Jag hade inget svar. 

Efter att jag pratat med mamma ringde jag Joel, jag grät och sa förlåt flera gånger. Han mådde dåligt över det som hänt och för att jag mådde dåligt. 

När jag pratat med honom gick jag och la mig. Just då ville jag bara somna och aldrig vakna igen. Hur skulle jag re upp det här(?) 

Alarmet ringde morgonen därpå. Natten bestod av mardrömmar. Jag var trött, slut och mådde som jag förtjänade. Nu kunde det verkligen inte bli värre.

Jag åkte på skolan. Humöret var inte på topp. Hur skulle jag ta mig igenom denna dag. Plugg, plugg och mera plugg. Jag pallade inte. Det enda jag tänkte på var vad jag hade ställt till med.

Mamma hade tidigare sagt att jag borde prata med kuratorn men det vägrade jag, jag skulle känna mig så liten och klen. Men efter det som nu hade hänt så kände jag att det kanske skulle vara värt ett försök. För min familj och Joels skull. Det kunde inte bli värre, men vad skulle kunna bli bättre(?)

Jag kunde inte stanna kvar på skolan. På lunchen for jag hem. Jag trodde mamma skulle vara hemma men det var hon inte. Jag ringde hon och bad hon komma hem för jag ville prata. 

När hon kom in genom dörren fann jag inga ord. Hon frågade om och om igen vad jag ville säga. Tårarna kom, det var så mycket jag ville säga. 

 "Jag har en sådan ångest.. och.. jag mår fruktansvärt dåligt" sa jag tillslut. Jag fortsatte: "Nu ska det bli bättre mamma, det ska bli bättre nu. Jag lovar."

"Jag saknar min gamla Pillan som alltid var så go, glad och sprallig" sa mamma.

Det var hårt att höra, för det var ju verkligen så jag var förut. Jag var alltid glad, jag såg alltid positivt på det mesta och jag var väldigt sprallig. Mina dagar brukade gå i full fart. Men hur skulle jag nå dit igen(?) Det kändes så långt borta. Jag var ju deprimerad varje dag. 

Jag for tillbaka på skolan, men inte för att gå på lektion. Nu hade jag bestämt mig, jag skulle trotsa mig själv och gå till kuratorn. Det var en sak att jag själv mådde dåligt, men att jag nu fått både mina nära och kära att må dåligt var en annan sak. Jag ville inte att någon skulle behöva må dåligt för att jag gjorde det. 

När jag kom fram till skolan gick jag omvägar för att ingen skulle se mig, jag ville inte att någon skulle veta att jag gick dit. Jag skämdes. Var jag så klen att jag inte kunde re upp saker och ting själv(?) ja tydligen.

Jag knackade på hos kuratorn med hjärtat uppe i halsen kändes det som. Jag var jätte nervös. Kuratorn sa "kom in". Jag gick in genom dörren, jag hade ingen aning om vem kuratorn ens var tidigare. "Hej" sa hon med ett leende på läpparna. "Hej" sa jag och försökte se så glad ut som möjligt. "Vad kan jag hjälpa dig med?"

"emm.. hmm.. alltså jag vet inte vad jag ska säga. Jag är här för... mammas skull". Allt kände så fel. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag kände mig så liten. Helt plötsligt började jag gråta. 

Jag skämdes för att börja gråta där. Men jag kunde inte hindra det. Det bara kom. Det var inte bara en tår som rullade ner på kinden. Utan det var en hel flod. Jag grät så att jag knappt kunde andas. Jag fick verkligen kippa efter luft.

Kuratorn kom runt till min sida av bordet som vi satt vid. Hon strök mig på ryggen och satt alldeles tyst tills att jag lugnat ner mig...